I don’t like Mondays

Ja, vem f-n gör det, egentligen? Men saken är den att trots det osköna att bryta upp en god ledighet och trots det svåra i att bussa trötta och hemkära ungar till skolan, så gillar jag att gå till mitt jobb. Jag gillar att vara där, att utföra det värv jag är satt att utföra och jag gillar också mina arbetskamrater. De flesta är trevligt snälla och några till och med roliga att hänga med.

Och som Arsenal har man nästa alltid haft en fördel i loppet ur ledigheten. Ett feelgood-försprång, ett välinställt startblock att ta sats ur och ett känslomässigt skohorn att trycka ned den uppseglande arbetsveckan i din lästlika tillvaro, med. För även om din helg i övrigt har varit skit rakt igenom, så har du alltid kunnat referera till en lyckad vändning på Stamford Bridge eller till en skytteligaledande fransman alla supportrar önskar att de hade i sitt lag. Du har kunnat tala om en väg till Wembley som bara blir kortare och mer upplyst för var helg som går och du har kunnat referera till både ärofylld historia och en ljusnande framtid som är under gryende.

Det kan du inte nu. Och du får ingen som helst hjälp, i ditt duellerande med den vardagliga verkligheten, av laget i ditt hjärta. Det som brukar vara en hjälp och det du vant dig vid att ha ständig fördel av, är i dag bara en börda. Alla vet vad det betyder för dig och alla vet vilka konsekvenser det har för dig. Hela ditt liv blir stolpe ut. Du spiller kaffe på skjortan, du svamlar under dragningen och den ihopknycklade pappersbollen studsar kant-kant-ut varefter du är tvungen att resa dig och göra en Golgatavandring fram, böja dig ned för att lägga i dokumentresten i papperskorgen. 

Och detta skulle ha varit en skön vecka. En lugn, trygg och säker vecka, där du skulle ha haft med dig en utklassning borta mot Blackburn i ryggen, med hjälp av ännu en kull lyckade juniorer, enkelt tagit dig förbi ett League Two-lag under veckan fram till en säker hemmamatch mot ett allt skrumpnande Bolton i helgen. Det skulle ha varit obekymrat och du skulle ha varit safe hela j-la veckan. Du vet ju själv hur safe du känner dig just nu. Eller hur.

Så om vi börjar denna plågsamma katarsis, så måste avstamp tas i lördagens implodering på Ewood Park. Jag måste säga att första halvlek gav en verkligt varm känsla i magen. För i min mening lovade Santos första 45 minuter gott. Förvisso den som upphävde offsiden på kvitteringen, men vi som levt med Clichys positionsspel har en tendens att förlåta sådant, och en i övrigt god defensiv varvades efter en stund även med fina inlägg och ett precist passningsspel. På andra kanten gav oss Sagna och Gervinho ett kantspel nästan i närheten till Bobby-cashley/Freddie-Lauren.

Anfallstrion var en enhet i ständig rörelse och med Gervinho på högerkanten fick vi både teknik och fart vilket vi aldrig fått varken med TW14 eller Nasri, vilka var lite antingen eller. Och med Santos bredvid sig framstod Arsjavin som tillbaka till den form han var när han kom till oss och introducerade sig, bland annat genom de fyra målen på Anfield Road. Dessa ting tar vi med oss, resten skiter vi i. Eller kanske inte. För vi har några saker att bena ut.

Wenger: Okej, nu verkar det som om det inte är han, utan några mörka skugglika gestalter i styrelserummet, som gör att vi inte hänger med lönemässigt och således varken kan behålla eller locka till oss storspelare. Så det är inte hans fel. Men hur coachar den killen sitt lag? En ständig övertro till vissa spelare, medan andra ständigt tas ut i förtid eller får sitta kvar på bänken. Med vilka argument i ryggen tog han, som exempel, ut en stekhet Arsjavin och behöll en iskall Ramsey på planen i lördags? När vi behövde kreativitet för att få nytta av den snabbhet som byttes in och när Arsjavin, egentligen, är en central playmaker?  Och varför var den uppenbarligen nyttige Frimpong inte ens med i truppen till en match där just hans fysiska kompetens och die-hard-anda kunde ha varit tungan på vågen? Och varför panikhandla spelare, när de ändå inte verkar vara till för att användas?

Försvarsspelet: Eller snarare bristen på det. Hur kan någon, inklusive Wenger, anse att våra defensiva svårigheter, efter sommarens träningsläger, nu är lösta? Jag begriper det inte. Är Wengers stolthet så viktigt att han inte kan ta in någon ny röst, andra tankar och någon annans erfarenhet, när det är just sådant som kan få ordning på en oreda som i nuläget är så uppenbar? En ny person, ett nytt sätt att se och angripa problemet eller varför inte någon som är dokumenterat bra på att styra upp försvarsspel? Wenger kan ju inte ha missat det för oss andra så uppenbara?

Robin van Persie: Missförstå mig inte nu. Jag älskar RvP. Men sedan han fick kaptensbindeln har han inte varit sig lik. Och hans gestikulerande är inte bara oskönt att se, det är den totala motsatsen till vad en lagkapten skall ägna sig åt. För du blir inte världsstjärna bara för att du börjar bete dig som Ibrahimovic eller Berbatov-i-spurs. Han skall som kapten uppmuntra sina medspelare att våga skjuta, att våga ta chansen, inte banna dem när de misslyckas.

Det centrala mittfältet: Visst lider vi av att Fabregas och Nasri inte längre är med oss, visst saknar vi deras kreativitet, Fabregas förmågan att se luckor och kommande löpningar långt före alla andra och visst saknar vi Nasris tråcklande dribblingar in från kanten in i skottzonen. Men mest av allt saknar vi den dynamo vi i fjol hade i Jack Wilshere. Vi har varit inne på det tidigare i denna blogg, men luckan efter JW fortsätter spela oss ständiga spratt. D&M rådde Wenger att sätta in Frimpong, ge Song mer frihet och skapa ett centralt mittfältslås som inget lag kommer förbi. Ungefär som vi hade under vår storhetstid, när Vieira tillsammans med olika co-aktörer tämligen åt upp motståndarnas centrala spel. Så har inte skett, och motståndarna får fortsätta slå genomskärare till djupledslöpande medspelare, när bollen egentligen aldrig skall få levereras, när motståndarnas kreatörer egentligen skall ha en ryggsäck i form av nasty Arsenalspelare, som omöjliggör hela levererandet.

Så nej, denna måndag är du inte kung på jobbet, inte grabben hela dan. Du är inte den bekymmerslöse spjuvern som muntrar upp måndagströtta med spetsunderfundiga skämtsamheter. Du är tyngd och bekymrad, du ligger ständigt ett halvt steg efter och du har så mycket som upptar din tankeverksamhet.

I morgon är det Carling Cup mot Shrewsbury Town, på tredje plats i League Two. I normala fall skall de utgöra ungefärligen lika mycket fara som ett fallande höstlöv, men eftersom denna Arsenal-höst inte är som andra, så måste vi skänka dem, tillsynes onödig, uppmärksamhet.

De arsenalska juniorer som ställs på banan måste se upp med skyttekungen Marvin Morgan, som med sina sju mål toppar klubbens skytteliga. Så även med League Twos egen Lionel Messi, förlåt Lionel Ainsworth skall det ju vara, som med sina nio målgivande passningar på nio spelade matcher, får anses stå för den kreativitet som Vieira med medspelare brukade ta död på. Arsenal bör ställa upp med följande lag:

Fabianski
Jenkinson – DJ Oro – Miquel – Gibbs
Frimpong – Ramsey – Benayoun
Oxlade-Chamberlain  – Park – Miyaichi

Alternativt kan Coquelin knuffa bort Ramsey eller Benayoun från mittfältet och säkerligen bör spelare som Aneke, Afobe (finns han kvar?), Watt och Ozyakup vara aktuella för spel.  Självklart skall den här matchen bara vinnas, men lika självklart skall det vara att de som framträdde i lördags inte på något sätt skall känna sig säkra på spel kommande lördag, mot Bolton.

För nästa vecka kommer även den att börja med en måndag. Och därefter kommer det komma ännu en. Och ännu en och ännu en. Och snart måste vi återfå rätten till att kunna glida in på jobbet i sällskap av självklar trepoängsboost. Snart måste vi få tillbaka den oslagbara känslan av oövervinnelighet som bara ett vinnande Arsenal kan ge. Snart måste vi återfå måndagar att se fram emot.