D&M plus Carling Cup är lika med Sant

Nu är det återigen dags, äntligen. Efter skärselden mot Shrewsbury gav Fröken Lotten oss Bolton hemma. Och oavsett om vad man tycker om Bolton, eller för den delen Lotten, så är det så oerhört härligt med matcher i Carling Cup. Och speciellt matcher i dessa tidiga omgångar. Låt mig få berätta varför.

Initialt måste tydliggöras att bara för att någon, exempelvis jag, bär på positiva upplevelser av och till CC innebär det inte att vi gått och blivit spurs. Att vi blivit sådana som blir skogstokiga, går upp i brygga och smetar in oss med bussparader över en vunnen CC-trofé, det är inte så det är. Det kan kanske delvis ligga i det för tottenham klassisk ”nästa år, då jäklar”-syndromet, men så länge vi låter oss vara medvetna om det, har det under kontroll och inte lägger allt vårt varande i det, kommer det inte äta upp oss.

Nej, Carling Cup är för oss Arsenaladdicts en underbar möjlighet att få en oss en dos även under arbetsveckan. Dels är den lättare att avnjuta, då en eventuell förlust alltid går att avfärda med den oftast ganska höga juniornärvaron, vilket gör att du lättare kan underhållas och inte per automatik förfaller åt lidandet, som annars är så brukligt. Men framför allt är, och här är jag medveten om att vi närmar oss spurs-syndromet, det så underbart att få öppna dörren till den ljusnande framtid, som sig bör alltid är vår. Och så alltid har varit.

För alla dessa Randalls, alla Aliadière och Baptistas. Alla Selleys, Stacks och Morrows. Alla Hoytes, alla Gilberts och alla Cesc Fabregas med nummer 57 på ryggen och fladdrande hårdrocksnacke. Spelare som vi en gång var så säkra på en dag skulle bära Arsenal på sina, med vissa undantag, då späda axlar. Alla som skulle bli någonting, som var nästa stora sak, som var nästa stora stjärna. Alla de som startade som unga och lovande men till slut hamnade i Woking FC, Maidstone United eller Croydon Athletic.

Nu kanske varken Fabianski eller Park, och absolut inte Squillaci, är att betrakta som Arsenals framtid, men Oxlade-Chamberlain, Frimpong och Coquelin kan säkert ses som just det. Miquel, Aneke, Watt och Afobe kanske också kan komma att representera klubben i ligasammanhang. De kanske kan komma att visa sig ha vad som krävs för att vandra den långa vägen. Vad som krävs för att bli det så många unga pojkar runt om i världen drömmer om att bli. Vi vet ännu föga om detta, vi kan bara spekulera och hoppas.

Så Carling Cups tidiga omgångar är som en köpoption någon gång i greppbar framtid, som en önskan om samvaro med någon högt över ens egen sociala position eller som en i alla fall tagen chans trots att ingen trodde på dig. Som att längta efter äpplet högst upp i trädet, efter rökrutans enligt ryktena mest erfarna flicka eller som att fråga efter grovhångel när du inte fick ens en puss. Som en längtan efter en annan morgondag, som en dröm om en bättre värld eller som en förhoppning om en bättre hand vid en nästa giv. Som en blick mellan två sökande själar, som en avlyssnad berättelse om ett läkt sår eller som en fantasi du väljer att hålla för dig själv.

Så Carling Cup + D&M är i alla världar lika med sant. Oavsett chanser till Wembley, oavsett kuppens ständigt sjunkande status och oavsett förväntat resultat. Samma längtan och samma önskan, samma trånande efter känslan av att vara safe. Efter att vara safe, i dag, i natt och i morgon. Kom igen nu, Arsenal!