Hur tänkte du här, Professor Wenger?

Vilken amatörpsykolog, ja till och med vilken sportjournalist, som helst kan, vet och känner till läget. Vilja slår, i elva fall av tio, klass, varför utgången på gårdagens match var lika självklar som shittty mansours aldrig sinande flöde av leksakspengar. Så varför, Mr Wenger, varför? Varför gambla när vinst inte var av värde. Varför ta risker när behovet inte alls fanns?

Om vi skall åka ned till Grekland och spela av en rakt igenom betydelselös match, vars enda egentliga syfte skulle kunna vara att förbättra våra relationer till Borussia Dortmund, för att därmed få loss Götze för en billigare penning. Om vi så skall göra, så finns bara två alternativ: Antingen spelar vi med våra bästa spelare, krossar grekerna och visar att vi är störst, bäst och vackrast. Eller så ställer vi fram en elva som består endast av reserver, juniorer och andra spelare som absolut inte skulle kunna vara aktuella för ligaspel kommande lördag. Pat Rice omklädd och Lehman som förste mittbacksreserv.

Man väljer alltså inte att riskera 50 % av en fungerande, men redan skadedrabbad backlinje. Särskilt inte om en av mittbackarna har ett skade-CV som till och med generar Rosicky och definitivt inte med en vänsterback som inte bara spelat i princip varje match sedan han fick chansen, utan framför allt när han är den enda vänsterback vi just nu har. Dessa två saker gör man bara inte. Skall du spela av en match mot ett till tänderna motiverat lag, så offrar du kanonmaten. Du spelar inte två av fyra i den ordinarie backlinjen.

Så hur f-nken tänkte du, Wenger? Att grekerna inte skulle försöka sig på ett tacklinsspel? Att de skulle ta det lite nätt och soft. Eller att våra omotiverade a-lagsspelare inombords bar på någon omänsklig egenskap att undvika riskabla sammanhang? Att det liksom inte kan hända oss? Hösten –05 spelade Wenger för h-vette Sebastian Larsson som vänsterback, vad var orsaken till att liknande matchning var omöjlig igår? På vilken hög häst är vi satta idag, som vi inte var på då?

De första rapporterna säger att Santos nu är borta två till tre veckor. Eftersom Gibbs inte bara är Gibbs, och därför av sin natur är satt på rehablistan, utan även har en beräknad återkomst om ungefär tre veckor, vilket i Arsenaltermer betyder 4-5 veckor, sitter vi nu med dynga upp till knäna. Vi går in i säsongens hårdaste matchperiod utan att ha någon vänsterback över huvud taget.

Vi skall möta Everton hemma, Willy Wonka borta i Chokladfabriken, Aston Villa på Villa Park, Wolves hemma och spela derby mot QPR i en tidsrymd av tre veckor. Och vi skall göra det med mittbackarna Miquel eller Vermaelen som vänsterbackar. Miquel var förvisso bra mot shitty i kuppen och Vermaelen är alltid Vermaelen, men Miquel är bara en liten oerfaren pojkspoling utan offensiva erfarenheter och Vermaelen är så akut behövd centralt i backlinjen.

Så hur tänkte du här, Professor Wenger?

Fabianskis skada var inte mycket att säga om, Mannones eventuella inte heller. Vi får ringa in Lehman att täcka upp bakom Szczesny så där är vi lugna, men resten? Helt utan mening och helt utan mål. En simpel transportsträcka som kom att kantas av blixthalka, olyckor och livsfara. Det enda positivt att ta med från denna match är att du nu inte kan råda några som helst frågetecken kring Squillaci, Chamakh och tyvärr även Djourous framtid i laget.  För ingen av dem har någon. Squillaci-disease har nu även smittat ned Djourou och med Chamakh är det som twittraren FourFourTom igår kväll skrev: ” Mannone injured now. We should stick Chamakh in goal - he's decent at keeping the ball of out the net.”

Hur tänkte du här, Professor Wenger?