Forward
lör 2 jul 2011 kl 20:09
När säsongen 2010/2011 långsamt gick mot sitt slut var det svårt att finna optimister bland oss. Arsenal hade än en gång stått för ett historiskt misslyckande. Besvikelsen var enorm och missnöjdheten spred sig snabbare än pesten.
Undertecknad hade inför den gångna säsongen varit väldigt positiv och befunnit sig bland molnen i mitten av februari (precis som många andra), då vi fortfarande var kvar i alla fyra tävlingar. Men efter Carling Cup-finalen mot Birmingham började allt gå åt skogen och jag blev med veckorna en fullblodad pessimist.
Frustrationen är än idag fortsatt stor i Arsenal-lägret och det vore en stor lögn om jag sa att allt var guld och gröna skogar, vilket det absolut inte är. Däremot lever hoppet kvar, det som annars sägs vara det sista som överger människan. Igår kväll skrev jag om tröttheten som uppstår vid varenda sommaruppehåll, men jag betonade även att det finns ett ljus i slutet av tunneln.
Arsenal har fortfarande inte tappat en enda klasspelare, vad än ryktena säger. Alla är kvar i skrivande stund. Dessutom har vi mer eller mindre gjort klart med Gervinho samt att vi har spelare som Gary Cahill och Ricky Alvarez på radarn. Ivan Gazidis har inte tagit ut någon semester alls(!), enbart för att kunna lägga all kraft han har på att hålla alla trådarna i styr.
Frustrationen har varit stor många gånger tidigare också. Det är inte första gången vi varit uträknade. Inför varenda säsong de senaste fem åren har vi av många journalister, fotbollskännare och "experter" tippats att hamna utanför de fyra bästa. Samtidigt har vår trupp aldrig satt skräck i motståndarna.
Inför säsongen 07/08 befann vi oss i en liknande situation. Säsongen tidigare hade vi slutat fyra. Under sommaren hade vi tappat klubbens talisman och kapten Thierry Henry. Vi hade en trupp full av ungtuppar. Ingen trodde på oss. Ändå blev det vår bästa säsong sedan 03/04 och vem vet vad som hade hänt om inte Eduardo brutit benet på St Andrews eller om Liverpool inte fått straff (enligt många en felaktig straff) med sex minuter kvar av ordinarie matchtid.
Vi förlorade bara tre matcher den säsongen. Gjorde näst flest mål i ligan. Var fyra poäng från en ligatitel. Blev det första engelska laget att slå Milan på San Siro. Visserligen blev det ingen titel, men inför säsongen fanns det inte en enda själ som hade trott på en sådan utveckling.
Inför nästan varenda säsong tippas vi att hamna utanför en Champions League-plats, men ändå har vi sett till att klara av en tredje- eller fjärdeplats. Det är ingen förtjusande statistik, heller ingenting att vara stolt över, men det bevisar att vi fortfarande har en ryggrad. Problemet är bara att den ryggraden saknar några kotor som skall få den att bli hel, om ni förstår vad jag menar med det.
Människan älskar att titta bakåt i tiden. Historia. Statistik. Gamla tider. Men när det kommer till fotboll har man varken tid eller rum att titta i backspegeln. Det gäller att alltid blicka framåt. Ligga ett steg före. Tänka, tro och planera inför framtiden. Det är även därför mottot inför 125-årsjubileumet så vackert stavas till "Forward".
Sommaren är ung, försäsongen har inte börjat och det är fortfarande mer än en och en halv månad kvar till Premier League-premiären. Det är oerhört mycket jobb som måste utföras tills dess. Värvningar, planeringar, träningsmatcher, träningsläger, förhandlingar och möten är bara några av de saker som kommer fylla tiden under de kommande veckorna.
Supportrarna har dock ingenting annat på agendan än en olidlig väntan. Vissa skriker efter stjärnvärvningar. Andra vill få de interna problemen överstökade. Några vill skaka om hela truppen. Man vill, vill och vill, men tyvärr kan man inte få allt. Det fungerar inte så. Vad som däremot är en gemensam faktor för oss alla är att vi längtar efter säsongsstarten.
Vad som än händer fram tills den trettonde augusti har varken vi, tränaren eller styrelsen den minsta lilla aning om hur Arsenal kommer att prestera under början av nästa säsong. Vilka trodde att vi skulle rivstarta 07/08? Vilka trodde att vi skulle slå Everton på bortaplan med 6-1(!) i premiärmatchen 2009? Vilka trodde att Hull skulle skrällvinna på Emirates i början av 08/09?
Det är alldeles för tidigt att döma ut laget, Arsène Wenger eller Ivan Gazidis för någonting som ännu inte hunnit hända (exempelvis en dålig säsongsstart, ett farväl av Cesc eller ett misslyckande att behålla Nasri). De skall ha all möjlig kritik för mycket av det som hänt de senaste åren, men eftersom det aldrig varit aktuellt att avskeda någon (ej en personlig åsikt) kan vi ingenting annat göra än att blicka framåt.
Förstärka, förbättra och leverera är tre nyckelord att gå efter i sommar. Att supportrarna är extremt missnöjda har inte undgått någon och klubbens innersta krets borde förstå allvaret i situationen efter sex år utan titlar. Vi är inte ensamma om att vara besvikna.
Snart är det dags att börja tro igen, att ställa sig bakom de elva män som skickas ut på plan och heja fram sin älskade klubb till nya segrar. Frustrationen kommer att finnas kvar, likaså besvikelsen och missnöjet från tidigare säsonger. Men när man strävar efter ett mål ger man aldrig upp.
När man ligger på alla fyra kravlar man sig upp igen och slåss tills man faller. När man av alla andra är uträknad ger man allt och bevisar motsatsen. När man en gång känt lukten av framgång ser man sig inte om i backspegeln, utan fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, bara för att en gång kunna känna den lukten igen.
Ibland krävs mirakel. Ibland hårt arbete. Ibland lite tur. Men så länge man fortsätter att kämpa lever drömmarna kvar.