Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Arsenal desperate seeking, del 1

Davidsson och Mannen
mån 16 jan 2012 kl 09:55

Vi vet alla läget just nu. Vi vet alla att vi står i smörja upp till knäna. Att vi lider av en infernalisk backlash och har fallit tillbaka i de synder som, under inledningen av säsongen, präglade oss. Vi har just gått igenom en matchperiod som sågs som vår ”lätta” period där vi skulle ha radat upp trepoängare mot svagare lag som, bland andra, Wolves, Fulham och Swansea och ni vet själva hur det gick med den saken.

Vårt återupprättande har tagit boom stopp och den fjärdeplats som ett tag såg ut att vara inom räckhåll är numera åter avlägsen. Och då har vi ändå inte satt upp några höga mål såsom ligavinst, fortsätta komma före spurs eller krävt kuppframgångar, vi har bara valt att lägga ribban just vid överlevnadsnivå. Och oavsett om du är olyckskorp eller inte, så kan vi nog enas om att vi för stunden ser ut att misslyckas även med, den lågt satta, målsättningen att förbli ett champions leaguelag. Av dessa orsaker har jag försökt identifiera ett antal så kallade förbättringsområden. För det finns mycket att peka på och det är bråttom. Tåget håller på att lämna perrongen och vi står med fastnitade fötter i densamma. Idag får du del 1, i morgon eller övermorgon kommer del 2. Nu kör vi.

Desperate seeking ett fungerande ytterbacksspel: Det går inte att komma ifrån. Vi har inget av denna varan just nu. Det ryktas att Sagna är på väg tillbaka och läget kan inte vara mer desperat än så här. Miquel har varit acceptabel men JD har absolut det inte. Den wengerska formen av totalfotboll som vi, enligt vissa uppgifter, fortfarande skall spela vilar på ett antal fundament. Rörliga och offensiva ytterbackar är ett av dessa. Utan fungerande ytterbacksspel blir vår offensiv ett ständigt runtsnurrande i pyttesmå cirklar av allt mindre rörelse och allt större grad av förutsägbarhet.

Visst kan vi hävda att ingen på något sätt hade kunnat förutse Sagnas skada. Men att Jenkinson, som gick från League One-tempo och League One-utmaningar rätt in i startelvan för spel vecka ut och vecka in i EPL och CL, skulle få förslitningssvårigheter av detta, är ju inte direkt hjärnkirurgi. Och visst hade vi kunnat hoppas på mindre otur när Santos spelas i en helt betydelselös match i Grekland och fullt logiskt blir långtidsskadad, men att Gibbs skulle spendera all sin vaken tid på rehablistan behövde du inte vara raketforskare för att kunna förutse.

Löser du inte problem så står du kvar med de problem du inte avvärjt. Och Wenger avvärjde inte ytterbacksproblemen och därför står vi utan fungerande ytterbacksspel. Att lita på Gibbs som en av två vänsterbackar i truppen är inget annat än naiv galenskap. Och att dessutom behöva använda en så nedkyld kille som forne superlöftet Johan Djourou, som för var match som spelas allt mer liknar en mangodoftande Squillaci, är bara ännu ett tecken på det obestånd vi just nu verkar i.

o2ukofficial.jpg

Rätt killar i rätt omklädningsrum.

Desperate seeking den totala oförmågan att förlika sig med förlust: Förr i världen var vi ett lag som vann. Gjorde vi första målet så stängde vi antingen matchen genom att göra ett till eller genom att ha den moderna världens mest ogenomträngliga soliditet som försvarsspel. Gjorde motståndarna första målet så var vi fortfarande det laget som skulle gå hem med segern, så var det bara. Vi stötte och blötte, nötte och översköljde motståndarna våg efter våg av självklarhet.

För på den tiden var det, oavsett ställning i matchen, också självklart att det var vi som skulle vinna den. En förlust fanns liksom aldrig på kartan. Och den självklarhet i detta fullständigt logiska scenario var i sig en ingrediens som gjorde förlusten än mer avlägsen och akademiskt hypotetisk. Så är det inte idag. Idag tappar vi matcher vi leder och idag har vi tappat allt vad vinnarkultur heter. Ingenting av det som då ”satt i väggarna” finns kvar. Därför är vi i desperat behov av vinnare som kan fylla oss med vinster och som kan forma om övriga i truppen till de självklara vinnare ett lag som vi, skall bestå av.

Desperate seeking kompetenta ytteranfallare: Om vi nu aspirerar på att vara ett topplag i en av Europas bästa ligor, så måste vi också ha yttrar som matchar dessa ambitioner. Idag har vi en. Förvisso ganska ojämn och fortfarande lite ljummen i avsluten, men vi har en. Och han är i Afrika. Den här texten hade kunnat heta Desperate seeking Theo, för var i hela friden är han någon stans? Han som kom som så enormt lovande, Englands nästa stora sak, snabb och med sinne för målet. Igår gjorde han förvisso ett av få mål, men i övrigt har han de senaste månaderna varit rakt igenom osynlig. Vart har han tagit vägen? Var sitter han och gömmer sig någonstans? Vad är han rädd för och har han över huvud taget en framtid i ett lag som aspirerar på att vara topp 10 i Europa?

Är du ett toppfyralag kan du inte spela med 10 man 65-70 minuter av varenda match du spelar. Du har inte råd att ha en snubbe som aldrig är ett reellt passningsalternativ, som aldrig utgör någon egentlig fara för motståndarna och som alltid gör samma förutsägbara och lättlästa rörelse. Vidare smärtar det mig enormt, men Arsjavin av idag är inte på något sätt den Arsjavin vi köpte för några år sedan. Om detta beror på att han idag är en sämre spelare eller på att han kontinuerligt misshandlats genom att få spela på fel position, bänkas eller obligatoriskt byts ut i 63.e, vet jag inte. Men han är inte heller en av tre nödvändigt dödliga vapen i en fungerande anfallstrio.

På samtliga tre anfallspositioner måste du ha spelare som kan utmana, som kan lura, som kan gäcka, sätta rädsla och som kan förbrylla våra motståndare. Du måste ha rörelse, idérikedom och en förmåga att dra isär och skapa luckor i motståndarförsvaret. Det har vi inte idag. Under senare tid har vi ungefär haft en och en halv, av tre möjliga, anfallare på planen. Och det är i den snälla och generösa bedömningen.

catalan_bola_photo_gallery.jpg

Ett problem, en lösning

Desperate seeking den gamle Wenger: Inte den ålderstigne, grinige och trötte. Inte den till åren komna mannen som nu sitter vaggandes i någon form av dunsovsäck. Inte den, utan den Wenger vi hade förr i tiden. Han som inte bara var på gränsen till sjukligt driven av att vinna, utan ständigt såg varje läckande lucka, varje potentiell förbättring och som ständigt förändrade till det bättre.

Idag har vi en Wenger som, oavsett om det är i en eventuellt snålande styrelse eller ägares strama tyglar, handlar jordnötter som föda. Förr i världen vandrade han med den streetsmarte Darren Dein som kunde kompensera Wengers något idealistiska världsbild, idag går han ensam. Ensam mot den moderna fotbollen, ensam mot världen och ensam rakt ned i fördärvet.

Jag vet att Wenger brände sig på ett par dyra spelaraffärer som aldrig blev något annat än fiasko, jag vet att han inte köper stjärnor utan skapar dem och för detta vackra älskar jag honom. Men vi har idag inte tid. Vi hinner inte vänta in AOC, Wilshere, Frimpong eller för den delen Ramsey. Idag gör Dirty Harry borta i N17 de smarta transfer-hit and runs som Wenger tidigare gjorde, medan vi står och letar efter fickorna i vår egen sovsäck. Vi kan ha hur mycket talanger på gång, men om de inte får utvecklas i god jord kommer deras utveckling inte bli god. Och vi har inte tid att vänta på kommande utveckling för när den väl kommer, kan det vara för sent.

To be continued…

Bilder från Flickr.com:  Älsklingarna Keown och Parlour av

"O2UK Official" och Wenger i kampingtagen av

"Catalan Bola Photo Gallery"