Medlemmar: 8706 st.
Visa menyn

An Army of Me

Davidsson och Mannen
tis 23 aug 2011 kl 09:26

Minns ni den lilla isländska sångerskan Björk och hennes låt ”Army of Me”? Den ultrasuggestiva basslingan, de statiskt hamrande trummorna som tämligen marscherade in i ditt medvetna och med den nästan änglalika sången svävande svindlande högt över den övriga låten långt, långt där nere. Kommer ni i håg?

Och videon? Där den späda och nästan docklikt sköra Björk, i en tid oändligt lång före SUV-ens, framför ett jättelikt fordon genom en gothemskt urban öken. Där hon ur sitt eget inre finner bränsle för vidare färd för att sedan förinta dumhetens självgodhet för den goda mänsklighetens uppvaknande. Boom, där kör hon över. Boom, där gör hon det en gång till.

Och just precis så som superhjältinnan Björk manglar ned och kör över världens alla små onda människokryp, just så, om än något mindre feminin, vill D&M se Arsenal agera i morgon kväll. Som en tre äpplen hög superhjälte som framför sig själv som en manglande monsterbil. Helt opåverkad av yttre omständigheter eller påfrestningar, som med superkrafter fortsätter sin kamp mot fotbollens skitstövlar.

Som Jack Wilshere förra säsongen. På gränsen till påfrestande dynamisk, nästan generande begåvad och med ena benet fortfarande i barndomen, läxade han upp fullvuxna katalaner som framstod som snoriga dagisungar, gnällandes över bristande uppmärksamhet från fröken. Eller som Arsjavin på Anfield Road, våren –09. Utan pardon, utan nödutgångar och fast utan någon Silvestre i backlinjen. Sådana skall vi vara i morgon kväll. Till synes små och bräckliga, till synes på randen till avgrunden och till synes i centrum för salvor som avlossas från alla håll och kanter. Elva snabba och till tänderna beväpnade små arméer. Uträknade av alla, med avstängd härförare och allmänt luggslitna men ändå de som får in sista sparken, vinner den sista avgörande millimetern territorium och sedan avgår med segern.

Intet ont om Udinese, men detta är inte bara matchen om miljonerna, detta är matchen om morgondagen. Detta är matchen som måste avsluta en sorgligt demoraliserande fas och påbörja en annan av dess raka motsats. En fas där färdiga spelare verkligen lockas till oss, där toppspelare vill förfinas och där spelare väljer Arsenal för att deras högsta önskan är att vinna. Om man skall tro på rykten så blir vi, om vi går miste om CL-spel, också utan värvningar av stjärnor. Så ont leder till ont och gott leder till gott. Därför är denna match inte bara en match. Det är ett vägskäl, en skärseld men också en potentiellt tickande bomb.

Med Wenger avstängd, Nasri kvar i England, allmänt elände och tandagnisslan till alla och en var. ”Arsenal är ett sjunkande skepp och spelarna gör vad de kan för att lämna i tid.” Låt folk tro att vi är impotent ofarliga, så visar vi att vi är dödligt giftiga. Låt folk skratta ut oss, låt dem hånfullt nedlåtande se på oss, så tar vi dem när de minst anar. Låt dem hävda att vår tid är över och att vår väg leder nedåt, så skall vi sparka uppåt som de aldrig hade kunnat förutse. Boom. Och sedan Boom en gång till.

Song, Frimpong och kanske en färdigrehabiliterad JW. Boom. Szczesny och Vermealen tryggar försvaret och släcker ned Di Natale med bihang. Gervinho och Arsjavin attackerar på flankerna och mästerstrateg van Persie leder sin rödvita arme av blixtkrigande underhundar att riva Udinese i trasor. Där satt den. Där tog vi dem. Och dem. Och dem där också. Den här fotbollsmatchen är inte liv och död, den är mycket mer än så.

And if you complain once more, You’ll meet an army of me.

Come on you Gunners.