En spelare

Vi är inte en inköpt spelare från att vara titelaspiranter. Inte en inköpt spelare från att vara topp 4. Vi var inte ens en spelare ifrån att hålla jämna steg i dagens match mot manu. Vi var en spelare. En enda spelare som kan gå ifrån Old Trafford med, i varje fall, viss heder i behåll.

Den spelaren var inte Armand Traoré. Han hade förvisso old school-snyggt svarta dojjor, men det var ändå inte riktigt han. Det var absolut, och här skriver jag absolut, trots vad många Arsenal-fans tycker, inte Koscielny. Riktigt usla val, totalförnedrad av Rooney och totalt avklädd och synad. Det var heller inte på något sätt hans mittbackskollega Johan Djourou, som ständigt stod fel, agerade fel och vars totala uppsyn talade fel. Det kunde, till viss del ha varit League Ones ena bidrag till europafotbollen, Jenkinson, men hans andra gula diskvalificerade även han från den möjligheten.

Det var inte heller varken Rosicky, Ramsey eller den debuterande Francis Coquelin, trots att den sistnämnde gjorde vad som kunde förväntas av en ung ligadebutant som tvingades möta den stora ligans avslöjande strålkastarljus mot ett av världens bästa fotbollslag. Rosicky gjorde ett par livfulla tacklingar, men nej, det var inte han. Ramseys insats vill jag inte ens beröra, det skulle framställa mig i allt för mörk och sadistisk dager.

Av de tre anfallande Arsenal-spelarna kunde till viss mån Andrei Arsjavin finna acceptans för sin tillvaro, kanske på ett visst sätt även TW14, men nej, ingen av dessa heller. Lagkaptenen Robin van Persie, denne kille som under uppväxtåren bar en Arsenaltröja med JVC på bröstet, kunde ha blivit han, denna singularis persone grande. Men nej, eller, maar geen som han själv skulle kunna ha sagt. Att han, som kapten, la en sådan otroligt osäker, räddhågsen och impotent straff som den han gjorde, gjorde mig bara ledsen, nedslagen och mörk till sinnes.

Ingen av dessa ovan nämnda kan komma hem till sin säng och äga rätten att sova gott inatt. Ingen, ingen. Endast en person äger den rätten, och det är samma kille som idag, i en så kallad storklubb, släppte in åtta mål. Att släppa in åtta mål och ändå vara lagets bästa spelare säger kanske ingenting om den egna prestationen, men så otroligt mycket om omgivningens. För manuspelarna gavs all tid i världen att måtta in årets mål. De var obevakade, fridlysta och hade frikort till vad de än hade för avsikt att företa sig.

För Arsenal är i spillror, Arsenal är i fritt fall och Arsenal är nere för räkning. Ingenting har vi att glädjas åt, ingenting har vi att bygga på. Vår demontränare, en av världens 5-10 bästa fotbollshjärnor, var har du tagit vägen? Var det din taktiska briljans som, i 3-1 underläge på Old Trafford, satte in en 17-åring från League One som lösning på ekvationen? Var det din briljans som styrde skutan rätt och landade i en 8-2 förlust?

Nu är allt svart, hopplöst och tomt. D&M är full, börjar få ont i huvudet och skall gå till jobbet i morgon bitti. Men oavsett vilken slapp eller trubbig person jag är, skulle jag ha kunnat sova gott i natt. Om det inte var för 10 man och en tränare som lät mitt, ditt och vårt älskade Arsenal få falla ned i förnedringens nedsmutsade crashlandning.

Det sägs att man skall bryta ned för att bygga upp. Vi får väl enas om att Wenger nått i varje fall halvvägs på det spåret...