Zentrale Erfolgsfaktoren

När D&M vill göra gott intryck och intressera Fru D&M för ett samkväm, med eventuella inslag av semierotiskt umgänge, vattenkammar D&M sitt hår strikt bakåt, för att sedan frambringa en rät bena på vänster sida. Därefter ikläder han sig en tracktop-liknande vinröd uppvärmningsjacka, från tiden just före flytten från Highbury. Nike-flongen är där, O2-loggan likaså och till och med de där högst märkliga svarta inslagen vilka var framträdande på den gula bortatröjan finns med, här i något mindre framträdande form. Vacker som en sommardag och stilig från topp till tå. Kanske en strimma av tangorabatt, ett par shorts och ett par hängslen och sedan blir det anatomiskt kurragömma för hela slanten, den saken är säker. Det här paketet kan ingen motstå och här blir det medhårs kamning.

Eller vad f-n, kanske inte. Det här är kanske inte riktigt det bästa sättet att putsa upp sin fernissa för bästa möjliga sjöslag i sin högst respekterade frus farled. Kanske är det inte det allra bästa sättet att få hennes känslomässiga hammock i gungning eller att receptera bullbak i kärleksugn.

Troligtvis är denna metod helt enkelt inte den optimala vägen till framgång. Kanske rent av ganska kass.

En annan väg som inte heller leder till någon som helst form av framgång är att gå in i en EPL-säsong med en mitbacksuppställning bestående av Thomas Vermealen, Johan Djourou, Laurent Koscielny och Sebastian Squillaci. Orsaken till D&M´s skepsis är inte på något sätt ologiskt. För om vi börjar i den antagna hierarkiska ordningen så hittar vi belgiske vän Mr Thomas Vermealen.

Vermealen gjorde en oerhört lovande debutsäsong i laget och vi tog honom snabb till våra hjärtan. Han var precis överallt, stred om alla bollar och visade en kämpaglöd vi de senare åren ofta kommit att sakna. Därför älskade vi honom, för vi behövde någon som han. Och han var grym. Han gjorde allt rätt. Han tog enorma löpningar, offrade sig hejdlöst och tacklade hela sitt blödande hjärta pulserande varmt. Han var i perioder i sådant flöde att han tämligen radade upp någon form av mittbackens TV-räddningar. Ja, han var grym. I varje fall offensivt...

När vi under nästan hela föregående säsong stod utan den då skadade Vermealen förvrängdes mångas bild av densamma. För vi minns alla hans nickmål och hans vackra vänsterfot, vi minns hans uppoffrande löpningar och visade hjärta. Men vi glömmer det defensiva virrvarr han, förvisso tillsammans med galenpannan Gallas och den gröna hönan Almunia, irrade runt i. Vi glömmer alla tappade markeringar och vi glömmer att tiden läker alla sår, varför den Vermealen vi kommer ihåg och välkomnar tillbaka kanske inte alls är den vi kommer att få se. Eller ens den vi faktiskt såg. Och absolut inte den försvarsminister vi så gärna vill se honom som.

Därefter har vi Johan Djourou, vilken före hans långa skadefrånvaro var tänkt att ta över efter den då flyktade Kolo Touré. Nu blev Djourou långtidsskadad och Vermealen fick ta över andrafiolen bakom falskspelare Gallas snabbare än många förväntat sig. Djourou som, troligtvis, är den mest tekniske av lagets mittbackar var stundtals magnifik när han sedan, under fjolårssäsongen, gjorde comeback. Men han var i slutet av densamma, i ganska många matcher, riktigt darrig och de fasta situationerna var saftigt lössläppta och till det var även Djourou medskyldig.

Kanske hand i hand med JD, går Laurent Koscielny som 10-11 gjorde sin första säsong i EPL och sin endast andra inom den europeiska toppfotbollen. Fladdrig, fumlig och i vissa matcher ganska klumpig i sina förfarande, men även rakt igenom lysande i hemmamötet mot fotbollens dubbelsvindlare, barcelona, då han var fullständig lysande. En kanske oslipad diamant med den första EPL-säsongen bakom sig. Vad vi har honom är egentligen ingen som vet. Kan han bli jämnare? Kan han bli stabilare och mer att lita på?

Sist men inte såld, står Sebastian Squillaci, som hämtades för att bidra med rutin, lugn och stabilitet. Under hans första år inom den engelska fotbollen, gav han oss absoluta motsatserna. Ständiga felbeslut och grava placeringssvårigheter, och med en förmåga att sprida oro och nervositet bland sina medspelare. Vem minns inte hans halvlek på St James´ Park, när han och Diaby gav oss en av de mest pinsamma av fotbollsstunder. Vem Squillaci än spelade med gjorde denne, andre mittback, sin sämsta match på mycket länge. Och utan att D&M vill ägna sig åt smutskastning och absolut inte är ute efter en syndabock, så fick han både JD och LK att se ut som nervösa debutanter, trots att de båda, tillsammans, bara matchen före, varit hur stabila som helst. Så nej, SS aka nr 18, bör vi se så lite av som absolut bara är möjligt.

Så vad har vi då på hand? Jo, tre habila mittbackar i övre mittskiktet, kanske något mer, kanske något mindre. Kanske kan JD växa ut till den Heart´n Sol vi önskar, kanske kan Vermealens stora hjärta få honom att växa några decimeter i det egna straffområdet och kanske kan det vi såg av Koscielny vara den svåra perioden av anpassning till den engelska fotbollen. Men om så inte är fallet? Om Vermealen inte är bättre defensivt än vi såg före skadan. Om JD bara är skadad och skadad och däremellan tämligen ojämn. Om Koscielny visar sig vara en kejsarens nya kläder och inte alls den fula ankungen.

Troligtvis så har vi tre dugliga försvarsspelare, men med största sannolikhet så saknar vi en nummer 1 bland de centrala försvararna. Troligtvis saknar vi en ledare och dirigent. Med största sannolikhet har vi ett gäng habila andramittbackar men inget självklart förstaval . Någon som kan staga upp vårt ranka försvar när fasta situationer ständigt gör oss sårbart mjuka.

Någon som kan garantera den centrala framgången och inte lämna oss med önskningar, suddiga minnesbilder och wengerska ovanor. Någon som är smartare än en O2-jacka, en rakad kind och välgjord vattenkamning. Och någon som har bättre koll. För med nuvarande uppsättning på det centrala försvarsområdet vinner vi inga segrar, vad du än tycker dig minnas och vad än Wenger önskar eller upplever sig se.