Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Safe Sitting

Davidsson och Mannen
tor 6 sep 2012 kl 06:03

Att följa det moderna Arsenal, det Arsenal som under Wenger gjort fotbollsestetiken till en rådande måttstock, Arsenal efter att den, av George Graham, ärvda backlinjen pensionerat sig. Att följa det Arsenal, det har inte alltid varit en dans på rosor. För bortsett från att vi inte längre vinner någonting, och således har stora svårigheter på ett strukturellt plan, så har också varje enskild match kommit till oss i sällskap av lika delar visuell njutning som potentiell Armageddon, ragnarök och besök av en imaginär Krösa-Maja i hörnsoffan.

Så av den anledningen, och säkerligen många flera, så har årets säsongsinledning varit så enormt annorlunda det man är van vid. Visst har vi, som vanligt, förlorat minst två spelare från startelvan och visst har vi, som vanligt, fått lämna The Transfer Deadline Day, med en bitter eftersmak i munnen. Visst saknar vi en/vår riktige förstamålvakt och visst är vi, som vanligt, top of the table när det gäller skadefrånvaros.

Men jag måste erkänna att söndagens bortamatch mot foolsen, gav mig en lite konstig känsla av att inte riktigt känna igen mig. Som att jag visste vad jag såg, men ändå funderade på om det var något som inte riktigt stämde. Det kan ha varit den smått hallucinogena bortatröjan, det kan ha varit det faktum att domare Webb faktiskt var riktigt, riktigt bra, men det kan också ha varit någonting helt annat.

För runt en sisådär 70:e till 75:e minuten upplevde jag någon form av emotionell och perceptiv sensation. Vid en tidpunkt där den vanliga fruktan och existentiella brottningsmatchen brukar sätta in och igång, så upplevde jag någonting helt annat, någonting för mig helt oväntat. Jag upplevde en känsla av trygghet, en känsla av lugn och en känsla av att kunna sitta säkert.

Rutiner vid hjärnsläpp färdig

Denna gång, inte ens nödvändigt. Artwork: D&M

Jag kunde lägga armen om min lille studsboll till son och utan svårighet ge honom de garantier han ständigt efterfrågat men aldrig kunnat få. Jag kunde säga att, ja, idag vinner vi. Idag kan du lita på att vi inte kommer förlora och att idag är det gott att hålla på Arsenal. För vi som fått bevittna så många ledningar tappas, så många halkande vänsterbackar och motståndarmanagers manövrera bort Wengers naivitet med cynisk klarsynthet. Vi som bevittnat laget bli bortkollrad av Bartons och Nolans, sett mittbackar göra självmål och sett målvakter plötsligt bara tappa allt.

Vi som har formats till att alltid frukta sista kvartens anstormning. Vi som stöpts till att hålla andan de sista fem och vi som, av rädsla för att missa något avgörande i utseendet av dagens syndabock, räknar med att inte kunna gå på toaletten under hela sista 20.  Vi kunde istället lägga upp fötterna på bordet, luta oss tillbaka och tala till vår avkomma i lugna ordalag. För vi hade inget att frukta.

Ingen på plan var en tickande bomb, inget back-five som liknade en schweizerost och ingen Diaby som fick en att vilja riva sitt hår. Eller ja, han var med på planen, men han var bra, riktigt bra. Han var en hållbar länk i en fungerande kedja. En kedja som innehöll en närmast briljant mittfältsstopper i Arteta, en målskjutande vänsterytter som tog den defensiva brottningsmatchen vid egen hörnflagga och ett genom hela laget löpande försvarstänk. Elva länkar i en väl sammansatt hållbarhet.

Vad än herrar Wenger och Bould tillsammans har kokat ihop, och hur länge denna anrättning nu varar. Vi kan bara be om konservering och tillåta oss att njuta av det lugn som fanns i laget och spred sig ända hem till soffan. Där vi satt och var safe, där vi var i ett läge av att kunna sitta lugnt och var i ett läge av att sitta säkert. Safe sitting: Ovant? Ja. Underbart? Oh, ja.