Skönhet kräver ingen tolkning

Jag ville ha fel, jag ville så innerst jävla inne ha fel i att Barcelona skulle spela ut Arsenal efter noter. Arsenal, laget i mitt hjärta har haft en sjuklig oförmåga att leverera när de möter Barcelona, Man U eller för den delen Chelsea. Idag blev inget undantag om man utgår från första halvlekens skeenden. Arsenal tycktes långa stunder stå och beundra motståndarna och efter Songs gula kort i den 7:e minuten var det fysiska spelet också som bortblåst. Det var tydligt att vi inte skulle få lova att Stoka dem.

Men vi växte och jobbade, växte och slet, växte och vann. Trots att Barcelona tog backlinjen på sängen, eller kanske allra mest Clichy som var den ende som fick upp handen i något tafatt försök att hävda offside helt ovetandes om att han var den store boven. Villas avslut var det inget fel på och sett till hur det sett ut så långt så var det rättvist. Arsenal hade många fina chanser att sätta bollen, men den sista skärpan saknades och Barcelona såg bara så väldigt mycket farligare ut.

Andra halvlek blev däremot det episka drama vi ville ha. Med hängande huvuden fick vi se Arsenal taggade till tusen. Vi tog initiativet, vi ville göra mål, vi ville visa att vi inte är den oduglige lillebroren som försöker mopsa sig på armlängds avstånd. Wilshere, 19 år gammal, överglänste varenda spelare på plan inklusive Messi. Han var överallt på planen och ville vara inblandad och visade ett sådant hjärta och kunnande att man lätt kan bi gråtmild för mindre.

Vi jobbade oss in i matchen och vi kunde känna att vi började förtjäna kvitteringen. Vår räddning kom när Guardiola valde att ta ut David Villa. Det blev Barcelonas fall, det gav oss incitament att fortsätta spela och satsa högre, det gav oss en signal om att Barcelona var nöjda och framförallt tog Barcelonas spets i anfallen slut. Visst stack de upp då och då och kunde avgjort matchen, men Villas frånvaro märktes tydligt. Direktivet från Guardiola var att de var nöjda med ledningen och kunde till och med ta ett kryss.

Van Persie ville vinna, Fabregas ville vinna och hela Arsenal började få ytor och självförtroende. Anfallen blev längre och farligare. Från att i första halvlek fått jaga boll nästan hela tiden kunde vi nu njuta av fantastiska passningar och löpningar och en offervilja fullt värdig en cupfinal. Det lönade sig när Valdes fullständigt missbedömde Van Persies intentioner och lämnade den försmädliga glipan vid sin första stolpe.

Arsjavins segermål var återkomsten för ryssen med stort Å. Så hånad, så bespottad och så utskälld som han varit stundtals och så göra detta segermål med en sådan kyla. Sir Toby´s i Malmö var i extas, stolarna låg kring oss som på ett slagfält och det var ett större kramkalas än på Grammisgalan. Arsenal var Champions of Europe för en kväll. Vi kunde glömma hur usla vi var i första halvlek, hur kass Eboue var matchen igenom och att det snart är retur nere i Spanien. Nu är nu och nuet ska avnjutas denna kväll gärna i sällskap med en bra låt. Själv väljer jag Lustans Lakejers öppningsspår från nya plattan - "Skönhet kräver ingen tolkning".