Pyjamaspartyn

Under min uppväxt hade jag en två och ett halvt år äldre storasyster. Ja hon lever fortfarande, så jag har fortfarande en två och ett halvt år äldre storasyster, men livet är ett annat nu. Var och en har bildat egna familjer och två och ett halvt år är inte längre någon åldersskillnad. Men under tiden för två barns uppväxt var två och ett halvt år inte bara en ocean av tid, utan även en möjlighet till en rikedomens skatt av erfarenheter som en storasyster kan välja, eller inte välja, att dela med sig av till en läraktig och formbar lillebror.

Tack vare min storasyster så var jag den förste i klassen att inte lukta svett under de prepubertala skoldanserna. Tack vare sin storasysters erfarenheter och omsorg, luktade jag i stället Jane Hellen. Den där ljusgröna deodoranten på vilken en ung kvinna med krulligt hår blir pussad på ena kinden av en man och, om man kombinerar deon med någon annan produkt, av en annan man på andra kinden. Just den kanske inte rakt igenom maskulina lukten räddade, tillsammans med av systern utlärda dansförmågor och vett och etikett i förhållande till det motsatta könet, min position i en mellanstadieklass hierarki. Jag var med dåtidens mått mätt, rakt igenom stekhet.

En två och ett halvt år äldre syster hade också andra fördelar. Hon hade jämnåriga kompisar. Dessa, hennes jämnåriga kompisar blev i en ung pojkes ögon näst intill vuxna kvinnor. Fullt utvecklade med de emotionella och fysiska attribut som vuxna kvinnor, i en liten pojkes värld, är utrustade med. De intresserade sig för fräcka saker, lyssnade på fräck musik och hade det självklara modet att vara så där självklart fräcka i förhållande till kompisens, runt flickrummet ständigt kretsande, lillebror.

Anna Nilsson-material?

Den två och ett halvt år äldre storasystern gick, tillsammans med dessa fräcka kompisar, genom en period av att lämna barndomen, för att ta steget in i den väntade ungdomen. Till sin hjälp använde de arealer och tillvägagångssätt som den numera vuxne D&M inte ens vågar tänka på. Dock minns jag ett av systerns och hennes kompisars första, och högst infantila, steg mot den då nalkande ungdomen. Jag minns deras pyjamaspartyn.

Vad den uttalade tanken med ett pyjamasparty egentligen var, vet nog ingen. Hur hade man kunnat sätta ord på en sådan rakt igenom högexplosiv pinsamhetsrisk? Vilken förälder skulle kunna ha modet, eller galenskapen, att utmana barnsystemet genom att ställa frågan? Ingen. I varje fall inte mina, och således inte heller min två och ett halvt år äldre systers. De valde taktiskt nog, endast att låta pyjamaspartyt glida in i den ljusrosa dimman av förväntad normalitet och åldersadekvat företagande.

Så pyjamasparty fick det tydligen bli. Och pyjamasparty, där majoriteten av deltagarna var två till tre år äldre och dessutom av motsatt kön, var som en gåva från ovan. Så jag iklädde mig den fräckaste av alla fräcka, vilket troligtvis var någon Fantomen- eller Stålmannen-outfit, pyjamasen för att delta i partayandet.

Skall sanningen fram så deltog den lille pojken (läs: jag/D&M mini) inte speciellt mycket i firandet, för jag hade fullt upp med att bara iaktta. Se på allt det ouppnåeligt undersköna, känna lukterna av pyrande emotioner och lyssna till fingertoppars berörande av knottrig hud, endast skyld av ett tunt, tunt lager bomull. Att försöka förstå lekarna, förstå de olika sociala agerandena och lägga puzzlet där den färdiga bilden skulle vis sig vara näst intill oskönjbar.

Den två och ett halvt år äldre systerns bästis hette Anna Nilsson. Anna Nilsson hade mörkt hår, bruna ögon och var nästan alltid brunbränd. Om detta berodde på att hon var född i Turkiet, förvisso av svenska föräldrar, eller åkte till Mallis ett par gånger per år, var omöjligt att säga. Men helt säkerställt är att Anna Nilsson var det vackraste som dåtidens D&M över huvud taget visste. Och säkert är också att Anna Nilsson var med på den två och ett halvt år äldre storasysterns pyjamasparty.

Av mina minnesbilder att döma hade Anna Nilson någon form av helkroppsdräkt i vitt och lila långrandigt. Luftig, lätt porös och i tyg som var just så tätt så att man inte såg igenom det. Så där satt jag uppflugen på en saccosäck med en glassbåt i ena handen och en Fanta Black Orange i den andra, och med bilden av en ljusnande framtid för ögonen.

Som du läst dig till, så hade Anna Nilsson en rakt igenom, för ovan nämnda ändamål, lämplig utstyrsel. Det kan man inte säga om ditt favoritlag Arsenal, när de lämnar Emirates för att ikläda sig sitt blå-blåa bortaställ. Det är allt annat än stilfullt, allt annat än spännande och allt annat än ändamålsenligt. Det ser ut som en pyjamas som aldrig skulle bli insläppt på ett party. Det är mer löjeväckande än en dåligt timad raggningsreplik, det är mer skrumpnande än en isvak i januariblåst och det är mindre estetiskt än en syslöjdsfrökens egenproducerade sommaravslutningsklänning.

Anna Nilsson skulle aldrig ha haft på sig Arsenals blå-blåa bortaställ. Anna Nilsson hade aldrig tvingat sig själv att åka till rövarkulan Anfield Road i klätt något sådant intetsägande, aldrig förnedrat sig till denna enorma grad av missmatchande kulörer, atypisk mönstrering och löjeväckande totalintrycksgivande. Anna Nilsson skulle aldrig låta sitt mörkt bruna hår falla ned över axlar så påvert inklädda i så blekblå färglöshet.

Men nu är livet som det är. Anna Nilsson är vuxen, så även jag och kanske även du. Tider då Pyjamasparty var grej of the day är long gone. I dag jobbar man, hämtar på dagis och hänger på parmiddagar. Man går upp på morgonen, lägger sig i rimlig tid och räknar mestadels ned till nästa Arsenalmatch. Och på lördag är det foolsen away som gäller för våra superhjältar. Iklädda den blå-blåa pyjamasen. Man dricker IPA, snusar portionssnus och försöker hålla sig sober nog att handha sin femårige fotbollsnarkoman till son. Låt kraften från Anna Nilssons tunna, vitlilarandiga och näst intill genomskinliga, bomullspyjamas, vara med oss. För den kommer vi att behöva.

Bild från Flickr.com: ”ART DODA”