Självförtroende

Det har nu gått en och en halv månad sedan Arsenal kickade igång säsongen borta mot Newcastle, men än är humöret sargat och förhoppningarna låga. Det känns fortfarande oroande och trots avancemang i Carling Cup och vinst mot Bolton i Premier League gäller det att inte börja rita kors i taket.

Det talas fortfarande om uteblivna värvningar på både spelar- och ledarsidan, om vår horribla start och om våra chanser att sluta fyra och inte högre än så. Överraskande är det inte, däremot tröttsamt, ledsamt och frustrerande. Arsenal befinner sig fortfarande inne i en stor formsvacka och innan vi börjar rada upp fler vinster kommer dessa samtalsämnen att bestå.

Efter förlusten mot Blackburn väntade oss tre raka hemmamatcher mot mediokra lag och ett bättre läge att vända en formsvacka till en formtopp kan väl sällan ha skådats. Två av dessa tre matcher har spelats och på dessa har vi gjort sex mål och bara släppt in ett. Trots att motståndet hetat Shrewsbury och Bolton har det varit nödvändigt att släppa bromsen, göra ett par mål, hålla tätt bakåt och sakta men säkert återfå självförtroende.

Just självförtroende är den största faktorn till vår extremt långa formsvacka. Om självförtroende skulle ha en ryggrad knäcktes den totalt i och med Carling Cup-finalen i vintras. Och ända sedan dess har vi aldrig fått de resultat som krävts för att ta oss ur vår hemska form. Man kan peka på vinsten mot Manchester United, men en match gör inte en säsong. Man vänder inte en hel skuta i och med en enda vinst, vilket bevisades när man förlorade nästa match med 3-1.

Det krävs inte mycket för att ta sig ur en svacka, men ju längre svackan håller i sig, desto svårare blir det att ta sig ur den. Vår har hållt i ända sedan slutet av februari, vilket är mer än ett halvår. Medan enstaka vinster har givit oss tillbaka lite av det självförtroende som gått förlorat har vi alltid gått två steg tillbaka så fort vi kryssat eller förlorat nästa match.

Ärren sitter fortfarande kvar. Foto: Bildbyrån.

Nu har dock ett ypperligt tillfälle skapats för Arsenal att göra en storstilad comeback, att lägga all den skit som pågått de senaste månaderna bakom sig och bara trycka ner gasen - och aldrig släppa den. En komfortabel vinst mot Olympiakos räcker för att vi kan gå in i matchen mot Tottenham med tre raka segrar i ryggen. Och vad en tuff derbyseger skulle betyda för klubben, supportrarna och lagets självförtroende behöver väl knappast understrykas.

Om vi leker med tanken att vi vinner våra nästa två matcher skulle vi ha fyra raka segrar i rad och om det inte får laget att tro på sig själv vet jag inte vad som skall få spelarna att äntligen hitta tillbaka till den form vi hade under första halvan av förra säsongen.

Vad som varit intressant att se är supportrarnas reaktion till allt detta. Man skulle kunna tänka sig att buropen ökat, att stämningen blivit sämre, att man inte orkat med längre, men till min och många andras stora förvåning har det motsatta hänt. Burop har inte hörts på hur länge som helst medan stämningen bara verkar bli bättre och bättre.

Den stämning som skapades av bortasupporten på Old Trafford när man förlorade med 8-2 fick hyllningar av en hel supportervärld medan det sett väldigt bra ut i resten av bortamatcherna - precis som alltid. Hemmamatcherna är fortfarande si och så, men det gäller i princip alla arenor i England nu för tiden.

Efter Cesc Fabregas avsked i somras är nu Robin van Persie vår talisman och för er som lyssnade på veckans podcast - som ni hittar här - fick ni höra hyllningar i massor. Han behöver bara sätta 21 mål till för att gå om sin barndomsidol och Arsenal-legenden Dennis Bergkamp. Och så länge han håller sig skadefri kommer det att ske förr eller senare.

Dock har oroande rapporter dykt upp om att han helst av allt inte vill skriva på ett nytt kontrakt ännu, vilket lustigt nog påminner om en viss situation vi hade med Samir Nasri under hela förra säsongen. Då hette det att "han ville vänta med det till sommaren", vilket uppges vara det holländaren vill göra. Men vem kan egentligen klandra honom?

Så som det sett ut inte bara under de senaste månaderna, utan de sex senaste åren är det förståeligt ifall man inte ser en framtid i Arsenal. Det är inte bara tränarens fel, utan är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från supportrarna till styrelserummet, vilket jag nämnt många gånger tidigare. Och om vi skall vara ärliga med oss själva ser Arsenal inte ut att vinna någon titel de närmsta åren, vilket uppenbarligen tas med i beräkningarna innan man skriver under nya kontrakt.

Robin van Persie älskar Arsenal och är något av en spelande supporter, det råder det ingen tvekan om, men han måste ta kanske sitt livs viktigaste beslut i sommar. Ifall han skriver på ett nytt kontrakt hos oss, vilket inte alls är osannolikt, kommer han troligtvis stanna i Arsenal resten av sin karriär, medan om han gör det motsatta finns chansen att han lyckas någon annanstans och även utökar sitt prisskåp. Han kan dock även misslyckas och bli en nomad. Säkerheten finns i Arsenal, men kanske inte den största chansen till en titel.

Captain Robin van Persie. Foto: Bildbyrån.

Han kan utan tvekan komma att bli en fjullfädrad legend om han stannar, men det återstår att se och med hans skadehistorik är det bättre att ta en månad i taget. Nu gäller det för honom att fortsätta bära Arsenal på sina axlar, göra ännu fler mål och vinna matcher. Olympiakos väntar på onsdag och allt annat än en vinst skulle vara ett misslyckande. Så länge vi tar tre poäng får det gå exakt hur som helst! UTA!

P.S. Arsenals reservlag spelar ikväll mot Blackburns motsvarigheter och om ni följer oss på Twitter lovar vi liveuppdateringar från matchen! D.S