From London with love

It's amazing, so amazing. Det är så Kanye West börjar sin refräng i sin kritikerhyllade singel "Amazing". Tycka vad man vill om låten, men refrängen i den är så stark, så överväldigande, så magnifik. Men framför allt är det en låt som jag håller nära hjärtat. Det var på tåget till Wigan - min första bortamatch någonsin - som den gick i hörlurarna, gång på gång på gång.

Jag har självklart känt till låten länge och jag har lyssnat på West tidigare (senaste albumet är sinnessjukt bra), men det var på den resan till Wigan någonting hände med mig. Någonting jag sent kommer att glömma.

När jag i somras fick chansen att åka över till London och börja jobba var det enda jag tänkte på Arsenal. De fortsatta studier jag egentligen hade som mål fick skjutas upp, bara för Arsenal. Klagomål från mina missnöjda föräldrar fick accepteras, bara för Arsenal. De små fickpengar jag hade fick jag slösa på resa och underhåll den första månaden, bara för Arsenal.

Jag visste att jag tog en stor risk när jag åkte över hit. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle klara av jobbet. Att det var långt ifrån säkert om mina pengar skulle räcka den första månaden. Att det var långt ifrån säkert om jag skulle lyckas acklimatisera mig här.

Visst har jag stött på svårigheter, gupp och hinder på vägen, men när jag går på gatorna på London tänker jag nästan bara på Arsenal. När jag läser tidningarna bläddrar jag längst bak direkt, bara för att läsa om Arsenal. När jag tar tunnelbanan och ska lyssna på musik gör jag det inte. Istället tar jag upp min mediaspelare och tittar på Arsenal-videos beståendes av kompilationer och oförglömliga mål och ögonblick.

När jag åker till Emirates bultar mitt hjärta som om jag springer på ett löpband. När jag står på Emirates och andas in all den röd-vita luft som bildas under matchdagar njuter jag. När jag åker till Emirates när det inte är matchdagar njuter jag ibland ännu mer. Jag brukar lägga mig stenbänkarna, dricka lite mineralvatten och bara njuta av det fina vädret till bakgrunden av Henry, Bergkamp, Brady och alla de andra legenderna. Arsenal betyder allt för mig. Det är som mitt andra hem. Det är som ett äktenskap. Det är som att känna nyfunnen kärlek, om och om igen.

Att det här skulle hända mig hade jag aldrig i hela mitt liv trott. Många av er har lärt er känna mig via bloggen, men sanningen är att det är få av er som faktiskt vet hur mitt liv varit. Saken är, saken är att jag inte haft det så lätt.

Jag växte upp i en arbetarstad kallad Karlskoga, i Värmland, Örebro Län. Min far och min mor skiljde sig åt innan jag ens hann ploppa ut ur magen och ända sedan födseln bodde jag ensam med min mamma från Estland. Anledningen till skilsmässan är för känslig och det är bäst att jag skippar det här.

Efter att far lämnat oss hade vi ingen annan möjlighet än att bosätta oss i ett tvättäkta ghetto, mitt i en stad som var dödare än dödast. Misshandel, inbrott och polisbesök blev vardagsmat för oss. Jag var bara ett litet barn när jag varje dag vaknade upp - om och om igen - till exakt samma känsla - rädsla.

Ett traumatiskt minne jag fortfarande bär inom mig tog rum när jag bara var sju år gammal.En dag visade sig en man upp bakom vår lägenhetsdörr. Han hade ett pistolliknande föremål i handen och bankade argt på dörren. Jag och min mor flydde i bara underkläder ut genom balkongen och sprang i den tjocka snön som om våra liv var i fara. Vem vet, kanske det även var så. Det var iskallt när jag med tårarna flödandes längs kinderna trodde att jag skulle dö.

Efter att ha kontaktat polisen och fått skydd kunde vi andas ut. Efteråt fick jag veta att han var ett psykfall från en helt annan stad. På grund av för lite bevismaterial kunde han dock aldrig dömas. Vi fick fortsätta leva i en oviss rädsla.

Medan alla andra barn blev bortskämda med julklappar för tusentals kronor var det enda jag ville ha lite kärlek. Jag brydde mig inte om leksaker, tv-spel eller pengar. Kärlek var det viktigaste jag kunde få. Livet rullade på sådär, dag för dag, vecka för vecka, år för år.

Det var först när jag blev tonåring som saker och ting började gå bättre. Vi flyttade till ett trevligare ställe i stan, fick fler vänner och kände oss tryggare. Men ärren hade satt sig sedan uppväxten. Jag blev mobbad, småkriminell och hatad på en och samma gång. Min mor var jag sällan tacksam till, trots att hon hade fostrat mig dag in och dag ut i det där förjävliga ghettot. Livet var på väg utför och det var först när min mor togs in på sjukhus som jag förstod att jag inte kunde hålla på att fortsätta leva som jag gjorde. Innan ambulansen plockade upp henne hade hon lämnat ett avskedsbrev till mig ifall hon skulle avlida. Det var tio sidor långt, men jag behövde bara läsa första sidan för att ramla ihop på golvet och börja tjuta som ett litet barn. Än idag kan jag inte läsa en enda mening från det brevet utan att börja skaka som ett asplöv.

Som tur var överlevde hon. Vi flyttade till en annan stad, jag fick börja om mitt liv på nytt och plötsligt hade vi bägge vänt blad. Jag fick massor av nya vänner, massor av nya upplevelser och en helt annan världsbild. Jag gick ur gymnasiet med toppenbetyg och mina drömmar var storartade. Idag betyder min mor allt i hela världen för mig och hur än livet formar sig har jag henne att tacka för allting. Jag har självklart lämnat ute en massa detaljer, men min uppväxt var allt annat än rolig, vacker och fantastisk.

När jag således promenerar längs Londons gator, läser om Arsenal i de brittiska tidningarna och besöker Emirates vecka in och vecka ut vet jag att jag varit lyckosam som tagit mig hit. Att det här skulle vara mitt öde, efter allt det jag fått uppleva, det trodde jag aldrig i hela mitt liv.

Det finns två saker som jag älskar mer än någonting annat och det är min mor och Arsenal. Meden kärleken för mor är självklar efter det ni läst igenom har Arsenal betytt mer för mig än många kan ana. Det var en del av mig när jag växte upp. Det var en del av mig när jag bytte livsstil. Det var en del av mig var jag än befann mig, hur jag än mådde och vart jag än skulle. Kärleken för Arsenal har bara blivit större och större på senare år och idag är den i stort sett orubblig. Om någon snackar skit om Arsenal, ja, då snackar någon skit om mig.

När jag satte mig på det där tåget till Wigan hade jag inga förhoppningar, inga mål, ingenting. När jag åkte tillbaka skulle det visa sig att min kärlek blivit ännu större för klubben i mitt hjärta, trots likaresultatet. Gemenskapen jag kände, ramsorna som sjöngs, de glada personerna jag träffade, ja, det var en känsla som inte går att beskriva i ord, hur mycket jag än försöker.

När jag bara några dagar senare besökte Birmingham trodde jag inte att det kunde bli så mycket bättre, men när den dagen var slut kunde jag utan tvekan säga att det var en av de bästa dagarna jag fått uppleva i mitt liv. Detta trots att mina skor var dyngsura, jag var kallfrusen och inte hade ätit något på ett helt dygn. Det var för första gången jag kände mig som en del av en enda stor och lycklig familj. Det fanns typiska britter, det fanns indier, det fanns turkar, det fanns flick- och pojkvänner, det fanns die-hard-fans, det fanns småpojkar, det fanns handikappade, det fanns gamla gubbar, det fanns tonåringar, ja, det fanns alla sorters olika människor. Och vad som gjorde allt speciellt var att vi alla var en del i en enda stor familj, oavsett hur vi såg ut, hur gamla vi var eller hur mycket Arsenal-prylar vi hade satt på oss.

Vi sjöng, sjöng och sjöng för laget vi älskar. Sången stannade nästan aldrig av. Smilbanden på människorna försvann aldrig. Och jag kände mig så himla lycklig, så himla glad. Robin van Persie gjorde mål, Samir Nasri gjorde mål och Cesc Fabregas stod bakom tredje målet. Vi dansade, vi sjöng och vi jublade. Det kändes som himmelriket. De dyngsurna skorna, min hunger och den kalla aftonen var som bortglömd. Det enda jag minns var hur lycklig jag var, ståendes på ena kortsidan, sjungandes på "is there a firedrill?", med öppna armar, precis när hemmapubliken började leta sig ut. Det var något fantastiskt över det, något riktigt fantastiskt.

När jag således beger mig till Upton Park den här aftonen har jag ingen aning om vad som väntar mig. Jag har lärt mig att det blir roligare när man inte har förhoppningar om saker och ting. Det enda jag vet är att jag kommer att se mitt kära Arsenal. Och förhoppningsvis kommer vi gooners gå längs West Ham-kvarteren och sjunga så högt vi bara kan, ända fram till Upton Park där sången kommer att fortsätta, där de lyckliga minerna förhoppningsvis stannar lyckliga och där vi alla kan känna oss som i himmelriket, igen, igen och igen.

Det är känslan, känslan av att bo i London. Det är känslan av att kliva in på en klassisk brittisk pub, ta sig en öl och börja snacka fotboll med en engelsman. Det är känslan av att gå och klubba i Shoreditch på en fredagkväll. Det är känslan av att mitt i natten, helt berusad, sätta sig ner på en ensam, mörk och kall gata. Det är känslan av att stiga upp varje morgon och vara lycklig över att man lever. Det är känslan av att kunna åka tunnelbana till King's Cross, Finsbury Park och Marleybone istället för att åka buss mellan Nyfors och Skiftinge. Det är känslan av att för första gången tjäna pengar, boendes i en av världens största metropoler.

Det är känslan av att bo i en av Europas största städer. Att läsa brittiska tidningar, nyheter och magasin dag in och dag ut. Att kika på BBC och se vad studenterna hittat på igen. Att gå längs Thames och andas in den friska luften. Att sätta sig längst fram på övervåningen i en dubbeldäckare. Att gå in på Starbucks, beställa en Latte och läsa The Guardian. Att promenera genom Hyde Park och filosofera över livet. Att kunna ta tåget till Birmingham, Liverpool eller Wolverhampton och hitta på någonting helt galet. Att kunna gå till Emirates när du än vill. Att kunna se alla Arsenals matcher live. Att kunna känna på den brittiska supporterkulturen på riktigt.

Det är känslan av att kunna bo, arbeta och njuta av livet i London.

Det är känslan av att förstå allt det underbara livet har att erbjuda.

Det är känslan av att du kan bli exakt vad du vill, var du vill och när du vill, oavsett hur ditt liv såg ut igår, hur det ser ut idag eller hur det kommer se ut imorgon.

Jag älskar London.

Jag älskar min mor.

Jag älskar Arsenal.