En sekund

Matchuret hade just passerat nittio minuter. 0-0. Men hemmasektionen på Stade Velodrome kokade ändå. Några minuter tidigare hade det börjat regna och värmen som varit njutbar under dagen hade nu övergått till kyla. Hela matchen hade vi stått upp på den avgränsade bortasektionen och sett en av de tråkigaste matcherna som Arsenal spelat under de senaste åren. Men allt det skulle ta var en sekund. En sekund från att ha gått tillbaka uttråkad och ointresserad. En sekund.

Med en minut kvar av tilläggstiden skickar inbytte Djourou in ett inlägg mot boxen. Gervinho försöker plocka ner den, men misslyckas. Den misslyckade nertagningen blir dock till en skarv. En skarv som letar sig vidare till en helt fri Aaron Ramsey på vänsterkanten. Samma Aaron Ramsey som var fullständigt usel mot Tottenham. Samma Aaron Ramsey som haft en stor formsvacka under säsongsinledningen. Att Arsenal skulle göra mål var det ingen som trodde. Och att walesaren skulle bli spelaren som gjorde det var det ännu färre som trodde.

Det gick snabbt, bara på ett par sekunder. Vi såg Ramsey få bollen. Sekunden senare rasslade det till i nätet och hela bortasektionen exploderade i ett brinnande inferno. Folk ramlade på varandra framlänges, baklänges och åt sidorna. Många blev liggande på rygg. Matchvärdarna hade svårigheter med att hålla oss samman. Alla hoppade, skrek och var i en värld som inte finns på denna planet.

Fotboll är en drog. En riktig drog. När en person förbrukar narkotika kommer de sällan ihåg detaljerna precis efter ruset. Fotboll är likadant. Lyckoruset efter ett helt oförväntat mål i den sista minuten är bland det häftigaste som finns. Helt plötsligt stod jag längst ner och hoppade runt halvnaken. Sekunder tidigare hade jag stått och funderat på vad jag skulle äta efter matchen.

OMs supportrar hade stått och retat oss under hela matchen, vilket är förväntat oavsett vart man åker. De var självsäkra på vinst. Säkra på mål. Säkra på jubel. Men när det hela var över var det vi som stod och sjöng "au revoir", inte dem. Vi har dock befunnit oss på den andra änden alldeles för många gånger och vi vet exakt hur det känns att släppa in ett mål i den sista minuten. Det är även därför det är extra skönt att vi tog chansen att avgöra sent när den chansen väl kom.

Innan matchen hade vi laddat upp på en irländsk pub vid den gamla hamnen, ätit fransk pizza, druckit vin och sjungit på allt som sjunga går. Sedan hade vi tagit tuben upp till arenan. En tubresa som atmosfärmässigt var helt obeskrivlig tillsammans med massor av andra Arsenal-supportrar. Väl framme blev vi behandlade som krigsförbrytare av polis som var utrustad som om de skulle åka till Afghanistan direkt efteråt. Men efter en lång väntan kom vi äntligen in på arenan. Samma arena vi skulle stå på de närmsta tre timmarna. Kallt, obehagligt, stundtals förbannade, trötta, likgiltiga. Men en sekund förändrade exakt allting, exakt allting.

Förhoppningvis kommer ni få läsa exakt allting som hände på resan, inklusive alla roliga detaljer, i nästa nummer av Kanonmagasinet. Om ni inte är medlemmar är det således en stark rekommendation att bli det. Det är även därför jag inte vill bjuda på för mycket av min tripp till Paris, M arseille och Nice. Det var helt enkelt tre fantastiska dagar fyllda av promenader, pubbesök, sång, diskussioner, ännu mer sång, alkohol och lycka. Att jag dessutom hann med att ta en underbart svimtur i medelhavet i en av de vackraste städer jag någonsin besökt - Nice - var som att sätta pricken över i:et på en mer än lyckad resa.

För mig personligen - och för alla andra som var på plats - kommer det ta ett tag innan vi glömmer resan. Men livet går vidare och det gör även Arsenal. Från M arseille till London. Från Stade Velodrome till Emirates. Från OM till Stoke. På söndag spelar vi kanske en ännu tuffare match. En match som inte kommer bli vacker på något sätt alls. Men allt som behövs är ett skitmål, ett turmål eller en fast situation. 1-0 duger även på söndag. Det är tre poäng som är viktigast, ingenting annat. Up The Arsenal!