In The Land of No Green

Varenda gång vi har mött West Ham, de senaste fem – sex åren, har jag vänt mig om till West Ham-Johan och sagt att ”f-sen, vilken bra målvakt ni har, är han alltid så här bra”? Och varenda gång har han svarat ”nej, absolut inte, det är bara mot er han är bra”. Och så verkar det ha varit, för varenda gång Arsenal har mött West Ham, så här den där Robert Green gjort säsongens match. Högst medelmåttlig i övrigt, men alltid grym mot oss, varenda dj-kla gång.

Nu sitter Green bekvämt tillbakalutad på Loftus Roads avbytarbänk och i West Ham-målet har, från The Greater Manchester, The Snowy Hills of Bolton, finländaren Jussi Jääskeläinen tagit plats. Han började sin tid i West Ham med att under försäsongen, begå både en och två malörer, men har på sex omgångar i ligan släppt in 5 mål och har väl egentligen bara matchen mot Swansea att fundera över. 

Med en stenhård back five, en mittfältstriad bestående av Diamé, Noble och Nolan och med en striker som enligt West Ham-Johan har ”Premier Leagues fetaste röv”. Andy Carrol brukar ju ständigt passa oss illa, men han är hamstringskadad och är inte åter förrän efter landslagsuppehållet, varför just Coles omtalade ändalykt kommer vara, om inte central så i varje fall, högst påtagligt närvarande. Och med kvicka ytterforwards i Jarvis och Vaz Te, som faktiskt gör mål, kommer West Ham inte på något sätt bli en enkel nöt att kläcka.

Och då har vi ändå inte varit inne på killen som står bredvid planen, utanför, vid sidlinjen. Killen som inte bara ödelade Henri Lansburys karriär utan även killen vars lag ständigt förvandlats till våra boogieteam of the day. Bolton, NUFC, Blackburn och nu West Ham. Stenhårt, elakt och genuint brittiskt. Mr Samuel Allardyce. Dock har Big Sam, i detta West Ham, tagit det ett litet steg längre. För trots den centrala mittfältstrion och trots den klassiska targetspelaren, så är detta ett, med Allardyce mått mätt, spelande lag. Ett utmanande lag och ett lag vi absolut måste se upp med, inte bara när det gäller att undvika karriärshotande skador på nyckelspelare.

Och jag måste erkänna att jag känner en viss ambivalens gentemot Allardyce och den fotboll han förespråkar. För trots att han, å ena sidan, förespråkar rena antifotbollen i det livsfarliga brunkandet, så är han och hans fotboll, på ett nästan påträngande sätt, oerhört tilltalande. Den appellerar till min tidigt internaliserade anglofili vilken, trots mitt Arsenalska och Wengerska hjärta, håller mig fången i ett hjärngrepp. Ett grepp som nog för första gången, någon gång på 80-talet, tog tag i mig då lervälling, gegga och glidtacklingar på en sju – åtta meter förtrollade mig och gjorde mig till sin. Då ärmarna var helvita, tröjans färg var klaraste röd och då det vänstra bröstet pryddes av en lika självklart enkel som underskönt vacker kanon. Sedan blev jag fast.

Arsenal mötte i veckan grekiska Olympiakos, i vilken klubbens spelare verkade vara om inte nedsövda så i varje fall generösa med sömnpillren till oss åskådare. Vi tog dock de nödvändiga poängen och vi fick en möjlighet att studsa tillbaka från den lika delar onödiga som egenhändigt producerade förlusten mot che£sky förra helgen. Vi fick en möjlighet att spela fungerande markeringsspel, men om sanningen skall fram så gick det väl lite sådär med det markeringsspelet.

The Place To Be On a Saturday Night. Bild: D&M

Men nu är Försvarsminister Mertesacker förhoppningsvis tillbaka och ordning kan stagas upp i de bakre leden. Szczesny och Diaby är fortfarande två till tre veckor från come back, Frimpong gjorde sin i ligakuppen och Wilshere sin i reservlaget borta mot West Brom. Sagna och Rosicky är ytterligare några veckor efter och vi kommer, med ett undantag, få hålla tillgodo med det vi hade inför matchen mot grekerna. Enligt mig skall därför startelvan se ut på följande sätt.

Mannone
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Mannone är inte på några som helst vägar vår förstemålvakt, men i väntan på Szczesny fyller han sin funktion på ett okej sätt. Wenger valde Vermaelen till lagkapten, varför våra två bästa mittbackar inte kommer att spela förrän kaptenen är skadad och en av dem är, således, än så länge hänvisad till bänken. De båda ytterbackarna Gibbs och Jenkinson var underbara gentemot grekerna, så där behövs ingen oro spillas.

Mittfältet: När Song släptes iväg till skitbarca och ingen ersättare inhandlades, hävdade Wenger att han redan hade denne i Coquelin. Coquelin gjorde väl inte sitt livs match i onsdags, men jag utgår ändå ifrån att han, om nu Wenger skall vara konsekvent, får starta bredvid Arteta och bakom den snart utbrände Cazorla.

Anfallet: Visst gjorde Gervinho mål från sin centerposition i veckan, men när Giroud byttes in fick vi, hans målsumpande till trots, en helt annan nytta av den centrale anfallaren. Därför vill jag att Gervinho flyttas åter till kantpositionen, att Giroud får startplats och att dessa får sällskapa den självklare Podolski.

Jag måste erkänna att jag funderar lite kring Wengers, i mina ögon, oerhört märkliga sätt att hantera Giroud. Killen som har den högst otacksamma uppgiften att, vad vi än säger, i praktiken ersätta den flyktade skyttekungen van Persie, behandlas på direkt motsatt sätt till vad som är logiskt och lämpligt för en inskolning av denna art. Skall han finna målproduktionen så måste han både lära känna spelet i ligan och finna harmonin. Inget av detta gör man från bänken, eller i och med några korta inhopp invid desperationens rand.

Det här tror jag: Hur konstigt det än må te sig, så ser jag denna match som minst lika svår som den vi senaste helgen förlorade mot det blå skitlaget från Fulham Road. Visst är West Ham ett sämre lag än ligaledarna, men på många sätt ett svårare lag för oss att möta. Och detta är också, bortaplan till trots, en match vi inte bara förväntas vinna, utan även föra.

Jag tror att lösningen inte bara heter Bra J-vla Försvarsspel, utan också rörlighet utan boll. Vi har, i vår possessionsiver en tendens att bli stillastående, varför våra spelare måste jobba enormt med att göra sig tillgänglig och inte falla in i det tempo som, troligtvis, skulle passa West Ham bättre. För i takt med att hammersspelarna famlar efter skuggor kommer de också mattas. Och i takt med den trytande orken kommer också chanserna komma. Och när dessa chanser kommer måste vi, dessutom, ha en enormt mycket bättre träffrekvens än vi hade både mot shitty och che£sky. Då kan vi vinna, då kan vi ta de tre poäng som alla räknar med, men som vi kommer att få slita som bara f-nken för att få med oss från East End. Ett East End som numera är The Land of No Green. Kanske räcker det?

COYG!