Ont skall med ont fördrivas. Eller: Vad f-n trodde du, pojk?

Under gårdagens fullständigt avskyvärda förlustmatch mot det röda resandefolket från Merseyside, så fattade D&M ett beslut. Någonstans efter Frimpongs utvisning och i samband med LFC´s dubbelbyte, ungefär där förstod D&M vart det balkade och tog också konsekvenserna av det självklara scenariot. Efter beslutet skrev D&M en text om en av ungdomsårens verkliga hjältar. En sann saga om uppgång och fall, ett verkligt exempel på hur den eviga ungdomens lågas självklart förutbestämda slocknande. En berättelse om hur livet kan behandla oss människor.

För vad fanns det annars att skriva om? Vermealens solida mittbacksinsats, Sagnas dito på vänsterkanten eller Szczesnys uppenbart ljusa framtid? Tjaa, absolut men det gick ju ändå åt h-vette. Frimpongs första halvlek, vilken gjorde oss alla nästan kompiskära i en nittonårig Wenger-produkt gone bad? Ja, men han blev ju ändå utvisat och grävde inte bara ett bråddjup för dagen utan även för nästa helgs match mot manu.

Dessa spelare var väl ungefär allt av ljus och värde medan resten var rent och skärt mörker. Mörker och bara mörker. Ni alla såg vad som skedde, det var ond bråd död på en fotbollsplan där ett storlag vek ned sig för att bli ett lag av små räddhågsna pojkar. Precis som du. Arsenal hade ingenting, vi var ingenting och hade ingenting att glädjas åt. Liverpool var inte bra, men vi var bara oerhört sämre. Och vilken balsam skulle finnas att lindra den smärtan?

Så i stället skrev D&M, med full insikt om konsekvenserna, en text om ett tragiskt levnadsöde, en text full av långa meningar, adjektiv och multipla kommateringar. Och självklart blev responsen den förväntade. Kommentatorsfälten fylldes av ”avgå D&M”, ”skitmatch och skitblogg”, ”försvinn D&M och ge oss Kicken tillbaka”, etc. Det användes versaler och imperativ av dess mest smutskastande slag. Och uppenbarligen var det många som inte förstod inte ett endaste dugg. Eller så förstod de kontexten, men var bara så dj-la arga.

Uppenbarligen har många av oss inte följt Arsenal länge nog. Uppenbarligen handlade det om en frustration, om en vrede, om känsla av hopplöshet och om en herrans massa annat onämnbart, som uppenbarligen behövde få komma ut. Men många saknade lämpliga fack att lägga det i, många visste inte hur man gjorde, hur det var att följa ett lag så bedrövligt långt ned i gungfly som Arsenal just nu är.

Ont skall med ont fördrivas. Gårdagens text var och gjorde ont, precis som matchen på vilken den följde. Många svarade med ont tillbaka och D&M var beredd att bära den samlade mängden smärta inom alla era bultande Arsenal-hjärtan. För nu gör det ont, det dags att ni inser läget och vänjer er. För i år kommer det att göra ont. I år kommer ni få lära känna smärtan, långt mycket djupare än den slentrianmässiga besvikelsen över att Wenger inte satsar högre än fjärdeplatsen. Det här är bara början. Vänj dig vid det.

Och nej, D&M har inte ersatt Kicken, han är fortfarande bloggande på sidan. Peripetie likaså. Vi ersätter inte varandra utan kompletterar varandra. Du väljer vad du läser och ansvara för vad du skriver, precis som D&M gör. Och nu är vi i djup skit, nu står vi med smörja upp till knäna och endast Wenger kan göra någonting åt det. Vi kan skrika på avgång åt än den ena, än den andra, men vi är likafullt endast åskådare. Du kan ingenting göra och ingen kommer höra vad du vill säga bara för att du skriker högst, använder versaler eller kallar folk för horungar.

Så välkommen till verkligheten. Det är så här det är att nära följa ett lag, det är så här det är att leva ett verkligt liv. Livet är inte alltid kul. Ibland är det skoj men i många stunder så är det rätt tungt. Med eller utan favoritlag som alltid vinner och garanterar än en plats i snackisarnas hierarkitopp . Med eller utan sockerpappa och med eller utan social prestige, ibland gör det ont. Precis som det gjorde ont igår, och ont skall med ont fördrivas. Eller vad f-n trodde du själv, pojk?