Önskelista med namn del 2

Idag skall jag färdigställa min önskelista genom att nämna namnet på den yttermittfältare jag helst av allt ser köps in till klubben, sedan följa upp med önskelistans huvudsakliga nöt att knäcka, den kring vilken kreatör som kall plocka upp Fabregas fallna mantel.

Som ni kanske minns så var mina förslag på andramålvakt Mark Schwarzer, Thomas Sörensen och Craig Gordon (vilket namn på en fotbollsmålvakt, -vilken gammal Busterläsare får inte feeling av det?) och förslag tre och två på lämpliga yttrar Clint Dempsey och Adam Johnson. Med det i uppfriskat minne kastar jag mig över önskelistans del för yttermittfältare och den sektionens förstaplats:

1: Hatem Ben Arfa: Denne fransktunisiske yngling är väl kanske inte kosmos mest balanserade person och sägs ha varit i bråk med i princip samtliga tränare han har haft under vägen fram till NUFC’s Alan Pardew. Han var högvilt under sin tid i Lyon och ryktades då bland annat till Arsenal, men valde istället ligakonkurrenten Marseille innan han ville gå vidare i karriären och fann chansen i en chansande Chris Hughton. En Hughton som, genom ett låneavtal, befriade Ben Arfa från relationen till Didier Deschamps. Eller om det kanske var tvärtom.

Hatem Ben Arfa är som klippt och skuren för det Wengerska Arsenal. Han är multibegåvad och kan spela både som dagens närmast kantslickande wengerwingers och som Invincibles-centralt-sökande a la Bobby och Freddie. Han har en synnerligen god passningsfot men kan också pyssla med lite såndant där ungdomligt och modernt lull i form av aviga dribblingar och överstegsfinter. Dock är han hans karriär också kantad av de tidigare nämnda konflikterna. Med i princip allt och alla, vilket inte bara sänker hans marknadsvärde utan även kan tala emot att Wenger, i dessa tider av M’Villa-rykten och nasriidioti, vågar satsa på att ha ännu en vildhjärna i truppen.

En asterisk av synnerligen tilltalande slag är att Ben Arfa har varit i handgemäng med både Sébastian Squillaci, under deras gemensamma tid i Lyon, och Abou Diaby, på fotbollsakademin Clairfontaine, vilket bara det borde vara skäl nog att hosta upp de ungefärliga £12-14 miljonerna man får räkna med för en kille som Ben Arfa. Vi skulle således kunna slå upp emot tre flugor i en enda smäll, vilket i varje fall får mig att gå upp i brygga.

En olycka kommer sällan ensam. Bild: Flickr.com ”Catalana Photo Gallery”

Kreativ mittfältare:
Jag tänker mig att Wenger fortfarande vill att Arsenal skall spela med ett 4-3-3, eller 4-2-3-1, med två balanserande mittfältare och en central kreatör bakom anfallstrion. Som signaturen ”Knekt” var inne på i förförra inlägget är Fabregas kanske rent av omöjlig att ersätta, men jag vill ändå att vi, om vi nu väljer att behålla nuvarande spelsystem, gör vad vi kan för att fylla ut så mycket som möjligt av hans plats i skostället.

Jag var en hårsmån ifrån att gå i fällan och önska mig en Alan Dzagoev, men eftersom vi redan gjort den grejen och vandrat den vägen, så försöker jag lära av mina misstag, säger tack, men nej tack och avstår. Jag funderade även kring Younès Belhanda, men droppar den idén helt. Detta eftersom jag ser det som synnerligen otroligt att Montpellier skulle släppa två av sina, offensivt, viktigaste spelare nu när de nu har lyckats nå spel i Champions League .

3: Christian Eriksen: Här har vi ett av guldkornen ur den så kallade nästa generationen och det är en kille som redan presterat både i sitt landslag och under sitt klubblag, Ajax, deltagande i den moderna fotbollens själva essens The UEFA Champions League. Bara 20 år gammal har denne yngling redan gjort 26 landskamper för Danmark och serverat smörpassningar som på beställning.

Fostrad under den inte helt okände Dennis Bergkamp, dels på olika nivåer av Ajax ungdomsverksamhet men i år även i dess a-lag, och med fantastiska vitsord från den före detta storspelaren, är Christian Eriksen högvilt på den europeiska transfermarknaden och torde således locka till sig intressenter med bra mycket tjockare plånböcker än den Kroenkes Arsenal har till förfogande.

Dock borde de täta banden mellan Eriksens mentor, den store DB10, och världens vackraste klubb och dennes tränare, Wenger, tala för att Eriksen skulle kunna söka sig till North Londons Finest. Frågan är dock om han är redo att lämna Eredivisies trygghet för den klart mycket svårare brittiska fotbollen redan denna sommar, eller om han kommer att vänta in nästa, då hans kontrakt har ett år kvar och således lett Ajax in i det för oss allt för välkända sälj-eller-förläng-läget.

2: Yoann Gourcuff: Jag fortsätter att plocka ägg ur samma korg, som några stycken ovan, eller i varje fall från samma smått imploderande fotbollslandslag. För detta 25-åriga, före detta underbarn, är för lockande att kunna motstå. Denne son till en av Wengers bästisar, Christian Gourcuff, var för några år sedan var Hazard och Götze är idag och gick, sommaren –10, från Bordeaux till Lyon för nästan £ 18 miljoner (22 miljoner €).

Under sin första säsong i Lyon imponerade han stort, men sedan opererade han ankeln, Lyon bytte både tränare och spelsystem och vipps var Yoann ute i den provencalska kylan. I vintras ryktades han vara på väg till vår vackra klubb, men sägs ha hindrats att gå till oss av rädsla över att ett eventuellt klubbyte skulle öka risken för att han inte blev uttagen att spela i det just avslutade europamästerskapet. Och med det safandet vet vi ju alla hur det gick…

Yoann har liksom en del andra franska fotbollsspelare, rykte om sig att ha vissa problem med auktoriteter. Det har snackats om att han inte drog jämnt med några av de andra i spelarna det franska landslaget, med facit i hand, och vetskapen om hur de uttagna spelarna fungerade tillsammans utan Gourcuff, skall nog inte allt för mycket skugga falla över Christians lelle pôjk.

Med tanke på hur Gourcuffs senaste säsong sett ut, borde hans marknadsvärde ha sjunkigt rejält och Wenger borde i honom kunna göra ett sånt där typiskt wengerskt fynd. Jag ser det heller inte alls omöjligt att Gourcuff, i Wenger, ser en chans tillbaka till den status han en gång hade och därför vågar sig på ett byte till oss efter att karriären helt gått i stå i Olympique. Vi skulle då få en passningsfot av rang. Och också en adekvat ersättare för den till Katalonien förlorade sonen.

Ibland gör det ont att känna sig ifrånsprungen. Bild: Flickr.com ”cindy miki”

1: Mario Götze: Många skulle väl här hävda att jag redan lämnat min föresats att hålla mig inom rimligheternas ramar och att Götze är lika möjlig att värva till Arsenal, som den där Hazard visade sig vara. Men jag tror ändå inte att fallet Götze är så illa och jag tror att det finns enorma olikheter situationerna emellan. För trots att han ganska nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Borussia och trots att han, rent utvecklingsmässigt, skulle må bra av ett par år till i tyska ligan, tror jag att han skulle kunna se sig i en klubb som Arsenal, med det spel som vi ofta har/försöker oss på.

Götze har mestadels använts som winger i Dortmund, men har sin egentliga utgångsposition i den gamla nr 10-positionen, eller den som Wenger drog ned ett litet snäpp och gjorde till den så kallade Fabregaspositionen. Med tanke på hans popularitet borde han vara hur dyr som helst, men vi snappade alla upp olika rykten om att Wenger gick all in på Götze för knappt ett år sedan, men att Borussia då ansåg sig ha för knapp tid och hitta ersättare och således nekade det påstådda jättebudet.

I Götze skulle vi få en passningsintelligens kryddad med både fart och finess i form av fräcka dribblingar. Men framför allt skulle en värvning av Götze ha ett symbolvärde som nästan skulle överstiga det en kontraktsförlängning av Robin van Persie skulle föra med sig. Vi skulle, om drömmen om Götze blev verklighet, återigen vara bland de stora gossarna och var Arsenalfantast skulle kunna bli bardiskens Top Dog och  få både avundsjuka blickar och beundrande ryggdunkningar från alla profeter som häckar längst bak i baren. Och vore inte det, med tanke på föregående sommar, något att sukta efter?

Summering:
Min önskelista ser således ut på följande sätt:
1: Götze (alternativt Gourcuff eller Eriksen)
2: Ben Arfa (alternativt Johnson eller Dempsey)
3: Gordon (alternativt Sörensen eller Schwarzer)

Som ni märkte så unnade jag mig i fallet offensiv kreatör ett rejält undantag från regeln att alla inköp skall ha EPL-vana och detta eftersom jag dels anser samtliga dessa tre spelare vara så attraktiva för klubben, att en inkörningsperiod skulle vara värd att acceptera. Men också för att motsvarande spelare med EPL-vana är omöjliga för klubbar som inte heter shitty eller låtsas heta shitty (läs: foolsen) som slänger ut miljontals pund på ingenting. Skulle vi inhandla någon av de nämnda kreatörerna och dessutom unna oss en riktig ytter, tror jag att vi, tillsammans med Podolski, Giroud och den till oss ryktade M’Villa, faktiskt har vad som krävs för att återigen verkligen utmana om ligatiteln.

Jag tror dock inte att Wenger kommer att inhandla någon kompetent yttermittfältare. Dock tror jag att han, så länge han håller kvar vid nuvarande spelsystem som, i mångt och mycket var utformat efter och skapat för Cesc Fabregas, kommer att försöka finna en spelartyp som liknar Fabregas. Skulle det bli Götze skulle jag bli galen av lycka, skulle det bli något av de andra förslagen skulle jag bli väl tillfreds med det. Bara Wenger och de beslutande i klubben agerar efter klubbens behov och inte efter en ekonomisk ram satt av en ägare som har en vana att köpa framgångsrika idrottsklubbar för att sedan göra dem till sportsliga medelmåttor.

Så Götze, Ben Arfa och Gordon, så ser det ut om du frågar mig. Tack för din tid och för din uppmärksamhet, hoppas du funnit glädje i mitt spekulerande och dikterande.