Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan

Davidsson och Mannen
fre 21 sep 2012 kl 09:32

Den svenska ishockeyspelaren Linus Klasen, som denna säsong spelar i Luleå Hockey, är säkerligen en spännande figur. Men mer spännande är hans pappa Robert och mest spännande av dem alla borde Linus farfar, med det rakt igenom urtunga namnet Rockcliff Klasen, vara. Denne Rockcliff uppgav, i samband med en diskussion kring Linus pappa Robert och dennes kamrater i popbandet Noice av vilka två av tre avled i narkotikarelaterade sjukdomar, oerhört insiktsfullt att har man djävulen i båten, får man ro av bara satan.

Och precis som i farfar Rockcliffs ord, om valet av handlingars betydelse för dina vidare aktioner, är det för söndagens motståndare Manchester City. För trots att de, med sina 132 år på nacken som fotbollsklubb, har en anrik historia och trots att den absoluta merparten av den är förgylld av det skimmer endast den internaliserade goda förloraren kan bära, så har de, hur de än vrider och vänder på sig, satt sig med djävulen i båten.

Klubben som hade vunnit ligan två gånger och FA-kuppen fyra. Som hade tagit hem Ligakuppen två gånger och tre Community Shields. Klubben som odlade myten om genuinitet, om att vara locals och om trogna supportrar i förhållande till storebrors alla turistfans, vilka enligt myten endast var medgångssupportrar. Denna klubb är sedan den förste september 2008, för all tid och evighet, förknippad, inte med genuinitet, med lokal förankring eller trogen konstans. Klubben är och förblir endast förknippad med Abu Dhabi United Group, med Shejk Mansour bin Zayed Al-Nahyan och med det fulaste, mest avskyvärda och allra mest alienerande, som den moderna fotbollen någonsin burit med sig.

Klubben vars följeslagare med största sannolikhet formades med nedsvärtad självbild av år av förluster och underläge, som skapade hela tillvarons fiende i grannklubben United (läs gärna Colin Shindlers fantastiska bok ”Manchester United ruined my life”) och som blev själva sinnebilden för fotbollsfantastens förbannelse. Den klubben hade i varje fall, under tiden före övertagandet, någon form av charm, någonting som väckte den neutrales empati och någonting som faktiskt framstod som sympatiskt.

Denna klubb valde, trots ny gratisarena, att sätta sig med djävulen i båten och den kommer, för alltid, att vara tvungen att ro som bara satan. För när Arteta, i vårmatchens allra sista skälvande skede, satte 1-0 bakom Hart, då stod jag upp i Manu-Mats soffa. Jag hoppade som en galning, viftade med händerna i obscena gester och hörde min egen röst skrika ”Money can’t buy you class”. ”Ditt smutsiga j-la piece of shit”. Och så vidare, om och om igen, i en strid ström av suspekta ordsammansättningar som jag idag inte alls vill kännas vid.

För trots att det är det lilla vita laget Norr 17 som är våra antagonister, trots att che£sky fortfarande gör som de gör, endast med den skillnaden att de nu i shittys skugga kommer undan med det, och trots att den spanska nepotismens allra mes osköna DNA-kvacksalvare borde väcka än mer avsky. Så är det shitty. Det är shitty, hästlängder framför deras granar United, med vilka vi hade våra duster för några år sedan. Det är shitty som bär fotbollsdjävulens fulaste tryne och det är mot shitty man kastar sin första sten.

pengar kan inte kpa klass

Så här såg det ut på Emirates hedningsläktare i våras. Bild: D&M.

Det är också mot shitty vi står nu på söndag. På Etihad Stadium vars namn klubben får miljardtals kronor för att döpa arenan till, med en trupp som för tillfället endast innehåller tre före detta Arsenalspelare och med en image som inte bara är förvrängd, i förhållande till den historia de för bara några år sedan uppgav vara så viktig, utan även till samtliga de värden de uppgav sig stå för.

Shitty är, precis som vi, hittills obesegrade och endast fyra måls sämre målskillnad skiljer det goda på tredjeplatsen från det onda på fjärde. Mancinis laborerande med trebackslinje har, i min värld, endast för med sig osäkerhet och sårbarhet till shittys tidigare så täta defensiv och kan det experimentet få fortsätta även på söndag, gärna med en Kolo Touré, som en tre mittbackar, så kan kantlaborister Gibbs-Podolski och Jenkinson-AOC/Gervinho med understöd, ha en spännande söndagseftermiddag att se fram emot.

När jag skriver detta har Wenger ännu inte haft sin presskonferens, varför exakt skadeläge inte är helt utrett, men jag föreslår följande startelva:

Mannone
Jenkinson – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Diaby – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back five: Szczesnys skadesituation är ännu dold i ett dunkel som, enligt Wenger, ser ut att vara minst tre veckor. Mannone har varit allt annat än kass i de matcher han spelat, men hade Szczesny varit frisk så hade det varit han som skall ha stått, för det är han som är vår förstemålvakt. Nu blir det inte så mot shitty, utan vi får hoppas att Mannone goes Fulham ännu en gång. I backlinjen saknar jag, precis som många andra, favoritspelaren Koscielny. Men i och med att Mertesacker varit så bra som han hittills varit och eftersom Vermaelen numera är lagkapten, så finns ingen plats för Koscielny i dagslägets startelva.

Mittfältet: Här ser jag inga som helst frågetecken. Skulle Diaby ha dragit på sig något elände i matchen mot Montepiller, så lär Coquelin vara redo. 

Anfallet: Här blir det lite lurigare. För visst skulle anfallet kunna ställa upp som mot Soton, med Gervinho som falsk nia mellan AOC och Podolski, för det gick ju ganska bra där. Men jag ser dels stor nytta i Girouds underbara bollmottagande och framför allt så anser jag att han måste spelas för att kunna komma igång med det frekventa målskytte jag utgår ifrån att han har i sig. Därför önskar jag ovan uppställda anfallstrio, i vilken AOC byts in när shittyhuvuden börjar tröttna efter dryga timmens spel.

Jag har dock en liten småsmygande känsla av att Wenger, trots målproduktionen, kommer att peta Gervinho och forma anfallstrion enligt AOC – Giroud – Podolski. Detta dels för att Wenger, genom åren, tenderat att rotera spegelvänt, men framför allt för att två så snabba spelare som Podolski och AOC skulle kunna vara svårare för en trebacklinje med Touré som ingrediens att hantera, än en med den förvisso nyväckte målskytten, men ändå mer stillastående Gervinho. Eller så för han den tanken till sin spets och ställer upp med samma anfallstrio som mot Soton, eftersom den antagligen är den mest rörliga och mest röriga för en eventuell shittytrio att hantera.

The Treatment Table: Som vanligt ligger vi högst upp, med Sagna, Rosicky och Wilshere med 6:e oktober som återkomstdatum, och vi har PIG 1, PIG 2 och tredjevalet på strikerpositionen, Chamakh, borta på ännu obestämd tid. Men trots placeringen i denna ligatopp, så är jag i nuläget inte så där oerhört brydd. För trots att Sagna är långt mycket bättre än Jenkinson, trots att Szczesny är bättre än Mannone och trots att både Rosicky och Wilshere skulle spetsa truppen något enormt, så tycker jag vi har en, förvisso fragil men ändå, god startelva och helt klart fullgod bänk.

Men jag har ingen som helst magkänsla kring hur den här matchen kommer att sluta. Till skillnad från vår toppplats i Injury League är shitty, bortsett från na$ri och Micah (minns ni tv-serien om den lappländske tonårspojken och dennes jakt på sin försvunna favvoren?) Richard, är helt ordinarie. Vi kommer med vinst mot Montpellier i ryggen, medan de fick kröka rygg och ta emot, mot Real. Jag har ingen aning om hur matchen kommer att gestalta sig, jag vet bara att jag kommer att sitta studsande, högröd och lätt salongig efter en heldag, med foolsen-manu som förmatch, på den lokala puben. Och jag vet att jag inte, precis som i våras, kommer att kunna hejda mig när avgörandet faller. När vi drar pluggen ur shittys stinkande eka och när de sjunker till botten i det djävulska sällskap de valt att kampera. Låt dem falla, låt dem sjunka och låt oss för allt i världen vinna matchen på söndag.

För har man djävulen i båten, får man ro av bara satan. Så säger Rockcliff, och säger han det, då är det så.

COYG, för h-vette!