Medlemmar: 8705 st.
Visa menyn

Droppen som fick bägaren att rinna över

Davidsson och Mannen
tor 19 apr 2012 kl 06:09

Idag är det torsdag och till helgen tar vi emot che£sky i den tidiga lördagsmatchen. Av någon anledning älskar jag tidiga lördagsmatcher, till viss del kanske av samma orsak som forumabsolutisten och den lingvistiske estradören Zimzon en gång var inne på: Att tidiga lördagsmatchen rättfärdigar en tidigare så kallad uppstart av helgfirandet. Och att man sedan får glida runt, förhoppningsvis välsnidad med nyvunnen trepoängsform, lite lagom sallongig fram till middagen, då de relationella broarna åter skall stabiliseras och smyckas med amorösa ornament och taktila krusiduller.

Men inte idag, inte nu och inte efter denna vecka. Inte efter en vecka som inleddes med att vi tog emot Wigan hemma, hade chansen att ta ett stadigt tag om ligans tredjeplats, och den plats som garanterar spel i Champions League till hösten, men så taffligt, beklämmande och bortkollrat lät den gå oss ur händerna. Inte en sådan vecka, inte en därpå följande lördag.

För i måndags fick jag nog, i måndags tog det stopp och måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över. Eller snarare; vissa spelares insatser i måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över.

På samma sätt som många i vardagslivet behöver personer eller funktioner att skylla alla livets mödor på, så har vi genom åren sett olika Arsenalspelare bli till syndabockar när Arsenal gått dåligt. Personligen känner jag ofta mig lite kluven till dessa vågor av avsky som får kraft, växer sig stora och till slut väller in över Arsenalland. Jag har i de flesta lägen försökt hålla mig lite mer reserverad till frågan, lite mer förlåtande och lite mindre dömande. Men nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre om jag orkar mer.

För mitt Arsenal är ett vinnande Arsenal. Mitt Arsenal är knökfullt av spelare andra lag avundas oss, av spelare man vill identifiera sig med och av spelare som gör gott för klubben vi älskar. Men i måndags tvingades jag, som den förslavade Arsenaladdict jag en gång lät mig bli, att ännu en gång stå ut med Theo Walcott och Aaron Ramsey. Och jag är så dj-la trött på det.

Jag vet att Ramsey varit utsatt för en av tidernas mest osköna fotbollsspelares övervåld och jag utgår ifrån att skadan och den långvariga frånvaron har satt spår i Ramsey, som är långt mer svårläkta än de fysiska. Jag vet att jag borde förlåta honom för dess konsekvenser, men nu orkar jag inte längre. För mot Wigan gjorde han ännu en sådan där rakt igenom meningslös insats. Killen vars huvuduppgift är att vara kreativ, att leverera goda passningar och att skapa chanser, skapade bara en känsla av vämjelighet inom mig. 

Han fick Denilson att framstå som defensivt ansvarstagande, Eboué som en passningsmästare och han fick Diaby att se effektiv ut med bollen. Och med sådana referenser så förstår ni kanske läget. För mig har det nu gått så långt att mitt ena ögonbryn höjs av förvåning om Ramsey inte passar bakåt eller i sidled. Det har gått så långt att acceptabel lägstanivå nu har blivit till rådande norm. Och vi blir inte av med det, han är fortfarande där vecka efter vecka och får fortfarande spela match efter match.

På liknande sätt är det en lättare snedträff till höger upp i banan, för där huserar numera inte killar som Parlour eller Pires, inte ens Ljungberg eller Hleb. På högerkanten får vi ständigt dras med denne Theo Walcott. Det lilla kvicksilversnabba underbarnet som Wenger inte bara investerade en massa pengar i, utan även oändligt mycket av sin prestige i. Killen som ibland är fullkomligt lysande med sina rappa steg och snitsiga avslut. Men ibland är numera i bästa fall sällan. Just nu känns det som det har gått och blivit aldrig.

Walcott har sina styrkor och jag vet att han i år producerat en hel del poäng, men framstår med tiden som allt mer begränsad och endimensionell. Och med åren har han också fastnat i myten om sig själv. För han är inte längre rapp i steget, han river inte längre upp hål i motståndarnas försvarslinje och han petar inte längre in de kliniska målen eller slår den vackert hårda passningen längs med marken förbi rasande försvarare. Killen står bara still. På planen såväl som i utveckling. Han får bollen och ingenting händer. Hela hans fotbollsvarande verkar upptaget av att andra spelare skall skapa luckor och göra sig tillgängliga, något som inte alls  verkar gälla honom själv.

Och dessutom har han mage att allt mer ofta stanna upp och, likt ärkesvinet Gerrard, söka upp motståndarben för att få sina frisparkar i gyllene lägen, istället för att kuta på, kämpa och skapa chanser han är anställd för. Walcott får mig inte bara att sucka över tingens bedrövlighet, utan även att generat vända bort blicken från TV’n för att slippa se honom sitta där på rumpan och, likt ett bortskämt barn med tömd lördagsgodispåse, gestikulera mot domaren.

Mina angrepp gentemot Ramsey och Walcott skall inte ses som angrepp på dem som personer. Och jag erkänner gladeligen att jag absolut skulle tacka ja till att få kuta runt på Emirates och spela boll, dessutom göra det för en sjuherrans massa pengar. Om någon tog ut mig till laget, vill säga. Och det är kanske där svallvågen hamnar. Varför måste spelare som Ramsey och Walcott få så mycket speltid? Varför har de så enormt stor tillgång till platser i startelvan? För att de skapar magi? För att de för klubben framåt och vinner oss stora segrar? Nej, för att de är uttagna och utvalda av någon. Och ibland också för att de är de spelare som vi för stunden har tillgång till. Och vem eller vilka bär ansvaret för detta? Vem eller vilka är det som bestämmer att truppen skall vara fylld av spelare som Ramsey och Walcott? Denne eller dessa ansvariga måste ta det ansvar som åligger dem och se till att vi inte även i fortsättningen bromsas upp av att två elftedelar inte på något sätt bidrar.

Jag skräms så smått av orden jag skrivit, av domarna jag tillåtit mig att fälla och av vreden jag känner och som jag tillåter mig släppa ut. Jag önskar att jag inte skrev som jag gjorde och att jag inte behandlade Walcott och Ramsey som jag verbalt gör. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara förstående, förlåtande och ha överseende längre. Förlåt Theo, förlåt Aaron och förlåt alla andra som kanske blir illa berörda, men det är så här jag känner.

Jag skriver fylld av vemod och ledsamhet, för jag önskar att jag inte kände som jag gör och jag önskar att de inte väckte vad de i mig väcker. Men jag vill bara att dessa två spelare försvinner ur den ständigt återkommande startelvan. De får gärna hoppa in då och då och avlasta, fungera som supersub eller som tungan på vågen. Men att vecka ut och vecka in vänta in startelvan och varje gång få samma knytnävsslag i magen, det vill jag bara behöva slippa.

Ingen skulle bli gladare än jag om herrar Ramsey och Walcott gör sina respektive livs matcher nu mot che£sky, eller att de chockerar oss med lysande fotbollskonst säsongen ut. Jag ställer mig gärna i skamvrån med dumstruten på huvudet om de bevisar mig vara fel ute. För jag önskar så mycket en seger på lördag, jag önskar så enormt mycket att avståndet ned till spurs, che£sky och Toons ökar och att vi lyckas hålla tredjeplatsen ända till den sena söndagskvällen den 13:e maj. Och jag önskar mig tillbaka till en tid då två elftedelar inte var skit.

Up You Gunners!