Och vad skall du säga nu?

Det är måndag morgon och helgen skall förseglas in i en ny startsträcka för en kommande helg. Vi stod under föregående vecka och såg på hur Arsenal gjorde det som det moderna Arsenal de senaste åren tenderat att göra: Vi följde upp ett uråkande med ett annat. Ur en kupp följt upp med ett gränslande i en annan. Och förlorar vi mot spurs i helgen så fullbordar vi den triss som vi de senare åren verkar ha fallenhet för att just fullborda.

Vi är bara i mitten av februari och har redan åkt ur samtliga kupper och kan redan nu endast gå för fjärdeplatsen i ligan. Och då undrar man ju lite hur tongångarna hos de styrande i klubben egentligen går. För visst kan man hävda att ”väljer man att ha Fabianski, Djourou och Squillaci på planen samtidigt, så kan man inte räkna med någonting annat”, vilket förvisso är helt sant, så väljer man ändå att säga precis ingenting och ta noll % ansvar. För det är ju inte sådana som du och jag som köpt in spelarna och placerat dem på planen, eller hur?

Vi är ju vana att få belastas med Wengers närmast tvångsmässigt plattityder om mental styrka och ungdomars utveckling som i nederlaget, som en buktalares tomma docka, ständigt blandas upp med beskyllande av domarkåren i synnerhet och den moderna toppfotbollen i allmänhet, för att vara emot oss. Men vad skall Wenger nu skylla på? Vad skall vi nu behöva stå ut med? Efter Sunderland i lördags, hade han sjunkit så lågt som att skylla på otur. Otur? F-n, det är ju sånt som P05/06’s föräldrar skyller på! Otur. Otur?

Plopp, plopp, plopp.

För oavsett om Wenger är den ensamt styrande despoten vars intellekt har snurrat några varv för långt i rigiditetens envisa sällskap och således övergått till den klassiska galenskapen. Eller om han är en bakbunden marionett, som bara vill göra allt han någonsin tror sig kunna för klubben i sitt hjärta, och som ett fartygs kapten skall vara sist att lämna när det sjunker. Oavsett vem som bestämmer vad i klubben och oavsett till vem alla intjänade pengar går, så vill jag veta.

Jag kräver ingenting, för jag vet min plats i fotbollens näringskedja. Jag vet att jag som missbrukande konsument står längst ned i hierarkin och inte innehar någon som helst rätt till röst, så jag kräver inget. Jag bara önskar. Jag bara ber. Snälla. Låt mig får veta.

Låt mig får veta hur läget egentligen är och hur illa vi egentligen mår. Låt mig, för en gångs skull, få tillhandahålla ett uttalande som inte bara är Wengers tomma ord av spelarskydd, .com’s propagandaapparat eller mejl från klubben vars egentliga innehåll bara är att webbshoppen också är ett bra sätt att överföra pengar från konsument till klubbkassa. Låt mig får reda på hur min klubb egentligen mår, låt mig få en diagnos. Låt mig för höra ett ord av innehåll, av betydelse och av substans.

Låt mig få höra en röst av ansvar, en röst av mening och en röst möjlig att lita på. Jag är så trött på alla vackra ord om utveckling och ljusnande framtid som aldrig kommer. Så trött på att, ett år tvingas höra att arenabygget är orsaken till att vi nu måste spara för att bli starka sedan, vilket sedan svängt över till att arenan fortfarande är orsaken till att vi inte kan vara bäst. Något som skulle bli redskapet till ökad framgång har nu blivit bromsklossen för densamma. Och jag är trött på ickeretoriken i det sprakande spektaklet.

Så vad skall du nu, du före detta storklubb, hävda är orsaken till ditt förfall? Vad skall du nu skylla på och vad skall nu få klä skott för dina egna tillkortakommanden? Visst finns det alltid de onda i ljus- respektive mörkblått och visst finns alltid de två, under armarna hållna, spanska lagen vars respektive städer och regioner pumpar dem fulla med färska blodkroppar. Och visst finns italienska ligan, UEFA och F-n och hans moster. Men vad skall du, klubben i mitt hjärta, säga mig när jag frågar. När jag stilla undrar vad är det som håller på att hända med min klubb, med mitt resesällskap längs med livets snårskog och med mitt sista remedie, som för länge sedan slutat verka.

Vad skall du nu säga?

 
Bild från Flickr.com: ”ZZZaaammm”