Farväl London
fre 24 aug 2012 kl 15:24
Jag var blott ett barn när min mor frågade mig: "varför gör du det här?". Jag hade inget svar. Jag var bara tvungen att göra det. Dagen efter satt jag på ett flyg med destination London, redo för ett nytt äventyr, för ett nytt liv. Jag lämnade vänner, familj och skola bakom mig i Sverige. Riskerade allt.
Jag var inte redo. Jag var naiv. Det visade sig vara ett massivt steg för en nybliven 19-åring. "Det här skulle bli enkelt" var min första tanke när jag stegade ut ur Heathrow i sydvästra London. Två månader senare ville jag ingenting hellre göra än att åka hem. Hur mycket jag än älskade London hade jag satt mig i en obekvämlig situation. Jag jobbade varenda dag, hade inga vänner alls, levde under stress och fann ingen som helst lycka i mitt liv. Jag var nere för räkning på alla fyra.
I hela mitt liv har jag fått leva i motgång. Fattigdom. Ensamstående moder. Ghetto. Småkriminell. Mobbad. Hatad. Listan kan göras hur lång som helst. Hur tufft ödet än varit mot mig har jag aldrig gett upp. Idag är det min största styrka. Oavsett vad jag ger mig in i ger jag aldrig upp. Till och med när det ser omöjligt ut. Jag älskade London, men London älskade inte mig tillbaka. Men jag var redo att kämpa - och kämpa skulle jag komma att göra.
Dagar, veckor och månader passerade när jag sakta men säkert acklimatiserade mig. Våren kom, solen tittade fram och jag började äntligen känna mig hemma. Det var en fantastisk känsla då problemen började försvinna en för en. Och när man äntligen började få några vänner började livet ta form. London började älska mig tillbaka.
Arsenal då? Under säsongen 2010/2011 var pengar den största orsaken varför jag inte kunde gå på så många Arsenal-matcher som jag hade velat. Självklart gick jag på en hel del matcher och innan säsongen var över hade jag sett en 10-15 matcher, men nästan alla var på hemmaplan och på grund av jobb hade jag varken tid eller råd att hänga runt i pubar före och efter matcher. Allt var dock på väg att förändras.
När säsongen 2011/2012 drog igång hade jag skaffat mig en trygg plattform, ett ordentligt liv. Tyngden från jobbet hade släppt och jag fick mer rum och tid över att göra vad jag ville på vardagar och helger. Säsongen skulle komma att vända mitt liv upp-och-ner.
Jag började besöka i princip varenda match. Nu hade jag även tid över för att umgås och träffa nya vänner, vilket jag naturligtvis gjorde. Twelve Pins skulle visa sig bli första riktiga stammispuben för mig. Tack vare en vän till mig - som ordnade bortabiljetter - började jag även besöka varenda bortamatch. När du åker över land, rike och hav för att följa ett lag är det omöjligt att inte stöta på samma personer om och om igen. Efter ett tag blir dessa personer dina vänner. Efter ett längre tag blir dessa vänner några av dina bästa vänner.
Efter två månader på Twelve Pins började jag besöka en pub vid namn Tollington före och efter varje match. Där träffade jag allt fler vänner, personer som kom mig att komma mycket nära. Först var vi bara en liten grupp på fyra-fem personer som brukade prata, dricka och se Arsenal, men den gruppen blev allt större ju längre säsongen led.
För att fira sista ligamatchen för säsongen åkte vi självklart till Birmingham för att se matchen mot West Bromwich. Kvällen innan åt vi en mycket trevlig middag innan vi gick ut för att festa. Det hela började med fyra vänner. Nu var vi upp emot femtio stycken i en och samma sal. De flesta av oss hade bara känt varandra i ett par månader, men ändå kändes det som om vi varit vänner sedan barnsben. Det var en helt otrolig utveckling som ingen av oss hade kunnat förutspå.
Arsenal spelade inte en enda match under sommaren, men vänskapen hade växt sig så stor att många av oss började träffas nästan dagligen. Jag hade inte ens i mina vildaste drömmar kunnat hoppas träffa så många fantastiska personer. Personer som jag för resten av mitt liv kan kalla vänner.
För att räkna upp alla fantastiska minnen jag tar med mig från London skulle det krävas hundratals händer. Det har varit den bästa tiden i hela mitt liv. Jag har vuxit som man, blivit mer självsäker och funnit glädjen. Arton år av smärta, bekymmer och personliga problem är som bortblåst. Det började som ett helvete, men London och Arsenal kom att bli räddningen.
På måndag eftermiddag lyfter flyget från London City Airport. Jag vill egentligen inte tillbaka, men jag måste. Innan jag flyttade hit visste jag att jag en dag var tvungen att återvända och ta upp studierna igen. Den dagen är nu kommen. Kvällen efter min sista hemmamatch (Sunderland) samlades många av mina bästa vänner på just Tollington. Desto längre kvällen led, desto mer emotionellt blev det. När klockan närmade sig tolvslaget kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag grät som en liten flicka, och jag lär göra det igen, men för mig har det här varit en resa som förändrat mitt liv.
Jag älskar London. Jag älskar Arsenal. Jag älskar mina vänner. Självklart kommer jag fortfarande åka över på reguljär basis, men jag har redan accepterat det faktum att det inte kommer att kännas likadant som det gjort under de två senaste åren. En vacker dag kommer jag att flytta tillbaka till London, men när det väl blir har jag ingen aning om.
Sist men inte minst vill jag tacka alla er. Ni har varit en stor bidragande faktor till varför jag över huvud taget flyttade från första början. Om det inte hade varit för min passion till Arsenal - som bara blev större och större tack vare bloggen - hade jag aldrig tagit chansen. Det är dags att ta avsked till två år fyllda av glädje, minnen, matcher, resor och kärlek. Farväl London. Farväl mina vänner.