Världen stod stilla

För snart ett år sedan fick amerikanen Chris Bergin frågan om
hur det hela började, hur det kom sig att han blev intresserad av
fotboll och i synnerhet Arsenal. När Bergin började demonstrera
känslorna han kände första gången han kom i riktig kontakt med Arsenal
tror jag att vi alla kände igen oss. Igår kväll gjorde jag absolut det.

När Cesc
Fabregas fick tag i bollen på mittplan med åtta minuter kvar valde han
att dra en hård yttersida mot fransmannen Samir Nasri. Nasri som nyss
hunnit blivit frisk till just den här matchen fick tag i bollen och
sprang sig nästan helt fri på högerkanten. Med sig hade han tre
Barcelona-försvarare.

När Nasri stannade upp i
straffområdet trodde många att han skulle skjuta. Men precis i sin
ögonvrå såg han en liten liten ryss komma springandes. Andrey Arshavin
har i hela sitt liv hållt på Barcelona, Andrey Arshavin har kanske vart
den mest kritiserade spelaren den här säsongen, Andrey Arshavin hade vid
sådana här viktiga lägen alltid haft en förmåga att missa.

När Samir Nasri stannade upp, tittade i sin ögonvrå och drog iväg
passningen rakt över straffområdet stod världen stilla. Tjugosju
miljoner Gooners runt om i världen höll andan. Det var så pass tyst att
man kunde höra en nål fall ner på golvet. Bollen rullade, rullade och
rullade. Arshavin, supportrarna och medspelarna rörde sig alla i en enda
slow-motion-rörelse som inte kan beskrivas i ord.

När Андрей Сергеевич Аршавин sköt bollen kändes det som om jag var tillbaka i
barndomen. Tillbaka på de gröna fälten som lystes upp av solen mitt i
sommaren. Tillbaka på landsbygden där jag alltid spenderade mina somrar
som barn. Tillbaka där jag kände mig som lyckligast. Det går inte att
beskriva i ord, men det kändes som om hela mitt liv gick förbi mina
ögon, precis som det uppges göra före man dör. Enda skillnaden var att
jag inte skulle dö.

Andrey Arshavin! Foto: Bildbyrån.

En nanosekund senare tappade vi alla
all kontroll. Det kändes som om man tagit 100 LSD-tabletter. Det kändes
som om man fått det jobbet man alltid drömt om att ha som liten. Det
kändes som att man hittat kvinnan man letat efter i hela sitt liv. Det
kändes som om man hade tagit en tripp till himmelriket. Det var som en
termometer som fylldes till bristningsgränsen. Det var som om man nyss
upplevt en av de lyckligaste stunderna i sitt liv. Det var .... magiskt.

En sådan lycka, en sådan eufori har jag inte upplevt sedan Henry gjorde 1-0 på Santiago Bernabéu-stadion i Madrid för snart fem år
sedan. Det finns matcher och mål som kommer riktigt nära, som när Cesc
Fabregas gjorde 3-2 mot Bolton efter att Arsenal legat under med 2-0 i
halvtid. Eller när Adebayor gjorde 1-0 mot Manchester United på Old
Trafford. Men trots att mål som dessa kommer nära har de aldrig uppnått
den känslan som uppnås ytterst sällan, ibland med flera års mellanrum.

Igår var
det en sådan dag. Jag kan direkt säga att jag inför matchen var lite
nere. Min vän hade bara en halvtimma innan matchen skickat sms att han
bara fick tag i en biljett, då åt sig själv. Jag fick sikta in mig på en
helkväll på Gunners Pub och hur mycket jag än velat vara på Emirates så
vet jag att det kvittade efter matchen. För den känslan som uppnåddes
precis efter 2-1 går inte att beskriva i ord, inte ens om jag försökte.

Jag hade
inte ätit någonting under kvällen och var således helt ur förstånd
redan efter tre pints. Eftersom nervositeten var så stor gjorde jag
misstaget att bara fylla på, fylla på pch fylla på. Efter att David Villa hade gjort 1-0 öste jag på ännu mer. Jag klarade inte av det. När jag
var inne på min åttonde eller nionde pint mådde jag så pass illa att jag
la mig ner på golvet längst bak i Gunners Pub och försökte glömma
allting. Det var hemskt.

Fabregas och Arsenal nere för räkning. Foto: Bildbyrån.

Flera gånger ville jag spy, gå
iväg och bara glömma skiten. Matchen var inte ens färdigspelad, men
innerst inne visste man att Barcelona skulle göra 2-0 och kanske till
och med 3-0. Men efter ett par deppiga samtal hem till Sverige i halvtid
reste jag mig upp, beställde in en Pepsi och tog nya tag. Jag försökte
intala mig själv att det här inte var över förrän domaren blåste av
matchen.

Det såg länge ut som om det skulle bli en
miserabel kväll, en afton att bara gräva ner så långt man kunde. Men så
kom vändningen. Så kom Robin van Persie. Så kom kvitteringen. Gael
Clichy lobbpassade in en fantastisk boll till holländaren som drog till
ett skott från i stort sett ingen vinkel alls. Jag såg aldrig målet. Jag
var vänd bort från den stora plasmaskärmen för att jag var förbannad
efter en miss i anfallet. Men när jag hörde det totala kaoset, det
högljudda jublet och den fantastiska euforin ramlade jag ihop på knä och
sträckte upp nävarna i luften samtidigt som jag skrek ut min lycka.

RvP på väg att sätta kvitteringen. Foto: Bildbyrån.

Fem minuter senare gjorde jag inte om samma misstag. Mina ögon var fästa
mot tvn, men jag var trots det borta från den stora klungan i mitten
eftersom jag ville ha lite rum att röra mig i. När Nasri matade bollen
in till Arshavin gick jag igenom allt det där jag skrev om i början. En
sekund senare kastade jag min dricka och sprang in mot mitten. Jag
ramlade i all öl som hade spillts ut, men jag reste mig upp som om
ingenting hade hänt. Jag pussade minst tjugo olika personer - som alla
var nerdränkta av alkohol och svett - inom loppet av bara två minuter
och jag tog sönder mina jeans av glädjeruset som var någonting utöver
det vanliga.

Om jag sett mig själva göra så en helt vanlig
dag hade jag tyckt att jag var äcklig, vidrig, förjävlig och allt som
kommer där emellan. Men precis som Chris Bergin sade i början av det här
inlägget är det stunder som dessa som är obeskrivliga, magiska och
skapar minnen för livet.

Arsenal hade just vänt underläge mot världens bästa lag och det går inte att beskriva lyckan i ord, det går inte. Let's go fucking mental ekade i tio raka minuter utan avbrott och vissa blev till och med
utslängda. När matchen var över kramade alla om varandra som om man känt
varandra hela sitt liv. Sången tog vid, nya öl beställdes in och alla bilar som åkte upp och ner på Blackstock Road tutade som galningar. I all ärlighet kändes det som om vi vunnit en titel, trots att det här bara var en match, trots att ett möte kvarstår och trots att Barcelona fortfarande är favoriter.

Hela dagen, hela kvällen, hela natten ... wow.

Efter att ha mött upp ett par svenskar (bl.a. flera i Arsenal Sweden) efter matchen firade vi alla fem med dricka, glädje, sång och diskussioner. Senare gick tre av oss vidare i London-natten och fortsatte partyt. När taxin skjutsade hem alla oss vid fyra-strecket kände man en glädje som man inte känt på flera år.

Väl hemma vid Liverpool Street gick jag av taxin sist. Det var natt, det var mörkt och det var tyst. Människor sov, bara taxibilar sågs på vägarna och endast ett fåtal människor sågs på gatorna. Den sista vägen hem tog jag upp min Arsenal-halsduk som hade blivit nertrampad i lyckokaoset och började sjunga. Jag sjöng hela vägen hem och jag sjöng hela vägen till sömns.

Arsenal var min kvinna.
Arshavin var min idol.
London var mitt hem.

I'm talking about fate here - when feelings are so powerful it's as if some force beyond your control is guiding you to someone or something that can make you happy beyond your wildest dreams.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=Xw35_SlbIzg]