Medlemmar: 8700 st.
Visa menyn

Grisjakten

Davidsson och Mannen
tor 30 aug 2012 kl 05:48

Tänk er ett stadshotell i vilken svensk småstad som helst, en pulserande storstads ljusskygga nattklubb eller vilken Danmarks- eller Finlandsfärjas förförande tingeltangel som helst. Tänk er att klockan för länge sedan passerat midnatt, att den så smått börjar närma sig stängningsdags, låt oss säga 03.00, och tänk er att det subtilt sociala smörjmedel, som en salongsberusning kan innebära, för länge sedan övergått till en stadig och rejält hederlig lördagsfylla.

Barens ljudnivå är högre och nyanserna i konversationerna färre. Gesterna är större och de tidigare i varje fall diskret närvarande, hämningarna lyser nu allt mer med sin frånvaro och är snart bara blott historia. Det som tidigare var kastade blickar och besvarade leenden är nu ett sammelsurium av islängda relationella ankaren. De mellanmänskliga kontaktytorna putsas i ett allt mer rasande tempo och de stackare som ännu inte försäkrat sig om fångst, inhöljs i ett allt mer påträngande skimmer av annalkande brådska.

I takt med klockans obevekliga nedräkning höjs alkoholhalten i blodet och i sällskap av desperationens viglande ombud leds vi nu in i nattens avslutande fas. Grisjakten. Nu är kraven inte längre så höga, insatserna lägre och oddsen både avsevärt bättre och för rejält somliga sämre. Vissa siktar in sig på en högst temporär kontakt av det erotiska slaget medan andra tänker långsiktligt och satsar på emotionellt baserad samvaro. Det börjar nu bli rejält dj-kla bråttom och det huggs i princip på allt som kommer i ens väg. Nu skall driftlivets segerkrans försegla kvällen och garantera förhöjd status vid kommande måndags alla avrapporteringar. Och stackars den arme sate som tvingas göra vandringen hem, genom snårblåstens höstnatt, i singularisens golgataform. 

Precis då och precis där står fotbollsklubben Arsenal just idag, just nu. Månaderna i transferfönstrets nedräkning har övergått i dagar som nu snart bara är timmar. Klubbar som handlat färdigt tidigt i fönstret, sitter lugnt i baren och betraktar överseende spektaklet, medan de som spelat 0-0 i sina inledande matcher allt mer utsöndrar lättigenkännliga pustar av den bekanta odören desperation. De irrar mellan dansgolven i ett allt mer planlöst mönster, messar den ena och råkar liksom krocka in i den andra. Klockan slår, dagarna går. Idag är det torsdag och vi börjar med raska steg närma oss detta transferfönsters absoluta grisjakt.

Kontrakt skall slutas kring såväl varaktiga som högst kortsiktliga relationer. Muskler skall pumpas upp, konkurrenter skall skrämmas på flykt och ropen av lock och pock blir allt mer påtagliga för var sekund som går. Somliga kör med rent spel och låter sanningen tala för sig, andra slår på stora trumman och lovar guld och gröna skogar, digra titelchanser och en rikligt mysig frukost av delande att konfirmera alliansen med. De olika parterna låter spelet föra dem vidare i den outtalade förhandlingen och trevar allt mer intensivt efter en förslutning.

Wenger, Gazidis och gänget rullar konjaken i sina kupor. De lutar sig bakåt, låter pallen gunga och låter armbågarna ta stöd mot bardisken. Deras blickar går över fältet av fotbollsspelare möjliga att få till klubben och de är visa av erfarenhet kyliga att sitta still, hålla på hanen och vänta ut sina motspelare, ännu en liten stund.

Tick-tack och klirr i glasen, tiden rinner som oljemiljoner mellan fingrarna och snart skall bluffar synas och korten läggas på bordet. Alldeles strax tänds lamporna i taket och då kan det redan vara allt för sent. Kommer de ärrade herrarna vid baren att lyckas, kommer de att landa det eller de önskade objekten? Kommer de, nästa veckas inledning, att kunna stoltsera med det där klassiska leendet som bara en väl utförd grisjakt kan ge? Vem vet? Vi kan bara höja våra glas, lägga en hand på vår egna erövrings lår och önska dem god jakt. Kom igen nu, herrar, in och grisa.