Medlemmar: 4433 st.
Visa menyn

D&M Shit-chat vecka 45

Davidsson och Mannen
fre 11 nov 2011 kl 14:33

Yes, idag tänkte jag mig passa på att starta något nytt här på D&M-bloggen. Om med tanke på att all toppfotboll av värde ligger nere (okej, läs: med tanke på att Arsenal inte spelar denna vecka) och det således inte finns mycket av nytta i vardagslunken, så passar jag på att sjösätta den här lilla skapelsen just nu.

Jag har döpt det hela till Shit-chat och det är nog mest ännu ett sätt för en bloggare att utnyttja sitt åsiktsmonopol på ett, till synes, subtilt sätt. Shit-chat är ungefär det namnet indikerar. En del där, förslagsvis tre, ämnen som stinker tas upp för avhandling, följt av en avdelning med, förslagsvis även här tre, ämnen som man borde snacka lite mer om, tas upp. Vi vänder på listan, tar på oss truckerkepsen och backar bakåt.

Shit

3: Det omotiverade kyssandet av klubbmärket: När en spelare som har varit länge i en klubb och kanske upplevt både ups and downs i klubbens färger, går bananas av glädje över ett gjort mål eller över en viktig seger, gör det: Då blir du ett barn med första biten lördagsgodis i munnen. När en spelare som har gått igenom hårda tider eller just tackat nej till någon annan klubbs lockrop, gör det, likaså.  Då blir man bara varm i hela hjärtat och nästan på riktigt fylld av kärlek till en människa man över huvud taget aldrig har träffat. Då får ens egna träskalliga lojalitet ett motsvarande, men så mycket vackrare, ansikte. Och däri uppstår ett magiskt möte.

Men när en spelare gör det bara månader före ett avsked, eller i en ny klubb utan en dags historia eller delande med klubben och deras fantaster. Då är det bara rakt igenom avskyvärt och faktiskt värt all avsky som människor kan uppbringa.

Det omotiverade kyssandet av klubbmärket. Det har inte bara gått inflation i det, det har spridit sig som en farsot eller som en digerdöd genom fotbollsvärlden. Dessa primadonnor, som byter lojalitet som du och jag byter fillingar. De har, genom sitt missbruk av kyssandet, förstört det, förfulat det och berövat oss ett sådant vackert uttryck för kärlek till en klubb, som för så oändligt många människor är rena bread and butter.

 

blog_gallery.jpg

Tyvär blir minus och minus inte alltid plus.

2: Den moderna toppfotbollens förfallande: Du behöver inte vara stofilt anglofil för att tycka att den moderna utformningen av sporten du älskar, pekar käpprätt åt skogen. För en klubb handlar det inte längre om att kanske våga investera i en ny långsidesläktare för att få in cash, och kunna växa från liten till stor. Inte om att utforma en bra utbildningsplan för att få akademin att producera blivande a-lagsspelare, eller att hitta en demontränare som kan förädla råvaror till världsstjärnor och i och med det klättra i seriesystemet.

För en fotbollsklubb som vill upp, handlar det numera i stället om att framstå som lika delar kommersiellt attraktiv som menlöst desperat. Hittar du en bra dosering av dessa, hittar klubben också rätt köpare, med rätt pengar i rätt tillgängliga fickor. Du behöver inte ens vara socialist, med fördelningspolitiska argument redo att kastas ut i åsiktsdjungeln. Du behöver bara vara en vanlig Svenne som råkade falla för ett visst lag i en viss sport, för att se hur illa dessa förvuxna småpojkar utan närvarande auktoriteter att sätta gränser för dem, gör med just din kärlek. Utan ett fungerande regelsystem, i form av exempelvis FFP, som med tydlighet efterföljs och vars brott omedelbart leder till bestraffning, kommer fotbollen att sluta som den amerikanska underhållningsbusinessen Wrestling. Förvisso lite smårolig och absolut ett acceptabelt alibi för att få dricka öl och äta chips, men långt ifrån det livselixir du, sedan länge, är beroende av.

1: The Interlull: Ånyo lider vi av ett rakt igenom onödigt speluppehåll på grund av rakt igenom onödiga träningslandskamper. Det är återigen en menlös stund av landslagsuppehåll, eller som Arseblogg valt att kalla det; The Interlull. Och vi är i och med detta interlull, inte bara berövade matcher med klubben i våra hjärtan. Vi skall också sitta med detsamma i halsgropen i dryga veckan, av ständigt berättigad rädsla för att en eller flera av de våra skall komma hem till London i obrukbart skick.

Min oro gäller främst Robin van Persie, som ett tag verkade ådragit sig någon sorts allergiskt relation till färgen orange. Så fort han drog på sig en matchtröja eller träningsoverall med den färgen, BOOM, borta åtta veckor, vilket på arsenalska betyder minst 16 veckor. Schweiz i kväll och Tyskland på tisdag. Låt de rättvisa fotbollsgudarna vara med oss.

För de länder som fortfarande kvalar är matcherna självklart berättigade. Men vem är så dum så den tror att du köpa lögnen om att det går att spela ihop en startevla exakt sju månader före mästerskapsstarten? Att du skall tro att de här träningsmatcherna har någon som helst betydelse för vad som kommer ske i Polen och Ukraina nästa sommar? Nope. Svaret heter inte alls förberedande sportslig verksamhet, svaret heter pengar. Pengar, makt och ännu mer av de båda. Förbunden ser chansen att mjölka än mer pengar ur varumärket fotboll och dess utövare men passar också på att synka detta med än mer (åter-) erövrad mark gentemot spelarnas arbetsgivare; klubbarna. Och således också dess inkomstgrund, de lojala fansen.

Chat

3: Vändningen: 0-0 mot Toons, 0-2 hemma mot foolsen och ja, ni vet, borta på Old Trafford. Detta uppföljt med 3-4 på Ewood Park. Då var man inte nöjd, då var man inte lugn och du kunde man inte känna något gott ur banden mellan hjärtat och klubben. Men sedan hände något. Långsamt, långsamt verkade i varje fall några av pusselbitarna sakta hamna på plats. De sent anlända spelarna fick vänja sig vid det stora att ha en kanon på sitt vänstra bröst och Wenger fick oss nästan att se ut som ett lag med försvarsspel.

Vi hade världens bästa Robin i laget och han fick sina följeslagare att hänga med. Att gå i rätt riktning och att kunna ta, och dessutom behålla en, ledning. Visst fick de debila kusinerna från N17 en seger de varken förtjänade eller mår så vidare bra av, men sedan förlusten mot Blackburn har vi spelat elva matcher, vunnit nio, kryssat en och bara förlorat en.

Vi är inte i hamn ännu. Vi är fortfarande på fel plats i tabellen, men vi har lagt ut kurs och lyckats vända den skuta som ett tag såg ut att vara på väg i kval. Det kan vara en temporär nyck, ett snabbt övergående infall, men det kan faktiskt också vara vändningen. Vändningen som gör den här säsongen till någonting helt annat.

 

blue_chez.jpg

Grande van Persie. Killen som tar dig härifrån.

2: Robin van Persie: Ur denne man kommer bara gott. Killen som, en vanlig eftermiddag på väg hem från jobbet, lär ha stannat sin bil för att gå ut och signera ett fans nr 10-tröja. Killen som kom till som med ett rykte om att vara bråkstake och näst intill omöjlig att få in i ledet. Denne kille är han som just nu leder oss. Framåt och uppåt. Den senare tiden har vi faktiskt spelat ganska bra, men när vi var som sämst och behövde honom som mest; då fanns han där för oss. Då tog han ett steg fram och gjorde målen vi så desperat behövde.

Nu är allt vi behöver bara hans signatur på ett nytt kontrakt. Gärna ett som sträcker sig långt över den tid då Platini med sällskap fått FFP att faktiskt fungera i verkligheten. Möts dessa ”om´s”, då är Arsenal med, då är vi hemma. Och då kommer Robin van Persie också vara odödlig och för alltid i våra hjärtan. van Persie är nu två och ett halvt år ifrån en potentiell testimonial. Kom igen Robin, låt oss fyllda av glädje, kärlek och respekt, få chatta om dig i många år till.

1: Jack Wilshere: När han på planen nu lyser med sin frånvaro, passar han på att blåsa liv i elden i våra hjärtan. Och i den kärlek vi bär på, till honom och till det han symboliserar. När han går ut med uttalande om att han älskar klubben och vill vara i den karriären ut, så skänker han oss inte bara en känsla av en vacker framtid, hopp om en morgondag och en tid bortom mörkret. Han knyter också sådana band man inte längre trodde fans. Där den lojalitet som i så många fall bara är tillfällig kosmetika, faktiskt kanske skulle kunna existera i verkligheten. 

Jack Wilshere är förvisso en nästan unik fotbollstalang, men han är också en del av en kull unga Arsenalspelare vilka skulle kunna bli vår framtida stomme. Spelare som växt upp tillsammans och som stöpts i samma form, förhoppningsvis både fotbollsmässigt och värderingsmässigt. Där banden till klubben flätas samman med de sociala banden till varandra och som väver en fana så tålig och så stolt att hissa så högt.

 

goodzilla87_jw.jpg

Jack och bönstjälksbenen ser ut att behöva sig en omgång i gymmet.

Så Jack Wilshere och hans uttalande om sin framtid i klubben hamnade på chattens förstaplats. Nu får vi bara hoppas på snabbt tillfrisknande och en snar comeback utan en massa set-backs och långa startsträckor. För om unge Jack säger sig behöva Arsenal, så är det ingenting mot hur mycket Arsenal behöver sin Jack Wilshere.

Så, nu är jag färdig för den här veckan. Det blev en stor Shit-chat denna gång. En massa löst dravel, hjärta-smärta i kubik och en herrans massa relationellt drönande. En sorts D&M in weekend edition. Jag hoppas att det föll er i smaken och hoppas att ni är redo för kommande varianter, vilka troligtvis kommer vara mer slimmade, tighta och lighta. Och mindre megarektiska, eller rent av megalomana än denna veckas. Fast jag kan ju inte lova…

 

Bilder från flickr.com: Fabregas: ”Blog Gallery”. gready bastard: ”Massimo Usai”.

Robin van Persie: ”blue chez” och Jack Wilshere: ”goodzilla87”