Någonstans mellan hjärna och hjärta

Det skulle vara som när man haft ont i en tand och, eftersom man vet att det kommer att göra så förb-nnat ont, dragit på att kontakta tandläkaren för att få det gjort. Efteråt sitter man med en h-vetisk eftervärk, dreglar sluddrandes på grund av en kvarsittande bedövning, men man gör det med en känsla av lättnad. Över att det svåra är just över och att smärtan nu kommer att ta slut. Ungefär så skulle vi känna denna dag, denna dag när Cesc Fabregas slutligen skrivit på för fc barcelona, lämnat Arsenal bakom sig och då denna ständigt pågående cirkus äntligen fick sitt slut.

Men så känns det inte, inte på något sätt. För till skillnad från en utdragen eller lagad tand, så finns här ingen lättnad. Inget utpustande och ingen känsla av att allt som inte döda härdar en. Bara tomhet, tystnad och en nedslagen blick.

Fabregas är enligt mig topp 5 på sin position i världen och det närmsta världsklasspelare, Arsenal kommer post TH14/DB10(okej läs även: Ray Parlour). Jag skulle ljuga min tunga svart om förlusten av Cesc inte gör oss enormt mycket sämre. Men det största problemet i sig är inte att vi förlorat Cesc till barca och att det oundvikliga till slut blivit faktum. Det största problemet är att det skapar ytterligare minst två:

1: Vår erfarenhet av, och smärtande vetskap om, Wengers dokumenterade ovilja att spendera intjänade transferpengar på andra högkvalitativa och redan färdiga spelare att ersätta den sålde. Det vill säga, Cesc-affären gör oss inte bara en Cesc fattigare utan för oss även tillbaka ett par utvecklingssteg. Som andra försäljningar tidigare gjort, vilka i sin tur tenderar att resultera i än fler stjärnors ovilja att stanna i klubben. Kring detta kan vi endast spekulera, men känslan det väcker är inte den skönaste.

2: Priset och prestigen. När manure visste att Cristiano Ronaldo var förlorad, såg de till att kräma ur så in i h-vette med pengar av Real. Trots att manu och alla andra visste att han bara ville till Real, så tog de ut en hutlös summa pengar, vilket indirekt legitimerade det faktum att SAF, genom affären, gjort klubbens trupp sämre. Nu kan Fabregas statistiskt sett inte jämföras med CR, men då manure fick ca en miljard för honom så är de ca £35 miljonerna, med ytterligare fem vid framgång, som Cesc, ryktesvis skall ha gått för, ett nästan förnedrande pris.

£35 miljoner för en kreativ spelare i världsklass. Med ett tonlass av erfarenhet i en av världens bästa fotbollsligor och med, i varje fall 7-8 gyllene år kvar i sig, måste vara årtiondets bästa affär genomförd av klubben som anser sig vara för mer än alla andra. Grattis barcelona för att ert rent patologiska fulspel gick hem och grattis Cesc Fabregas för att du fick din vilja igenom och fick återförenas inte bara med dina bästisar sedan barndomen (nåja...), utan även med dina drömmars klubb.

En stor förlorare i denna soppa, är Arsène Wenger. Så mycket prestige han har investerat i det projekt som Fabregas var en symbol för, går nästan inte att uppskatta. Symbolvärdet i denna förlust är ofantligt för honom och det ”Wenger knows” som alltid varit ett betryggande mantra för oss arsenalister, saknar numera helt täckning. Där SAF tog hem storkovan för en flyktande Cristiano Ronaldo, och i och med det bibehöll sitt höga huvud, där kröks Wengers rygg än mer. För ännu en oönskad börda och för ännu en tillplattande förlust. Själva galjonsfiguren för hans ungdomsprojekt har lämnat och det är allt annat än betydelselöst för Wenger och för hans, tidigare år sällan ifrågasatta, auktoritet.

Men de största förlorarna är självklart klubben Arsenal och dess anhängare. Som nämnts tidigare förlorar vi en spelare i världsklass, en spelare som är näst intill omöjlig att ersätta och vi gör det i en period där vi inte bara svajat betänkligt och visat mental bräcklighet, utan även visat en nästan parodisk oförmåga att vända underläge, behålla ett överläge och att knyta till säcken. Vi är liksom inte da shit of today, inte riktigt laget folk talar om med darrande respekt i rösten. Vi Arsenalfantaster har blivit driftskucku of the lunchrum, garv of the morgonfika och den reverserade upplagan av det är inte lett att vara est, men det är balt. Det skrattas inte längre med oss, det skrattas åt oss...

Så mest av allt så gör det ont. Mest av allt så önskar man att man kunde önska honom lycka till i framtiden, men det är i denna stund så oerhört svårt att vara den fina och goda människan som gör sådant. Som verkligen önskar honom lycka till.  För du var vår man, Cesc. Det var dig vi var när vi skulle slå frisparkar ute på gräsplanen, det var dig vi såg som framtiden och det var i dina händer pokalen skulle hållas. Och jag önskar jag kunde se tillbaka våra år tillsammans utan att känna mig sorgsen, jag önskar jag kunde fortsätta nynna på ”We Love Cesc Fabregas” i regnet på ungarnas lekplats och jag önskar att jag inte kände ilska, smärta och smaken av svek. För jag är en vuxen man, och jag borde veta bättre.

Jag vet att folk byter jobb och jag förstår att folk ibland upplever möjlighet till utveckling större någon annan stans, än på den lilla plätt jag själv står vid. Jag vet om att Arsenal är så mycket viktigare för alla vi som följer klubben, än för spelarna, för vilka Arsenal är en arbetsplats bland arbetsplatser. Min hjärna vet, men hjärtat har så svårt att ta till sig informationen det får.

Jag får väl försöka mig på att ändå säga tack för glädje du givit mig, för alla stunder i TV-soffan, vid bardisken eller under fotbollsturistande i ditt forna hemland. Tack för allt hopp om ljusnande framtid du gav mig, tack för den fotbollspoesi du stundtals skapade och tack för åren du faktiskt brann för Arsenal. Även om det var ett tag sedan senast jag såg elden i dina mattade ögon.

Men trots att jag önskar att jag kunde, så kan jag inte. Jag kan inte av hela mitt hjärta, som för alltid kommer slå för den klubb du just lämnat bakom dig, önska dig lycka i din nya klubb. Den klubb som förförde dig, som bedrog oss och som drar hela fotbollens vackra ansikte i smutsen. Jag tror du kommer att trivas.