En deprimerande återvändsgränd

När Patrick Vieira för sju år sedan höjde Premier League-bucklan mot skyn var Arsenal ett fruktat lag som gav eko världen över. Ingen ville möta Arsenal. Inte ens Barcelona. Man ville inte bli attackerad av Vieira. Man ville inte bli förnedrad av Henry. Man ville inte se en arg Campbell. Man ville inte se en utrusande Lehmann sekunden innan man tog avslutet. Man ville inte möta Pirés. Man ville helt enkelt inte möta ett lag som var fullt av allt från världsartiser till galningar och skönheter. Ett lag som inte bara snackade utanför plan, utan ett lag som levererade på plan.

Det har gått sju år sedan vår senaste ligatitel, sex år sedan vår senaste titel. Oavsett vilken position vi ligger i vid samma tidpunkt nästa år har det då gått sju år sedan vår senaste titel. Sju år. Under dessa åren har det hänt massor. Vi har flyttat in i ett nytt hem, vi har sett en fullfjädrad generationsväxling äga rum, vi har vart med i både Champions League-finaler och ligaspurter och vi har fått uppleva både fantastiska ögonblick och hjärtskärande förluster. Men en titel, det har vi inte vunnit.

Arsenal är än idag ett lag som förför våra hjärtan, men de är även ett lag som lämnar oss med en stor klump i magen, en kniv i hjärtat och tårar på kinderna. Storhetstiden är över. Generationsväxlingen är genomförd. Ursäkterna är använda. För många supportrar har Arsenal blivit en mörk plats dit man inte vill återvända, när det istället skall vara den platsen vi alltid vill gå till, oavsett hur vi mår.

När vi mötte Liverpool för bara tre dagar sedan var jag varken nervös eller taggad. Innerst inne i mig brann elden, vilket den gör fortfarande, men all annanstans kändes det likt många andra gånger att det skulle gå åt helvete. När Robin van Persie satte straffen i nittiosjätte minuten var det inte glädje som famnade om mig, utan en lättnad som fick mig att slå sönder en väns garderobdörr. Frustrationen hade fram till den punkten växt sig så stor att jag inte klarade av att släppa ut allting på en och samma gång utan att ta sönder någonting. När Dirk Kuyt bara två minuter kvitterade satt jag bara stilla, tom, ensam, överlämnad.

Det var bara en av många misslyckanden vi upplevt de senaste två månaderna. Sedan vinsten mot Barcelona har vi bara vunnit mot tre lag - Stoke, Leyton Orient och Blackpool. Som ni själva ser talar det sitt tydliga språk. Och medan allt var guld och gröna skogar för bara några månader sedan är det nu ett brinnande helvete som är omöjligt att ta sig ur.

Arsenal har ännu en gång fallit på mållinjen. Laget har underpresterat ännu en gång när vi behöver dem som mest. Spelarna har inte varit bra nog när de skall träda fram ur skuggan och leverera. Och tränaren har skyllt på allt och alla utom sig själv och laget.

I samma skede höjs biljettpriserna, understryks mottot att "framtiden är ljus" och spelare lovar oss förbättringar. Ilskan börjar växa sig allt större, inte bara hos mig, utan hos många av oss supportrar som gett allt för det här laget och gång på gång får se ett lag som underpresterar i säsongens viktigaste skede.

Framtiden må se ljus ut, spelarna må lova förbättringar och vissa är fortfarande optimistiska, men det är dags för Arsène Wenger att ställa sig i skamvrån, acceptera att det inte bara är andras fel och sedan agera utifrån det. För om det fortsätter i samma stupning - och vi tappar poäng imorgon kväll mot Sp*rs - kommer det snart råda kaos.

Just nu håller vi på att gå in i en och samma återvändsgränd som vi gått in i varenda säsong. Bland supportrarna pratas det redan om att "det finns en nästa säsong" och frågan är nu om det verkligen finns en nästa säsong? Historien har upprepat sig i flera år nu och just nu talar ingenting för att den inte skall göra det även nästa år.

Som Arsenal-supporter har man fått gå igenom många bistra ögonblick genom åren, men vi har alltid haft tålamod, alltid haft en tro om att det kommer ta några år, alltid sett en ljus framtid. Frågan är om vi levt i en enda stor lögn?

Det finns hiskeligt många saker som är fantastiskt med klubben. Allt från hur professionella vi är, hur det osar "class" över de aktioner som görs utanför planen och hur bra vi sköter vår ekonomi jämfört med i stort sett alla andra toppklubbar. Vi har några fantastiska spelare, ett lag som kan vinna mot vilket annat lag som helst, landets bästa träningsanläggning, en av landets modernaste arenor, en underbar ungdomsakademi och ett par riktigt stora talanger. Det finns så enormt många saker man kan ta upp för att visa hur fantastisk vår klubb är. Men tyvärr har det alltid funnits en sak som saknats - titlar.

Om tålamodet började rinna ut för vissa redan efter förra säsongens katastrofartade avslutning har det nog nu redan runnit ut för de flesta nu. Vi upplever ännu en katastrofavslutning, blir ännu en gång utskrattade av motståndarsupportrar och får ännu en gång vara med om hjärtskärande ögonblick. Det är den bistra verkligheten, ingenting annat.

Som jag många andra gånger skrivit behövs det förändringar, på alla plan. Allt från andra spelsystem till inköp av etablerade spelare. Allt från taktikändringar till nya hjälptränare. Allt från en ny mentalitet till ett nytt tankesätt. Och om det föregående säsonger alltid funnits ursäkter för att försvara sina handlingar är den tiden nu slut. Inte bara för Wenger, utan även alla andra.

Samtidigt måste man se på vissa saker med positiva ögon, hur illa det än är. Vi åkte ut mot Barcelona på ett regelvidrigt sätt i åttondelsfinalen i Champions League. Vi åkte ut mot Englands just nu bästa lag på deras hemmaplan i FA-cupen. Vi förlorade mot Birmingham i Carling Cup-finalen på grund av en oturlig miss(/individuella misstag). Vi har fortfarande ligans bästa bortafacit. Allt är inte ett brinnande inferno heller, men tyvärr är det inte en ursäkt nog för det vi fått uppleva de senaste månaderna.

Det gäller att gräva fram alla de positiva saker man kan från säsongen, sjösätta flera och olika förändringar och gå in i nästa säsong med en klassisk mentalitet som lyder "vi mot världen", trots att verkligheten ser annorlunda ut.

Förra säsongen slutade vi på 75 poäng. Två säsonger sedan, även nämnd som "katastrofsäsongen", slutade vi på 72 poäng. I detta nuet har vi 63 poäng. Om saker och ting vill sig riktigt illa kan vi mycket väl hamna under bägge markeringarna. Och då finns det ingen som kan säga att vi förbättrat oss från förra säsongen, även om de så gärna ville.

Jag förstår att det finns de av er som hatar mig just nu, som tycker det är tragiskt att jag inte är mer optimistisk, att jag skall behöva skriva det ni själva lyckats se med egna ögon. Men kanske är det just det som krävs. Kanske är det just det som krävs för att vi alla skall inse att det inte kan fortsätta så här. Om ingenting händer och vi går in i nästa säsong utan att någonting har hänt kommer vi få uppleva exakt samma tragik om och om igen.

Att vara optimistisk i dessa tuffa tider är svårt och en del av mig förstår inte hur vissa fortfarande kan tro att vi har en shot på ligatiteln, men det har hänt så mycket hemskt, omtumlande och illa de senaste månaderna att man bara blir trött på skiten. Men i slutändan är vi alla hängivna supportrar och det är det som får oss att sätta oss i pubarna, vardagsrummet eller åka till London, trots att nästan allt hopp är över. Personligen vill jag bara glömma årets misslyckanden och hoppa fram en fyra-fem månader, men det går inte, det är trots allt sex matcher kvar och oavsett vad kommer jag att titta på dem, antingen hemifrån eller på plats.

Imorgon kväll möter vi Tottenham på White Hart Lane. Jag räknar med att det finns nog med tändvätska, nog med revanschlust och nog med kvalitet att vinna, men som det sett ut de senaste veckorna vet man aldrig. Det gäller dock att göra det bästa av situationen och imorgon har vi en match vi måste vinna till varje pris. Om vi tar tre pinnar kan vi åtminstone andas ut i några dagar, men om vi ännu en gång går på en mina har ni tur att jag inte väntade med att skriva det här inlägget några dagar.

Det är dags att avsluta säsongen på bästa möjliga sätt och sedan vila, ladda upp batterierna och se fram emot försäsongen 2011. En vinst mot Sp*rs är ett måste, oavsett vart vi ligger i tabellen, och nu hoppas jag verkligen att vi får se ett Arsenal som ger allt i varenda målchans, närkamp och duell. Come on you Gunners.