Liverpool FC hemma: Resandefolket

I dessa transferryktenas och twittersanningarnas tid om frälsare vi så evinnerligt behöver, är Arsenal nu satta att i morgon runt lunchtid ta emot den rödklädda klubben från staden Liverpool. Och vad passar då bäst, om inte lite objektiva och säkerställda fakta utan några som helst inslag av arsenalsk subjektivitet eller egensinnad elakhet? Ja, jag tänkte väl det. Då kör vi.

Stadens namn härstammar från ett av de keltiska språkens ”LIyr Pwl”, vilket på begriplig svenska (och här släpper vi försöken att förstå invånarnas egen version av engelskan) ungefärligen betyder ”Platsen vid träsket”. Och på den vägen är det. Som ni vet kallas stadens invånare för scousers, vilket kommer sig av att en speciell form av stuvning med samma namn gjort staden känd. Om invånarnas talförmåga även den präglats av någon form av speciell stuvning, förtäljer inte historien, dock finns det mycket som tyder på att just så är fallet. 

Dessa scousers har gjort sig kända för sin önskan att lämna staden, inte bara permanent utan även temporärt, då helst på små upptäcktsresor utanför öriket. De moderna scousernas plundringsstråk längs med Europakuppers knutpunkter är väl dokumenterad, men inte alla känner till den historiskt enormt stabila grund på vilken dessa plundringsstråks ideologiska bas vilar. Staden har nämligen en stolt tradition av piratverksamhet, vilken inte bara inrymde en nyckelposition som knutpunkt inom handeln med slavar, utan även går tillbaka till någon gång i slutet av 1500-talet, då Elisabet den 1:e av England, gav ett antal sjöfarare från staden juridiskt beskydd och rätt att hänge sig just åt piratverksamhet.

Så med drottningens välsignelse idkades det sjöröveri kring de nordvästra sjövattnen. Floden Merseys utlopp blev också inlopp för välbestånd och lycka till alla och en var. Eller kanske inte alls, nej. Staden fortsatte att vara fattig och blev helt logiskt också ett center för den till Amerika inriktade emigrationen. För vissa gick det bättre, för andra sämre.

Några det faktiskt gick ganska bra för var Englands största export av populärkultur, musikkvintetten The Beatles, vilka tog sig en sväng till tyska Hamburg, återkom till Liverpool för att bli en kvartett och sedan skapade musikhistoria. Så bra gick det inte för alla som lämnade Liverpool för en bättre värld. De flesta förblev oförstådda och förföll i sedan i dysfasi, tandlossning och försämrad relation till alkoholhaltiga drycker. Detta går dock inte helt säkerställt att härleda till just resandet. Gener, anlag och uppväxtmiljö sägs också ha haft viss eventuell inverkan.

Så dessa scousers tycker om att resa och nu skall några av dem göra resan ned till drottningens huvudstad, London. Vad skall vi ta och tycka om det då? Ja, till skillnad från andra så kallade resandefolk kommer de inte att medföra några kvinnor i färgglada klänningar och vackra smycken. Inte bjuda på trollbindande ögonkast och ingen som helst Singoallor att bli förförd av och förälskad i.

Just detta måste anses vara en stor förlust för omgivningen, vilken i stället tvingas hålla tillgodo med Adidas ständigt misslyckade försök att återskapa en storhetsperiod som för evigt verkar ha flytt. Det känns således fullt logiskt att just Liverpool Football Club iklär sig tröjor av detta märke, då även LFC verkar göra allt, som över huvud taget står i klubbens makt, för att misslyckas med att återskapa en storhetsperiod som med största sannolikhet flytt dem.

Så tänk om Resandefolket från Merseyside ändå hade kunnat röva till sig någon form av All English tidsmaskin. Om de hade kunnat ta sig tillbaka till tiden före Premier League då de fortfarande var en stormakt att räkna med och då de fortfarande inte bara spred löje och väckte överseende leenden, utan även skräck i städerna de var i stånd att besöka. Det inte annat än att man nästan unnar dem detta, de små liven. Som de nostalgiska tidsresenärer de innerst inne verkar vara. Så upp med Jolly Roger i topp och Adidas WCT-ställ på för här kommer Det Röda Resandefolket från Merseyside.