Permanentat i villaområdet

När jag växte upp så gjorde jag det inte bara i skuggan av två storasyskon. Jag hade även ett antal kusiner, av vilken den äldste av dem, vi kan kalla honom A, under en period hade en enormt imponerande permanent på huvudet. Hans redan från början lockiga hår hade fått sig en sådan papiljotternas duvning, så att det då aldrig verkade bli sig likt igen.

Nu blev det förvisso sig likt och A är idag en oerhört stilig tvåbarnsfader i sina bästa år. Han var även oerhört stilig under sin Bob Marley-period, men också under sin något nyromantiska dito, då hans föräldrar hade ömma hjärtan nog att låta hans studentfest inhysa ett danskt skrammelband i det annars så lugnt välartade villaområdet. Vilket kalas det var, vilket partytält och vilka små ”partyn” som högst informellt anordnades både i och utanför detta tält. Där hade vi kunnat snacka Pyjamasparty 2.2. Utan att några som helst behov av en ung småkusins fantasi, rådde.

Men om vi lämnar kusiners libidinösa utagerande och låter oss återvända till permanentade hår, så skall vi lämna estetiska värderingar därhän och i stället sikta in oss på roten till det förlockande steget. Vad kan det har varit som gjorde honom så säker på att det var just afrokrullig man skulle vara? Vad var det som drev honom till att verkligen genomdriva detta projekt mitt i den högborgerliga likriktningen? Eller snarare vem fick honom att göra det? Vem var det som kunde locka fram sådana krafter ur en tonårssömnig blond kalufs? Vad blev vem, som blev gåtans lösning?

Som så många gånger förr, så finner vi svaret i en engelsk man i den övre medelålderns absoluta sluttamp. En man utan egentliga färdigheter, förutom en, eller egentligen kanske två. För i virrvarret av orsaksnystan finner vi den lösa tampen i form av en viss Mr Kevin Keegan. Inte den stofilkorkade varianten vi idag vana att se, utan den som just haft den goda smaken att lämna Englands baksida, Liverpool, för att söka sig till det mellanmänskliga nytänkandes själva sköte, Hamburg.

För där och då, någon stans sent -77, gick nämnde Kevin in på frisörsalongen och cementerade ett statement. Någon stans där och då, satte han ned en fot för den ungdomliga estetiken och lade sina små fladdrande lockar i en tysk frisörskas permanentvätskeindränkta händer. Och killen gjorde avtryck. Genom HSV vita och det engelska landslagets nästan lika vita, rakt in i tusentals hjärtan nedsövda i tusentals villaförorter Europa runt.

King Kev above all. Bild från Flickr.com: ”Oliver CABARET”

Tonårsflickor föll ned i kärleken medan killarna valde identifikationen. Samma behov fick så många olika ansikten, med det gemensamt att de virades in i nypermanentade hårsvallsburr. Kusin A var, i det hänseendet, bara en av många tusen, men hans uttryck satte avtryck i en ung och, efter identifikationsobjekt, lika suktande D&M-förlaga.

När denna sagas själva subjekt, kände sig färdig med den hamburgska synden och längtade åter till hemmaön, valde han bort Liverpool för en stund i den southamptonska solen. Detta följde han upp med att flytta så långt från den västengelska solkusten som bara var möjligt, genom att göra sig till hjälte i det nordöstra hörnet. Kevin hade blivit några år äldre och hans hårsvall något glesare, men han var fortfarande kapabel till att ta laget åter till förstadivisionen. Han avslutade sin spelarkarriär genom att lämna arenan i helikopter för att flyga till sitt då nya hem i Spanien och likt en helikopter, eller för den delen även flygplan, svävar hela han fortfarande över klubben Newcastle United FC.

Samma Newcastle United FC skall nu, under måndagskvällen, besöka ditt Arsenal och mot oss försöka stjäla någon av, eller till och med samtliga de tre poäng som vi självklart äger rätten till. Vi skall försvara en fjärdeplats eller till och med jaga tredjeplats, men vad Alan Pardrews mannar nu jagar, är delvis dolt bakom en svartvit slöja. För där The Magpies de senaste åren mest har jagat benpipor och varit synonymt med hårdföra genombrittiska karlar såsom Barton och Nolan, där vilar dagens skatfamilj på helt andra värderingar.

Pardrew släppte i somras iväg några så kallade karaktärsspelare och fyllde på med fransk, sydamerikansk och afrikans briljans. Han gjorde affären som Wenger borde ha gjort när han hämtade Yohan Cabaye från Lille. Han har teknik, fart och briljans i form av Hatem Ben Arfa och delvis även Jonás Gutiérrez, samt han har en ytterst habil målleverantör i form av Demba Ba.

Och där Toonsen brukar sjunga: ”Feed the sheep and Ba will score”, där knyter vi ihop den krulliga ullsäcken genom att sända den numera något tunnhårige, men fortfarande oerhört tjusige, Kusin A en en önskan om fortsatt lycka och välgång. Förvisso för min kusin, men egentligen mer för mitt lag, Arsenal. För efter att vi studsad till mot Milan men ändå fick lämna CL, är det av yttersta vikt att vi möjliggör spel i nästa års Champions League. Och för att det skall möjliggöras så måste måndagens match mot Newcastle sluta med tre nya, fräscha och rödvita poäng. Bäää på er Toons.

Up You Gunners.