Mästarklass?

Manchester City har spenderat mer än 3 miljarder kronor på sitt lagbygge men har skapat ett lag som inte vill spela fotboll. Mot Arsenal mäktade de inte med ett enda skott på mål och Carlos Tevez var knappt över mittlinjen i andra halvlek. Mancini försökte säga att de försvarade sig väl, men skulle likväl ha blivit utskåpade med både ett och två mål med de chanser Arsenal skapade.

Man kan kritisera City och man kan klaga på hur de maskade och gnällde vid minsta beröring, men vi hade väl ändå inte väntat oss något annat? Sanningen är ju den att Manchester City har en italiensk tränare och när de ska spela mot topplag så går hela taktiken ut på att inte förlora. De spelar sällan sprudlande fotboll och ser faktiskt tafatt ut när de hamnar i underläge mot topplagen. Jag tror att om Arsenal tagit ledningen igår så skulle Mancini sakna motgift.

Arsenal å andra sidan spelade med all den glädje och hängivenhet som vi vill se. De flesta passingar satt där de skulle och de flesta spelare tog de löpningar de skulle fram till straffområdet. Väl där saknade vi som så ofta förr några spelare som tog steget in i boxen. Men vi sköt, slog inlägg och kämpade för allt vad klubbmärket är värt. Bolljävelen ville inte in och det var sanslöst frustrerande.

Direkt efter matchen kommer en bekant fram till mig på Toby´s och klappar mig på axeln och säger att vi vinner ligan. Tjoflöjt sade jag, det finns inte en chans. Okej att vi spelade som mästare idag, men vi jagar United troligen sju poäng efter och vi får inte in bollen efter ett sådant spelövertag.

För alltmedan Man U spelar trist, sterotyp fotboll och vinner, så spelar vi a la Brasilien och tar en poäng. Det ligger ingen logik eller rättvisa i det, men det är krasst också så att vackrast inte alltid är bäst och jag skulle naturligtvis hellre ha varit i Man U´s situation än i vår. Vi är snyggast, men än så länge inte bäst.

Ändå finns det hopp, jag kan se att det här laget blir svårtstoppat. Wilshere är orädd och står upp väldigt bra på mittfältet, Fabregas verkar tycka att livet i Arsenal inte är så tokigt ändå, Van Persie börjar hitta tillbaka till sig själv och det bådar gott. Partnerskapet Djourou och Koscielny är vårt bästa backpar, och Song är överallt.

Vi måste ta en hel del segrar på rad nu och spelschemat ser klart överkomligt ut med matcher mot West Ham, Wigan, Everton , Newcastle och Wolverhampton innan vi tar oss an Barcelona i Champions League. Underskattning är en farlig motståndare, men nog finns det möjligheter att dra ihop en fin svit.

Nu väntar FA-cupen och Leeds, ett lag som hoppas på en återkomst till fotbollens finrum. Förr var det här en tuff drabbning och jag måste säga att jag ser fram emot att få se dem i en batalj mot en av de stora igen. Under förutsättning att vi piskar dem grundligt förstås.