Medlemmar: 4434 st.
Visa menyn

Om idag inte var en ändlös landsväg

Davidsson och Mannen
ons 30 nov 2011 kl 09:08

…och inatt en vild och krokig stig. Om i morgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns. (Bob Dylan, översättning Ulf Dageby).

Och varför inte? Eller varför inte; om i morgon ändå var idag?

Vi som lever med Arsenal i hjärtat, vi lever i en tid där Mansour city, chelsea tillsammans med ett antal andra klubbar i världen är så stinna av oäkta pengar att de tämligen sprutar ur öronen. Men vi som lever med Arsenal i hjärtat lever också i relation till Tottenham Hotspur. Vi svenne-fans bär förvisso inte alls den lokalt förankrade rivalitet, som den i norra London boende motsvarigheten gör. Men är du Arsenal så är inte spurs vilket lag som helst, var du än själv bor, så är det bara.

Det vi älskar att håna spurs för är inte bara dess oförmåga att vinna ligan i modern tid, utan även deras fallenhet för uttryck såsom ”nästa säsong, då minsann…” eller olika varianter av detsamma. Nuet i spursland lever liksom aldrig upp till fantasternas önskningar, förväntningar och deras bild av sig själva som stor klubb. Nu skall D&M ta er med på en vandring längs med samma väg, som skulle kunna ha lett in i samma fälla. Fast vi skall göra det med den skillnaden att vi faktiskt har täckning för det vi påstår och faktiskt har den potential vi påstår oss inneha. Fasten your seatbelts ungdomar, nu kör vi.

Idag känns det mesta ganska sunkigt på den arsenalska bakgården. Du klafsar omkring med gyttja av monetär underlägsenhet ända upp till knäna, du vågar knappt sätta ned foten i rädsla för att trampa på sköra skärvor av skadebenägenhet och i din näsa sticker stanken av oförmågan att göra mål om inte RvP är på planen. Men det finns ett ljus i mörkret, det finns en stig att följa. Denna stig är relativt rät, den är solid och vällagd och den leder dig förbi eländets avskyvärde gungfly.

Denna väg kallar vi för ”Det centrala mittfältets framtida soliditet” och den består av tre stycken granithårda stenplattor. De är sprickfria, har hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering samt är helt okänsliga för försurat regn. En är importerad från Kumasi i Ghana, en från Laval i Frankrike och en är framtagen i Stevenage, Hertfordshire. Dessa grovhuggna stenplattor vi talar om heter Frimpong, Coquelin och Wilshere.

När vi längtar till morgondagen, så är det inte bara för att vi drömmer om att vakna upp med ett försvarsspel styrt av minister Martin Keown. Nej, vi längtar även till den morgondag då vår alldeles egna Jack Wilshere gör comeback och når fjolårsformen. Då, då j-klar. Då blir vi starka. Då minsann…

Vår genomgång skall, som sig bör, börja bakifrån:

ollycoffey_dench.jpg

Emmanuel Frimpong: Ja, ni känner till killen. EPL-debut med ett synnerligen värdigt rött kort. Han var då nästan parodiskt överladdad men gav oss, fram till utvisningen hopp om framtiden och om avlösning till Song. Lår som trädstammar, skott som en sparkande häst och en kampvilja som en frustande tjur med pungen klämd i ladugårdsdörren.

Igår var han nästan över allt på planen Han plockade totalt bort de två rutinerade landslagsmännen på shittys centrala mittfält, stred som den siste stående generalen och var så där nästan poetiskt vacker i sin småfulhet. Elak och retsam, men ändå så genuint genomsyrad av bollkompetens. Och man kan ju inte annat än älska hans sätt att, hur skall vi säga, relatera till den där lille franske bänkvärmaren som numera värmer sig i bäbisblå träningsoverall.

Kan han bara tygla sitt humör så har vi, i denne Tottenhamuppväxte yngling, ett solitt försvarsblock att sätta just framför bakfyran och samtidigt en högst avskräckande best att stirra i motståndarnas ögon. För i avsaknaden av den Barton som Wenger lät bli att kontraktera, kan Frimpong ha något liknande funktion i ett ädelt Arsenal, för fina för fula påhopp.

kermaguer.jpg

Francis Coquelin: Ett av Gilles Grimandis bästa beslut som Arsenal-scout, när han förde denne då 17-årige pojkspolingen till klubben. Coquelin har spelat både DM, CM, högeryttermittfältare och högerback för klubben på olika nivåer, men det är först i år, efter hans år på lån till Lorient, som vi fått stifta närmare bekantskap med honom i a-lagssammanhang. Han var en av få som kunde lämna Old Trafford med viss värdighet i behåll, en som visade framskjuten bröstkorg när vi fick den lyckosamma lotten Shrewsbury i CC och fullständigt lysande i gårdagens match mot Willy Wonkas Chokladfabrik.

I gårdagsmatchen visade han inte bara på kämparvilja och god placeringsförmåga. Han tog defensiva löpningar, återtog förlorade bollar och screenade bort motståndare med en uppenbar fotbollsintelligens. Han tog skott, men framför allt imponerade hans mogna passningsspel, med crossar och svepande bollar till långt upp springande medspelare som inte bara fick bollen i fart utan också i helt rätt läge. Coquelin kan vara den tvåvägsspelare och den box-to-box-spelare som Denilson aldrig blev men som Wilshere, under fjolåret visade kompetens nog för att vara.

fid_aka_theo3.jpg

Jack Wilshere: Vad som inte skrivits om denna hela Englands framtid, går inte att finna ord för. Född av en moder med Arsenal i hjärtat, med en fader som var West Ham, spelade han sin första organiserade fotboll i den fundamentalistiska extremismens engelska vagga, Luton. När Arsenal i april 2001, knackade på dörren fick han som nioåring möjligheten att bli del av den klubb som han, när vi om 15 år ser tillbaka på nuet, skulle komma att skapa historia med.

För väl i klubben visade han en enorm mognad och begåvning. Oftast som högerytter i ett 4-4-2, men i Wengers tankar som en blivande nr 10. Efter ett halvt år på lån i Bolton, kunde Wenger inte längre hålla honom tillbaka och ännu en gång får vi tacka Diabys förmåga att ständigt bli skadad. För i dennes, och nämnde Denilsons, frånvaro fick JW chansen bakom Fabregas och resten är, som det heter, historia.

JW är lysande som tvåvägsspelare, men han kommer som central spets bli än mer viktig för laget. För en passningsbegåvning vi inte sett sedan DB10´s dagar och en person som inte kommer att ägna sin tid åt att räkna dagarna till katalonienflytten, kommer han bli den nr 10 som Wenger vägrar spela RvP som. Och en nr 10 inte bara med passningsbriljans, utan med tacklande kropp och ett hjärta som slår för Arsenal. Arsenal och Arsenal.

Så tänk dig dessa tre block av soliditet utlagda på din ogräsbeklädda nordlondonska bakgård. Tänk vilka sammanhangsmarkörer vi får och tänk dig vilken energi de skulle bringa övriga i laget. Tänk på den samlade mängden år i ungdomslagen, på träningsläger och iklädda vår vackra rödvita tröja med en kanon på vänstra bröstet eller i mitten just över det bultande hjärtat.

Och då har vi ändå inte talat om den högerytter som igår, en gång för alla, visade vilken kraft, vilken teknisk briljans och vilken överlägen spelintelligens som kan inrymmas i namnet Alexander Mark David Oxlade-Chamberlain.

…så bara om jag vet att hon väntar, kan jag bli den jag var igår.

Bilder från Flickr.com. Dench av ”ollycoffey”,

den flygande fransmannen av ”Kermaguer”

och Jack The Profile av ”Fid aka Theo”.