Medlemmar: 5182 st.
Visa menyn

Modern football is rubbish del 3. Jag mår illa

Davidsson och Mannen
fre 8 jun 2012 kl 05:57

Ja, då har våren tackat för sig och ersatts av sommaren och i sällskap av den som alltid, den period där fotbollsspelare kan lämna sina lag för nya arbetsgivare. Vissa spelare stannar där de är, medan andra finner nya utmaningar, ett vidare karriärsnäpp och ett antal ytterligare nollor i lönekuvertet. En som slutligen gjort det sistnämnda är en av den europeiska toppfotbollens allra mest omtalade, och av rykten omgärdade, spelare Eden Hazard.

Eden Hazard har i flera år varit nästa stora komet på fotbollshimlen och nästa stora sak som varendaste klubb, som velat bli ansedda som ambitiös, varit och rykt i. Herr Hazard själv har bidragit med att tala gott om, i princip, samtliga klubbar i de fem – sex största ligorna, där till och med Euro Leaguelaget Tottenham Hotspur, från charmigt bedagade White Heart Lane, har fått sin beskärda del av kärleksbombning från familjen Hazard. En sådan kärlekskanon (obs: varken Kiss-referens eller svettigt sommarvarm snuskreferens) har man då aldrig sett maken till, som denna fotbollsälskande yngling.

Nu har Hazard, efter sju förälskelser och åtta trolovningar, till slut lämnat Lille och han har gjort det för att i fem år representera årets Champions Leaguevinnare Chelsea FC. Och det får mig att må illa, så fruktansvärt illa. Inte på grund av att han inte valde oss, Arsenal, utan för att han valde just chelsea och av sättet på vilket han gjorde det.

Jag mår illa av hela den högst osmakliga processen fram till valet av klubb, av hans sätt att kalla Roman Abramovich’s ekonomisk dopning för ”ett intressant projekt” och av hans osmakligt självuppfyllda sätt att framföra sitt val av klubb på. Jag mår illa av att en fotbollsklubb kan betala mer än 410 miljoner kronor till en annan klubb, för en kille som just fyllt 21 år. För att samma 21-åring kan anses vara värd en lön på nästan två miljoner kronor per vecka och av det faktum att hans agent inte bara skall ha procent på övergångssumman utan även en engångsersättning för sitt arbete på i runda tal 70 miljoner kronor.

Jag mår illa över antalet nollor i de monetära kolumnerna, över den totala fartblindhet dessa påvisar och av den totala avsaknaden av verklighetsförankring. Jag mår illa av att en offensiv mittfältare som gjort två mål på 27 landskamper kan anses vara värd lika mycket som ett mindre u-lands totala statsbudget. Och jag mår illa av vetskapen om var alla dessa pengar kommer ifrån.

Jag mår illa över att klubben som köpte Hazard ger allt vad sin tidigare omhuldade ungdomssatsning heter, det största av långfingrar. Av att klubben dammsugit ett lands hela ungdomsverksamhet och förväntar sig att den skall få plats i en enda a-trupp. Och jag mår illa över att alla löften som givits nu visat sig knappt vara vatten värda.

Jag mår illa av att chelsea nu med allt tydlighet visar hur de ser på UEFA´s Financial Fair Play. Av deras enorma disrespekt och deras totala brist på att vilja underkasta sig den gemensamma överenskommelsen. Jag mår illa av att de inte ens försöker anpassa sig till den nya, och mer rättvisa fotbollsverkligheten under FFP’s vingar, utan i stället tar ett tydligt steg fram för att bekämpa den.

Men mest av allt mår jag illa av det illa som chelsea, på senare tid bland andra i sällskap av klubbar som Manchester shitty och Paris St. Germain, gjort sporten jag älskar och så slaviskt är bunden vid. Jag mår så fruktansvärt illa av de övergrepp dessa klubbar tillåter sig begå gentemot min älskade fotboll. Detta lustmord på min kärlek och detta totala hån mot alla oss som låter våra liv fyllas av denna kärlek. Fy f-n vad äckligt.