Medlemmar: 6074 st.
Visa menyn

Länkarna som håller klubben fången

Davidsson och Mannen
tor 8 nov 2012 kl 07:32

Trots att vi i tisdags lyckades rädda en poäng borta i Gelsenkirchen, så sitter jag fortfarande och guppar omkring i den högst osköna känslan som lördagens förlust i Manchester gav mig. Eller egentligen är det kanske inte förlusten i sig som bryr mig, utan mer på sättet vi förlorade. Hur vi lade oss på rygg och lät dem, som ungdomarna av idag säger; ”äga” oss. Detta uppgivande tillsammans med förlusterna mot Schalke och Norwich har på något sätt återfört mig till de något dystopiska bilder jag hade av klubben, för lite drygt ett år sedan. Läs gärna de båda texterna, fundera på var vi står i dag, om vi verkligen gått framåt och kommentera gärna nedan.

För ett år sedan hade Arsenal fyllts med nykomlingar vilka, allt för sent, tillsammans med befintliga spelare, skulle fylla luckorna efter Fabregas, Nasri och Clichy. I år hette spelarförlusterna Robin van Persie och Alexander Song och eftersom ersättarna var fler än de förlorade, och framför allt eftersom Fabregas denna sommar fått sin ersättare i Cazorla, så kände jag ett visst hopp. Att vi faktiskt är bättre i år än förra året. Jag känner fortfarande hoppet, men de senaste veckorna har, med enormt tydlighet, visat hur ofärdigt laget är och hur långt kvar det har tills det matchar klubbens självbild.

Det hela får mig att uppleva att klubben är i ständig omstart och aldrig får bli komplett. Så fort ett hål i försvaret är lagat börjar det läcka i anfallet och så fort den verkar vara under kontroll, så shanghaias mittfältet. Vi blir aldrig färdiga och laget hinner aldrig bli helt förrän näste spelare skall få bättre kontrakt och ”vinna titlar” på annat ställer i världen. Är det inte blåröttrandigt så är det bäbisblått eller köksduksrödrutigt. Projektet Emirates signalerade höjda förväntningar, klubbens agerande på transfermarknaden och vid kontraktsförhandlingar talar idag om dess direkta motsats. Vår självbild säger ”Storklubb”, men vårt agerande hävdar ”Feeder Club”.

Arsenalvärlden är, som så många andra nu förtiden, smått bipolär. Wenger Out-anhängare sluggar mot AKB-folket och behovet av syndabockar är så smärtsamt påtagligt. Själv vet jag inte riktigt. Kanske har tiden gått förbi Wenger, kanske tillhör han en annan era och kanske skulle vi må bättre av att han ersattes. Eller så är det tack vare han som vi har hållit oss kvar i den relativa toppen, som klubben ändå anser att spel i Champions League innebär.

Andra hävdar att Wenger inte bär skuld till vår sänkta standard utan att det är ägaren Stan Kroenke som är roten till det onda. Kroenke äger, direkt genom sitt Kroenke Sports Enterprise eller indirekt genom sonen Josh, en antal lag i de nordamerikanska proffsligorna. Den amerikanska proffsidrotten är enormt reglerad och Kroenkes klubbar är, bortsett från Rams, i finansiellt välmående. Men ingen av dem vinner.

Crystian Cruz

Hur länge vill konsumenten betala överpris för produkten Arsenal? Bild: Flickr.com: ”Crystian Cruz”

Trots att proffsligorna har lönetak och strikta repressalier för de som inte följer reglerna har endast St. Louis Rams (en Super Bowl för 13 år sedan) och Denver Nuggets (NBA: -06, -09 och –10) vunnit titlar sedan Kroenke direkt eller indirekt tog över ägandet. Hockeylaget Avalanche sitter på fina Pepsi Center och drar in gott med cash, men har sedan Kroenkes inträde på scenen gått från Stanley Cuputmanare till ett ungdomligt lågbudgetlag. Fotbollslaget Rapids slutade på en fjortondeplats i MLS medan lacrosselaget Mammoth snart är sju år sedan senaste mästerskapsvinsten. Känns det igen?

Vissa hävdar att Arsenals styrelse, med smått stofile Phil Hill-Wood i spetsen, bär skulden. Eller den bonusbelönade Ivan Gazidis som inte kan förhandla fram bra dealar och inte alls har David Deins streatsmartness som motvikt till Wengers kanske lite blåögda naivitet. Eller klubbens marknadsavdelning som trots sin närmast bulimiska expansion ännu inte har lyckats knyta varken bra huvudsponsorer eller ökat antalet småsponsorer till klubben.

Jag tror syndabocken varken heter Wenger, Kroenke eller PHW. Jag tror att synden är en symbiotiskt sammansatt följd, en kedja där varje länk är en lojalistisk beroendesituation. Jag tror att klubben hålls fången av en Lojalitetskedja där var länk har ett syfte, inte för klubben utan för länken själv, det vill säga för personerna själva.

För klubbens styrelse, med den snart rejält avskydde PHW vid klubban, vill sitta kvar i sin tämligen softa tillvaro och gör därför vad ägare Kroenke vill. Styrelsen valde sida när de sponsrade banderoll mot Usmanov och Red and White Holdings och får nu dansa efter klubbägarens pipa. Och det som ägare Kroenke vill är inte att det spelas vacker fotboll eller vinns titlar, han är endast inne i denna bransch för att tjäna pengar. På sina amerikanska lag såväl som på Arsenal.

Ivan Gazidis skulle säkert få bra betalt i andra företag, men som den jurist och fotbollsfantast han är, är detta drömjobbet: Han får tjäna gott med deg, synas i strålkastarljuset och hänga i spännande fotbollsmiljö. Han har så klart inget som helst intresse i att varken säga obekväma saker eller stöta sig med en välbetalande arbetsgivare och är således redan köpt och hoplänkad med både ägare och hans styrelse.

Ayala Moriel

Vem vill ge ifrån sig den ljuva doften av makt och pengar? Bild: Flickr.com: ”Ayala Moriel”

Sedan kommer vi till Wenger. En Wenger som sedan tiden då vännen Deins tvingades bort från styrelserummet, ser allt mer vilsen ut. En Wenger som tidigare var känd för sin nästan patologiska ovilja att förlora vankar nu runt i tre meter dunsovsäck och ser allmänt resignerad ut. En Wenger som i och för sig aldrig varit någon matchcoach av rang, men som varit mästare på att hitta nya vägar inom fotbollens utvecklande, som funnit spelarguldkorn där andra bara sett sand och en Wenger till vilken spelarna förr i världen visade en grundmurad lojalitet.

Denna Wenger blir numera sviken av spelare efter spelare. Han ger intrycket av att inte längre vara het, inte längre kunna finna några nya stigar och inte längre kunna inse det som alla andra redan ser som uppenbart. Varför är han kvar, vad brinner han för och vad är det som håller honom kvar i klubben trots att han inte får jobba med de spelare han önskar och trots att han tvingas stå ut med nederlag, resignering och spelarsvek säsong efter säsong?

Jag tror att Wenger är lika hoplänkade som de andra i kedjan och han är det av en rad olika skäl. Dels, tror jag, att han faktiskt känner för klubben, annars hade han nog tackat ja till Madrid-gigget han erbjöds för några år sedan. Dels är den totala fotbollsideologiska frihet han har förskansat sig i klubben hans själva livselixir och dels är han så in i h-vette bra betald av klubben. Han känner för klubben, han älskar sin roll, sitt mandat och sin makt i klubben och han har en rejäl lön säkrad av klubben, styrelsen och ägaren, oavsett vilka sportsliga resultat han uppnår.

Varför skulle Wenger lämna dessa förutsättningar? Varför skulle han bryta den tysta lojalitetens pakt han har med övriga länkar i kedjan? Skulle du ha gjort det? Skulle du ha vänt den hand som föder dig ryggen och lämnat? Skulle du gjort det om du var Gazidis? Om du var PHW? Om du var Kroenke? Jag tror inte du skulle ha gjort det. För brödet är allt för sött för att tacka nej till, vinet allt för berusande och kittlingen allt för lockande. 

För de här killarna är inte som vi. De är inte där vi är. De är inte fans som står längst ned i pyramidens botten eller hänger dinglande i näringskedjans sista länk. De är inte konsumenterna, inte betalarna och de är inte de med så mycket relationellt och emotionellt kapital investerat i klubben och dess varande, som du eller jag har. De är inte vi, de är de och de har varandra. De har varandras ryggar, har sålt sin själ och för den fått sin immunitet. För det är immuniteten som är produkten av lojaliteten, det som håller dem samman. Den som är deras skydd och den som är klubbens gisslantagare.