Ja, det är fortfarande skönt

Vem kan säga att måndagsmornar är veckans höjdpunkt? Vem kan förmedla ljus och härlighet i en morgon på tok för arla för sitt eget bästa? Och vem kan bringa ordning i ett töcken av kaos? När veckan känns som allra längst och när tiden för väsentligheter är som mest knapp?

Men om jag skall vara ärlig, så skiter jag i vilket. För jag är fortfarande glad. Jag är fortfarande uppfylld, fortfarande upprymd och fortfarande guppande i den där lilla stillsamma känslan av hammock en ljummen sensommarkväll. Som Radioheads ”No Suprises”, som riktigt bryggkaffe istället för automatens och som återfunnen närhet till någon du vant dig vid att alltid ha nära. Som stillad abstinens, som det magiska ögonblicket då medlidsamhet övergår till delad glädje eller som den korta stund du vaknar upp och upptäcker att du somnat i ett sällskap du så länge drömt om.

Jag vet inte om förra helgen, och den därpå följande måndagen, var större eller mindre än idag. Eftersom jag då, vid ställningen 0-2 helt hade givit upp, var jag under den därpå följande måndagen nästan i ett tillstånd av chock. Jag var hög på den förmodade engångsföreteelsen och förförd av den plötsliga trisslottskänslan. 

Denna måndag är det annorlunda. Denna måndag är på något konstigt sätt nästan större. Inte för att vi var bättre, snarare tvärtom, utan för att en gång och en företeelse alltid kan förklaras bort, men två gånger är så enormt mycket svårare att bortse ifrån. Eller för att de motståndare vi lördags nedlade återigen var ett av de där hyllade, de där som är på rätt väg och som i gemene mans ögon, till skillnad från oss, är förknippat med framåtanda, äkthetens betryggande trovärdighet och med rätt beslut såväl ekonomiskt som sportsligt. Och ändå vann vi över dem. Fast de är så bra och folkkära och fast vi var och är så rakt igenom urkassa. Och trots att vi är så i en sådan enorm utförsbacke och aldrig kommer få grepp om tillvaron. Vad konstigt livet kan vara, eller hur?

Arsenal -sounds crispy.

Och så skönt det kan får vara ibland. Så ljuvligt lättsockrat livet ibland kan föreställa sig och så uppsökande och kontakttagande tillvaron stundtals vill visa sig vara. Som om livet som bittert nagelbitande Arsenalfantast hela tiden, stilla för sig själv, bar på den här typen av upprättelse. Och dessutom två helger i rad? Och det är fortfarande skönt, det är fortfarande så ljuvt och det är fortfarande som att promeneras omkring med i en välfjädrad BRIO-vagn för medelålders orakade män.

När helgen skall summeras finner du förlust för spurs, förlust för che£sky och kryss för Toons att lägga till den redan kända förlusten för foolsen. Idel goda resultat och endast det faktum att Abracadabrovich låtit AVB få sparken, kan anses negativt för oss. Jag hade gärna sett Villas-Boas förlora omklädningsrummet än mer till herrar Terry, Drogba och Lampards närmast tvångsmässiga agitatorism och nu får tyvärr klubben alla möjligheter att resa sig under gamle Albionsmanagern Di Matteos välkänt varliga fingrar. Men man kan inte få allt. Man får ibland liksom nöja sig med det lilla. Det där lilla som exempelvis tre högst orättvisa poäng på Anfield Road kan föra med sig. Och det är inte alltid fy skam.

Innan jag släpper dig lös till måndagens alla måsten vill jag bara passa på att flika in morgondagens startelva, vilken enligt Caretaker D&M skall se ut på följande sätt:

Fabianski
Ebecilio– Djourou – Miquel – Jenkinson
Eisfeld – Özyakup – Yennaris
Afobe – Chamakh – Park

Nu är vi bara fyra-fem poäng från St Totteringhams Day, bara fyra-fem poäng från säker mark och vi har Toons hemma, Toffies borta och Villa hemma som väntar på oss. Nu skall vi låta sår få läkas, blessyrer få lida över och trötta huvuden återfå sin vilas frid. Nu skall allt som bara är möjligt, möjliggöras och vi skall fortsätta vår tillsynes omöjliga vandring uppåt i ligatabellen.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”jonbran”