Stora bekymmer

Vad är fel? Vad skall göras åt saken? Var finns problemen? Finns det pengar? Hur mycket pengar finns det? Varför spenderar inte Arsenal? Är allt Wengers fel? Vad har styrelsen för roll i det hela? Vad har gått snett? Vart har Arsenal tagit vägen? Hur tar vi oss ur den här krisen?

Det är frågor som alla ställt sig de senaste dagarna, ända sedan förlusten mot Swansea. Men det är frågor ingen har svar på. Inte de som har flest followers på Twitter, inte de som påstår sig ha källor inom klubben. Inte heller journalister eller andra så kallade fotbollsexperter. Det vet bara den inre kärnan. En kärna som många idag vill komma åt.

Ilskan efter den senaste förlusten var total. Folk verkade till och med argare än när Arsenal förlorade med 8-2 mot Manchester United, mest på grund av att man då förväntade att något sådant skulle hända. Medan Arsenal må ha varit favoriter i söndags var det många som erkände att det skulle bli en tuff match. En vinst var absolut ingen självklarhet, men för att haka på i striden om en Champions League-plats var minst en poäng ett absolut måste.

Istället för poäng blev det lagets andra raka förlust i ligan och ett av många poängtapp sedan början av december. Frustrationen har till stor del handlat om att man tappat poäng mot lag man helt enkelt inte skall tappa poäng emot. Om Arsenal t.ex. hade vunnit mot både Fulham och Wolverhampton hemma på Emirates hade lika knappast varit dåligt borta mot Swansea. Till och med en förlust hade hanterats bättre. Men på grund av en rad dåliga resultat under vintern är vi tillbaka där vi började säsongen. På ruta ett.

Tillbaka på ruta ett. Foto: Bildbyrån.

Mycket förändras snabbt. För en månad sedan hade vi - tro det eller ej - varit med i den absoluta toppstriden ifall vi tagit poäng borta mot Manchester City. Men istället blev det början på en formsvacka vi inte tagit oss ur. Medan formsvackan inte är lika stor som den var i början av säsongen - och slutet av förra säsongen - är den tillräckligt stor för att få oss att förlora matcher vi inte borde förlora. Och när säsongen utvärderas är det de lag som haft minst formsvackor under året som kniper de fyra första platserna. Just nu är Arsenal inte ett av de lagen.

Vad är det då som gått fel? Det har jag inget svar på, men visst kan jag spekulera, likt alla andra. I mina ögon handlar det om en blandning. Alla bär en liten del av skulden. Och medan jag ogillar att skylla på något så simpelt som otur är det tyvärr den bittra sanningen. Vi har än en gång flest spelare skadade - inklusive nyckelspelare - i hela Premier League (statistiskt bevisat) samt att domarnivån varit katastrofalt usel den här säsongen, vilket inte bara gäller Arsenal. Vi som sett alla Arsenals matcher den här säsongen vet hur det sett ut. Och medan alla lag klagar på domarinsatser känns det fånigt när motståndarspelare tagit med handen inuti straffområdet nästan sex matcher i rad - utan att vi skulle få straff.

Men att skylla på domare, skador och otur är den enkla utvägen. Sanningen är att truppen helt enkelt är för klen. Det är i princip ett faktum. Folk kan klaga hur mycket de vill på skador, men det är någonting man räknar med inför varenda säsong. Det finns ingen realistisk chans att man kan gå igenom en hel säsong utan både långtids- och korttidsskador. Det är någonting man måste räkna med. Och när skadorna börjar dyka upp en efter en sätts truppmaterialet på prov. Om truppen är bra nog vinner laget även om de har flera spelare skadade. Om truppen inte är bra nog vinner inte laget dessa matcher.

Ta Manchester United som exempel. Förra säsongen hade de vid flera gånger upp till tio skador samtidigt, ibland mer än dubbelt så många än Arsenal. Ändå vann de matcher de inte borde vunnit, just eftersom truppmaterialt är starkare, större och bättre. Och vems fel är det att truppen inte är bra nog? Då pekar alla fingrar på Arsène Wenger, som naturligtvis har sin skuld i det hela, men det sträcker sig längre än så.

Medan jag personligen finner det löjligt med alla dessa AKB's (AKB = Arsène Knows Better) och WOB's (WOB = Wenger Out Brigade) måste man kunna kritisera en tränare utan att behöva vara det ena eller andra. Om man inte vill ha Wenger kvar är man helt plötsligt en WOB medan om man vill ha kvar honom är man helt plötsligt en AKB. Sen när blev allt så svart och vitt? Jag må inte vilja ha bort honom, men bara för det är jag inte en "AKB", utan har min rättighet att kritisera både honom, styrelsen och klubben.

Arsène Wenger har stora bekymmer. Foto: Bildbyrån.

I mina ögon är det största problemet att vi inte har någon aning om vad styrelsen håller på med. Visst kan det låta löjligt att sitta här och kritisera någonting jag inte har den blekaste aning om, men det krävs inte rocket science för att förstå att någonting lurt pågår bakom dörrarna.

Mr. Stan Kroenke som i somras sade "you'll see a lot more of me" verkar gömma sig i USA (vart har han över huvud taget tagit vägen?). Peter Hill-Wood vill redan majoriteten av supportrarna ha bort eftersom han saknar självdistans både till sig själv och klubben. Ivan Gazidis har gjort ett bättre jobb än många tror, men även han har tendensen att lova mycket, men utbringa ingenting. Vad Lord Harris Peckham eller Sir Chips Keswick gör verkar ingen ha någon aning om. Och i slutändan är det bara Ken Friar som verkar vara den enda styrelsemedlemmen som faktiskt är mer än godkänd - och som bryr sig om både laget och dess supportrar.

I somras var det så illa att det dök upp rykten om att Arsène Wenger och styrelsen hamnat i ett rejält bråk. Klubben gick senare ut och förnekade detta, men även om det hade inträffat skulle man knappast gått ut och bekräftat det. Både jag - och många andra - börjar mer och mer tro att styrelsen har ett större finger med i spelet än många andra tror. Detta medan Wenger får ta skulden för allting. Och medan Wenger verkligen förtjänar kritik kan det mycket väl handla om ett scenario där han får ta emot mer stryk än han förtjänar.

Lika många som idag vill få ut Peter Hill-Wood vill ha tillbaka David Dein. Och jag kan inte säga emot. David Dein var Wengers högra hand under hela hans tid i klubben. De var som Robin och Batman. Som James "Sonny" Crockett och Ricardo Tubbs. Som Kling och Klang. Som ... ja, ni förstår. Med Dein hade vi alltid ett ess i rockärmen. Ända sedan han lämnat klubben har vi saknat det. Och medan han knappast skulle lösa alla problem skulle vi troligtvis inte vara lika förhandlingslama.

Även Arsène Wenger måste dock förändra många av sina policies han hårt hållt fast i under de senaste åren. Det finns varken tid eller rum att behålla spelare som inte presterat över en längre period (ja, jag pekar på Chamakh och Arshavin). För dem är det kört, likaså för Manuel Almunia och Ji Young-Park som tar upp väldigt onödiga platser i truppen, vilket är en av många anledningar varför vi inte kan köpa nya spelare.

Manuel Almunia är en av många som tar upp en onödig plats i truppen. Foto: Bildbyrån.

Som supportrar kan vi dock inte göra någonting annat än att göra det supportrar gör - hålla och heja fram laget. Oavsett hur dåligt det går kommer Arsène Wenger varken lämna eller bli avskedad mitt under brinnande säsong. Och detsamma gäller spelare efter att transferfönstret tagit slut. Hur mycket än tålamodet runnit ut gäller det att inte gå över gränsen och börja kalla både tränare och spelare för både könsord och liknande saker.

Hur tung slutspurten än kommer att bli är det solklart att vi står inför en hektiskt sommar som mycket väl kan komma att avgöra vad för riktning vi tar under de kommande åren. Men det har jag redan skrivit om tidigare. Nu är det dags att stiga ur kistan innan spiken stänger igen den. Det gör vi bäst genom att vinna över Manchester United på söndag. En vinst skulle innebära att en viss tyngd släpper från våra axlar. En förlust skulle innebära ännu mer smärta och ännu mer kritik mot både spelare och tränare (och en viss styrelse).

En av våra viktigaste matcher för säsongen spelas med andra ord om bara några dagar. Ställ er bakom laget och håll tummarna för att vi vinner. Annars kommer det bli ett rent helvete på både bloggar, forum och sociala medier. Och det vill väl ingen av oss att det ska ske. Come on you Gunners!