Den förbannade taggtråden

Ni vet när man var ett litet barn, ute på landsbygden med föräldrarna, lekte i höstackarna. Nåja, nu kanske inte alla har lekt i höstackar ute på landet, men jag är tämligen säker på att ni någon gång besökt landsbygden, vare sig det varit i Sverige eller utomlands. Då känner ni även till de där förbannade taggtrådarna som allt som oftast skapade ett sorts stängsel runt en gård, hage eller äng.

När man var liten älskade man äventyr och man tog på det där taggtrådstängslet minst hundratjugo gånger, men man vågade ändå inte hoppa över det. Man vågade inte göra det där hoppet, för risken fanns att man skulle ramla och göra illa sig. Att det skulle göra ont. Men man kände till att ifall man klarade sig skulle man bli så himla lycklig. Nu ställer nog de flesta av er frågan vad f-n det här har med Arsenal att göra? Jodå, det är enkelt att förklara.

Så som Arsenal spelat på sistone har tagit mig tillbaka till barndomen och den där taggtråden. Just nu känns Arsenal som ett fegt lag som är rädda för att göra illa sig. Man vill hoppa över taggtråden, men antingen så vågar man inte, eller så misslyckas man, eller så börjar man tveka, eller så övertalas man att inte göra det, eller så... ja, ni förstår.

De senaste veckornas poängtapp har alla haft sina olika anledningar. Hemma mot Fulham var det tillfälligheter som fällde avgörandet. Borta mot Manchester City var det ren och skär otur samt en ifrågasatt domarinsats. Hemma mot Wolves borde vi satt ännu en boll, oavsett hur bra än Hennessey spelade i Wolves-målet. Och borta mot Fulham borde vi ha dödat matchen innan halvleksvilan. Trots att de alla har sina olika anledningar påminns jag ständigt om den där taggtråden.

Mot Wolverhampton ville bollen bara inte in. Foto: Bildbyrån.

Det är som om Arsenal ständigt sätter käppar i hjulet för sig själv. Käppar som inte skall existera. De står där framför taggtråden och vill hoppa över, men om det inte är modet som får dem att stanna framför så är det någonting annat som ständigt sätter stopp för Arsenal att ta hoppet över taggarna. Och när man ramlar, som borta mot Fulham, så gör det ont, jävligt ont.

Medan laget blivit mer erfaret och allt mer samspelt saknas fortfarande den där jävlaranamman som framför allt Thomas Vermaelen förknippas med. En Die Hard-mentalitet där man inte tänker ge upp. När laget legat under har man oftast försökt göra en anstormning, men efter den första stormen - som motståndarna lugnt kunnat rida ut - har man bara stannat till och inte försökt skapa någonting därefter. Många spelare har inte ens sett ut att vilja, någonting som oftast kan fälla ett helt lag. Om en tappar viljan blir det enkelt så att andra följer med. Man orkar inte kämpa för medspelare som själva inte bryr sig ett smack.

Nu är det inte så att det hänt varenda gång. Mot Wolverhampton hemma skapade vi ett tryck mot Wolves-målet som vi sällan skådat tidigare. Det var chans efter chans efter chans, inlägg efter inläg efter inlägg, skott efter skott efter skott. Men det är i viktiga matcher som borta mot Fulham, som laget sänkt ner sina huvuden istället för att försöka hitta ett vinnande mål, eller ett mål som skulle döda matchen. Efter 1-0 på Craven Cottage hade vi en monsterchans att sätta 2-0. Men det skulle komma att bli den enda ritkigt farliga målchansen vi hade efter ledningsmålet. Någonting som är alldeles för dåligt för ett lag som Arsenal.

Tittar man tillbaka på Arsenal-lag som vunnit titlar har de alla fått sig en smäll när man släppt in mål, men oavsett hur många mål man släppt in har man alltid stått för stora anstormningar. När vi låg under med 6-1 mot Manchester United 2001 lyckades vi åtminstone försöka. Eller varför inte göra en aktuell jämförelse. Det svenska JVM-laget i ishockey har gång på gång funnit sig själva i underlägen, men det har fått dem att kämpa ännu hårdare, lägga in ännu en växel och aldrig ge upp. Repetera de tre sista orden i den förra meningen.

Ett gäng som vägrade att ge upp. Foto: Bildbyrån.

0-3 mot Ryssland blev 4-3 efter förlängning. 0-2 mot Finland blev 3-2 efter förlängning och straffar. Och det skulle inte förvåna mig om man hamnade i ännu ett underläge i finalen, men ännu en gång lyckades vända den. Det som skapar titelvinnande lag, vinnarlag generellt sett, är en lagmentalitet som får spelarna att aldrig ge upp. När Manchester United vann sin 19nde ligatitel förra säsongen låg man under med 0-2 i flera matcher, men lyckades antingen vända det till lika eller vinst. 0-2 borta mot Blackpool blev 3-2. 0-2 borta mot West Ham blev 3-2. Det trodde absolut ingen i halvtid.

Nu är det verkligen inte så illa som jag fått det att låta, men det är dags att vissa spelare höjer sig ett par snäpp ifall vi skall ha någonting att göra i toppstriden (läs: striden om en Champions League-plats). Robin van Persie må inte göra oss till ett one-man team, men statistiken som visar att han bidragit till 61 % av alla våra mål (genom antingen mål eller assist) den här säsongen är väldigt förtjusande, men samtidigt väldigt skrämmande.

Det som vi gjorde så bra under vår formtopp under slutet av hösten var att vi spelade som ett lag. Vi kämpade för varandra. Vi tacklades. Vi slet. Vi gav aldrig upp. Vinsten borta mot Chelsea är kanske det bästa exemplet där vi låg under två gånger det stod lika tre gånger, men ändå lyckades vinna med 5-3! Nu gäller det att repetera den insatsen i varenda match, varenda vecka, varenda träning.

Det är så vi skall spela i varenda match! Foto: Bildbyrån.

Nyförvärv skulle naturligtvis vara välbehövliga injektioner (jag tror vi alla minns hur Arshavin nästan på egen hand höll kvar oss på en fjärdeplats under våren 2009), men i grunden kommer det handla om att jobba ännu hårdare, slita ännu mer och sätta laget före sig själv. Matcher som den sista mot Fulham får inte repeteras i någon grad alls om vi vill se oss sluta fyra eller trea.

Det är inte svårare än så. Ibland gäller det bara att spela enkelt, lita på sig själv och ta en extra löpning hem eller en passning istället för en dribbling. Jag är mer än säker på att vi kommer att utmana de fyra bästa, men det kommer inte bli enkelt. Å andra sidan - vad är enkelt i denna värld?