Countdown To Destruktion

Nu är det slutligen dags. Alla regntunga dagar som likt snigelfart dragit dig i tristessens slemsegment, är nu äntligen till ända. Allt domedagsmässande F5-fepplande på Twitter och NewsNow är plötsligt historia och alla försök att hålla den moderna toppfotbollens allra mest smutsstinkande årstid stången, kan i varje fall tillfälligt sättas i stand by-läge. Alla FM-spelande tonårsshejker kan kasta sin Bolt Cola och ta sin middagsvila för nu är verkligheten, det som allting egentligen handlar om, i antågande.

Vi vet alla att van Persies tid i klubben är över och även om det smärtar något ofantligt, så är känslan ungefär som när ett plåster, som dragits av alldeles för långsamt, äntligen är borta. Smärtans bultande är ofrånkomligt, men såret behöver syre för att läkas och så gäller även för oss Gunners. Och detta läkande syre som våra blödande hjärtan så desperat behöver, är inte långt borta, inte omöjligt att nå, utan alldeles runt hörnet. 

För i morgon eftermiddag öppnas äntligen dörrarna till den Chokladfabrik som så många av oss kallar Premier League och som så många, inklusive jag själv, tenderar att vara så slaviskt trollbunden av. Som om världen faktiskt kretsade kring Imperiets Centralort, som om Gin faktiskt fungerar bäst med Tonic Water och som om vänstertrafik, plommonstop och allsköns suspekta pajer inte var avvikande utan i själva verket normen. Som om vi, fram till i morgon, har lidit av en tre månader och åtta dagar lång abstinens.

Ditt, mitt och hela världens allra vackraste Arsenal tar steget ut i säsongen 12-13 genom att klockan 15.00, brittisk tid, ta emot bollklubben Sunderland AFC från landets nordöstra hörn. Klockan på den södra kortsidan kommer att peka på tre, nedräkningen kommer äntligen att vara avslutad och äntligen kommer abstinensen vara försvunnen och förstörd. Äntligen kommer vår törst stillas, vår jakt vara över och vår tomhet ersatt av innehåll. Av engelsk ligafotboll och av klubben i våra hjärtan, Arsenal.

Här kommer folk aldrig sluta vandra. Bild: D&M

I mina ögon bör vi destruera denna abstinensens tomhet och saluterande påbörja kommande eriksgata med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Koscielny – Gibbs
Song – Arteta (c)–Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

Vi vet att våra tyskar fick vila från landslagsdeltagande och vi vet också att AOC, TW14 och Koscielny lämnade återbud, på grund av skada. Dessa skadeåterbud betyder i min värld, dock endast att Wenger återfått sin fingertoppsslughet och jobbat som på Ljungbergs tid, varför samtliga tre kommer att vara tillgängliga mot Sunderland. Jag utgår även ifrån att den mot Köln vilande Arteta är hel nog att bekämpa Sunderlands Million Pound Babies.

För första gången på ganska länge saknas den självklarhet som bara ett underskott på bredd i truppen kan ge. Det finns faktiskt flera på många sätt fullgoda alternativ och flera spelare att alternera med. För visst skulle Vermaelen utan svårighet kunna starta i backlinjen, visst skulle Podolski kunna får spela i anfallets centrum och lämna en ytterplats ledig och visst skulle både Yennaris och Coquelin kunna hantera högerbacksmatchen utan att göra bort sig. Och är Arsjavin kvar så…

En frisk AOC borde absolut vara med och göra anspråk både på en plats på det centrala mittfältet men framför allt på en som ytteranfallare. Och med tanke på vad Walcott visade upp under sin halvlek nere i Köln, så skulle även han kunna vara ett alternativ, även om jag fortfarande hävdar att TW14´s absoluta storhet är att som avbytare komma in runt 65:e matchminuten och springa sk-ten ur trötta motståndarförsvarare.

Som ni ser så placerar jag Gervinho på vänster kant och Podolski på höger. I mina ögon är båda dessa bäst med högerkanten som utgångsposition och jag skulle kunna tänka mig att Wenger låter Gervinho starta till höger medan Podolski får den position han brukar ha i det tyska landslaget, den vänstra anfallspositionen.

Äntligen. Bild: West Ham-Johan

Många har gått upp i brygga över att Diaby under försäsongen inte bara hållit sig borta från rehabiliteringszonen, utan även faktiskt trillat boll riktigt hyggligt. Oavsett om så är fallet och oavsett på vilken position Wenger anser honom bäst, så petar han ingen av de tre centrala mittfältarna i min uppställning och på detta centrala mittfält så finner vi även personen som jag anser skall vara vår nya kapten.

En kapten skall vara en rutinerad röst i omklädningsrummet, truppens ansikte utåt och en som går i bräschen för sina mannar på planen. Men i mina ögon skall han också vara den spelare som först tas ut i en startelva. På grund av rådande konkurrenssituation i backlinjen omöjliggör detta att den tidigare vicekaptenen och logiske tronföljaren Vermaelen tar över som kapten och kvar finns då Szczesny, Song och Arteta, av vilka den sistnämnde, med sin ålder, rutin och självklarhet i startelvan, drar längsta strået. Och om vi dessutom skall försöka bryta trenden med att ständigt tvingas sälja vår lagkapten till antagonister fotbollsvärlden över, så framstår Arteta som den gyllene medelvägen. Så även om frågan, så här i post-RvP-tider, är högst obekväm, så är mitt svar Arteta.

Så med en ny kapten, en till stora delar ny centrallinje och med en ny säsong framför oss. Med ännu en av transferhelvetet påtvingad nystart under vardande kan det vara på sin plats med en fråga: Minns ni hur det gick för Arsenal senast vi inte hade den där Robin van Persie i truppen?

Svar: Vi gick obesegrad genom ligan…

Come on You Gunners!