Medlemmar: 5817 st.
Visa menyn

Loving the game but hate the players

Davidsson och Mannen
ons 26 sep 2012 kl 06:44

För många av oss är det som ett gift, som en drog eller som en livslång sjukdom som vi en gång smittades med. För andra är det ljuset i vardagens mörker, den lilla dos av nöje som får plats i en slimmad tillvaro och för vissa är det själva meningen med livet. Oavsett vilken sort du är eller vad du känner igen dig i, så är vi många som bär fotbollen som en självklar del av vår person och lever ett liv där fotbollen har en lika oantastlig som självklar plats.

Vissa av oss har mer eller mindre rutat in vår tillvaro och format om själva hanteringen av våra driftsimpulser för att få ekvationen: Klubb+familj att gå jämt ut. För andra är fotbollen själva kittet i det sociala livet och det, kring vilket nya vänskapsband knytes.

För många av oss fotbollsslavar eller fotbollskicktorskar har denna täta relation med åren allt mer sats på prov. Vi älskar fortfarande laget i vårt hjärta och är fortfarande lika trollbundna av spelet klubben är en del av, men vi stöter längs med vår vandring, ständigt på ännu fler stenar som först mest är i vägen, men sedan blir till en mur av motstånd och växande avstånd.

För vissa personer började det kanske med Hillsboroughkatastrofen, för andra med den därpå följande Taylorrapporten och dess konsekvenser av all seated, och allt mer tysta och turistfyllda rymdskepp till arenor. Hade du frågat en spurs så hade han säkert svarat Sol Campbell, en manu säkert Glazersfamiljen medan min första sten heter Ashley Cole. För mig var Cole och dennes oerhört smutsiga övergång, till den då just nyrika klubben chelsea fc, det som för första gången fick mig att stanna upp och känna behovet av att ta en omväg.

Visst hade jag förstått att den där Abramovich var en ful fisk med blodstänk på händerna, men företeelsen kändes på den tiden ännu inte som ett hot för mig och mitt lag. Arsenal var fortfarande bland de bästa och saker och ting utfördes fortfarande på rätt sätt i och kring klubben. Men då Cole gick bakom ryggen på klubben och gjorde det eftersom att han ansåg det vara oerhört kränkande att lagets kapten och en av de riktigt stora stjärnorna på den tiden, faktiskt tjänade mer pengar än han själv gjorde, det blev för mig en abrupt ringsignal att vakta upp till.

Sedan har stenarna fortsatt att falla ned i min väg. Det som tidigare var en komfortabel motorväg är idag en högst snårig överlevnadsvandring kantad av Mansours och Qatar Investment Authorities, av Darren Deins och Mino Raiolas. Sockerpapporna har blivit fler, agenternas makt hissnande stor och spelarna så uppblåsta av antalet nollor på lönechecken att all kontakt med vanliga människor och den vanliga världen verkar te sig helt omöjlig.

En promenad i den bästa av världar

En vandring i den bästa av världar. Bild: D&M

Rötterna är för länge sedan bortglömda, begreppet lojalitet har helt raderats ut och överlöparna är nu så många att förbjudna övergångar inte längre finns. Fotbollsspelarna lever i sina hermetiskt tillslutna kuvöser av ryggdunkningar och lismande agentsmicker. Och där skidåkarens, stavhopparens eller gymnastens tillvaro präglas av ett ständigt självplågande för de där ynka fem minuterna i ljusets sken, vart fjärde år, där stiger fotbollsspelarens ego till skyn som en väteballong en sval sensommarkväll.

Det talas om rättighet att vinna titlar och det fluktas ständigt på bänkgrannens feta kontrakt och ovanför står agenten och drar i trådarna. Det som tidigare var femtekolonnare är numera norm, spelarna kysser klubbmärken i samma takt som de ser till att öka sina andelar i den moderna showbizen och sådana som jag står kvar med mössan i hand utan att förstå någonting. Cole har blivit till adebayor, som blivit till nasri, som blivit till van persie som blivit till Song som blir till…

För att överleva denna så kallade modernisering, av något så monomentalt konservativt som fotbollen, har jag allt mer kommit att separera själva sporten från dess utövare. Den senaste tröjan med spelarnamn på ryggen jag köpte, bar namnet jag sedan gav min son. Ett år efter sonens födelse hade spelaren lämnat klubben.

Jag älskar fortfarande sporten och jag älskar fortfarande mitt lag. Jag känner fortfarande samma stegrande puls timmen före avspark, låter fortfarande Arsenals resultat forma min tillvaros utformning och använder fortfarande ”vi” när någon undrar hur det går för Arsenal, nu för tiden. 

Men jag låter mig inte längre bli sådär kompiskär som jag förr i världen kunde bli i dess utövare och jag har förlorat möjligheten till relaterande med dem. Jag försöker se spelarna som tillfälliga bitar i ett större puzzel, bitar som är mig lika närliggande och möjliga att identifiera mig med som marsmänniskor, healing och global avsvalkning. För många av dessa spelare verkar, tillsammans med sina representanter, göra allt de bara kan för att framstå som osköna, ovänliga och omöjliga att älska. Som om de inte bara inte längre brydde sig, inte längre levde på samma planet som oss dödliga, utan till och med medvetet strävade efter att bli avskydda av oss.

Så jag är fortfarande trollbunden, jag älskar fortfarande klubben och jag älskar fortfarande sporten, men f-n vet vad jag tycker om dess utövare.