LSHKF del 3. Wenger och hans vänner

I helgen firade jag svärmor som fyllde jämt. Jag kunde, tack före min fingerfärdighet och fallenhet för logistik, se matchen, men hade ingen möjlighet att skriva en Headmaster Ritual. Vi kan ju bara enas om att Cazorlas spel tagit sig vackrare uttryck än det gjorde i fallet i lördags, att det är lika oskönt när han gör det som när herrar Rooney, Young eller Suarez gör det, men att vi tog tre poäng, var bättre än vi varit senaste matcherna och nu, förhoppningsvis är på väga uppåt. Och så lämnar vi matchen där.

I föregående LSHKF-inlägg så gick jag lös på innevarande säsongs spelartrupp och uppgav också vad jag anser att den saknar. Eftersom ni är galna nog att en gång i tiden ha tillåtit er falla pladask för fotbollslaget Arsenal, så är ni kloka nog att inse att spelartruppen i sig, bara är halva sanningen i den förfärliga berättelsen om den nuvarande utförslöpa som klubben har satt sig i. Om ens det.

Idag tänker jag skriva om den man som med tiden har blivit smått synonymt med klubben Arsenal. Om mannen som tog över klubben första oktober 1996 och till den förde, inte bara spelare som blommade ut till världsstjärnor, utan även ett helt nytt sätt att se på sporten fotboll. Booring Arsenal blev scoring Arsenal, trängsmetoder lades helt om och inte ens spelarnas, skall vi säga något brittiska, mat- och dryckesvanor gick längre säkra, utan blev föremål för ett antal digra förändringar. Förändringar som inte bara gjorde laget bättre, spelares individuella prestationer bättre utan även kom att förlänga många tongivande spelares karriärer.

Wenger ansågs inledningsvis vara oerhört kontroversiell men blev, våren -98, förste ickebrittiske tränare att ta något så fint som den engelska dubbeln. Sedan har det rullat på med, inklusive nämnda dubbel, tre ligatitlar, fyra FA-kuppvinster, ständigt spel i Champions League och den fantastiska bedriften att, 03-04, leda laget obesegrat genom en hel ligasäsong.

Wenger fick tidigt smeknamnet Professorn och uttryck som ”Arsène Knows” skänkte inte bara trygghet till oss fans, utan verkade ha nästan magiskt hög sanningshalt. Sedan kom bygget av Emirates, oljelagen gjorde entré och inget blev längre sig likt. Varken för klubben Arsenal eller för tränare Wenger.

Wenger och spelarna
Wenger har vid upprepade tillfällen hävdat att vi inte köper, utan skapar, superstjärnor. Inledningsvis var detta evidensbaserat och ingen verkade ha hans koll eller hans fingertoppskänsla att finna karriärer som gått i stå, spelaröron som tillfälligt slokat och ingen verkade ha hans förmåga att göra denna sipprande sand till skinande guld. Wenger gjorde spelarfynd efter spelarfynd, han satte centrala mittfältare på ytterpositioner varpå folk hostade upp frågetecken vilka blev till utropstecken när spelarnas insatser visade att Wenger visst hade haft rätt.

Wengers bevisade fotbollsvishet gjorde, tillsammans med hans stillsamma och följsamma ansvarsdelegerande, honom till en högt respekterad och nästan faderlig figur för spelarna. Wenger jobbade med jämlikhet, ömsesidighet och solidaritet, och stjärna efter stjärna vittnade om busslaster av respekt till ”Bossen” och många var de som svor en fullkomlig och evig lojalitet till honom.

Bistra vindar blåser över hela Wengern. Bild: Flickr.com ”Catalan Bola Photo Gallery”

Sedan kom den moderna fotbollen och dess oljepengar, agenters ökade inflytande och en ökad självcentrering bland spelarleden. Detta tillsammans med, det av arenabygget framtvingade, Projekt Youth ledde ut klubben på en ökenvandring, varefter den eviga lojaliteten blev som bortblåst. Läget där Wenger sålde spelare i just rätt läge och när han själv ville, förbyttes till en exodus baserad på spelarnas egna initiativ. Vieira, Cole och Henry följdes av Hleb, Touré och Adebayor, vilka i sin tur fick uppföljare i Clichy, Nasri och en Fàbregas som i princip var Wengers egne son. Spiken i lojalitetskistan slogs i somras ned av Robin van Persie som inte bara varit i klubben i åtta år, utan även fått världshistoriens mest omfattande rehabiliteringsbidrag av Wenger och hans vänner.

Summering: Alla de relationella band som Wenger tidigare hade spelarna i, är idag historia. Lojalitet har uppenbarligen passerat sitt bäst före datum, varför Wengers många arbetsredskap har blivit uttjänta, kasserade och smått exotiska föremål för museiförvaring. Tanken är synnerligen vacker, men mötet med rådande verklighet allt annat än trevligt.

Wenger och taktiken
Den Wenger som gjorde Arsenal till den vinstmaskin vi var runt millennieskiftet, förde till klubben en såväl ymnig som mustig offensiv. Till denna hade Wenger ärvt en av George Graham drillad backlinje, vilken om sanningen skall fram på många sätt var själva grunden för den offensiv som Wenger byggde. När denna drillade generation väl, trots minskat alkoholintag, pensionerades eller varvade ned, köpte Wenger sig tid genom att åderlåta Sunday League-laget från N17 på Heart’n Sol Campbell.

I takt med att Project Youth sjösattes, skeppades även Campbell iväg varefter killar som Kolo Touré, Philippe Senderos och Johan Djourou sattes att, tillsammans med en personlighetsstörd fransman från Stamford Bridge, förvalta det defensiva arvet. Det gick väl sådär, kan man säga.

Wengers lösning på problemet blev kanske inte helt oväntat att vända blicken till Spanien, där fc barcelonas arv från Johan Cruyffs totalfotboll, hade visat sig bära frukt. Under denna period var Arsenal ett lag som just sålt sin lagkapten Vieira för att göra plats för Project Youths galjonsfigur Francesc Fàbregas vilken, som ni vet, hade några barndomsår i just fc barcelonas fotbollslekis, varför tanken i sig inte var så absurd som den idag lätt kan framstå.

Arsenal bytte från ett 4-4-2/ 4-1-4-1/4-4-1-1 till ett 4-3-3, men framför allt bytte vi från omställningsfotbollens Va-Va-Voom till possessionsfotbollens runtrullande. I början verkade detta vara klippt och skuret för Wengers fotbollsideologiska dogmer, men i takt med att de bästa spelarna lämnat klubben, har systemets bas urholkats och slutprodukten uteblivit. Det Arsenal som förvisso kanske inte vann så mycket, men ändå spelade den vackraste fotbollen, spelar idag en tämligen tempofattig och tråkig fotboll, att lägga till de allt sämre resultaten.

Summering: Med den ärvda defensiven i åtanke är det lite svårt att bedöma hur mycket av framgångarna som var allena Wengers förtjänst, lika lite som det går att stensäkert härleda dagens kräftgång till honom. Dock går det att skönja en förändring hos Wenger där han pragmatism och enorma lösningsfokus för att uppnå de önskade vinsterna, med åren i stället allt mer har kommit att handla om fotbollsideologi.

Tydligaste draget i Wengers relation till taktiken är dock att hans järnvilja och envishet idag håller på att bita honom i svansen. När han förr kunde pendla mellan att spela 4-4-2 i ligan och 4-5-1/4-1-4-1 i europaspelet, ändrar han idag inte en tum på sitt fastställda och oomkullrunkeliga 4-3-3. Detta trots att han endast i de bästa stunder har spelartrupp för nuvarande system. Wenger har aldrig varit en typisk matchcoach, men dagens ganska stelbenta förhållningssätt leder absolut inte laget framåt.

Jämför du med Manchester Uniteds Alex Ferguson, så finner du en man som varit med i sammanhanget längre tid än Wenger, men som ständigt vågar ändra spelsystem beroende på motståndare, på truppens dagsform och beroende på pågående matchers utveckling. Du ser insikt om de egna misstagen och mod att, exempelvis, byta ut en spelare som felaktigt blivit uttagen till startelvan. Du ser en tränare som uppenbart avskyr moderniteter, exempelvis i form av spelares skenande lönekostnader, men som är klok och cynisk nog att spela med i rådande spel, -om detta gör att hans lag blir framgångsrikt. Dessa sidor saknar jag i dagens Wenger.

Det här var ju också en rätt kul sysselsättning. Bild: Flickr.com ”Pig_Pen”

Wenger och Gazidis
Detta avsnitt hade jag egentligen tänkt kalla ”Wenger och affärerna”, med då England är ett land med invånare med hög fallenhet för snusk och semirelationella anspelningar, så hade tankarna bara farit iväg till saker som en före detta engelsk förbundskaptens spontana dambesök på kontoret, och bilder som de vill jag absolut inte leda er in i.

Så i stället skall vi tala om Wenger och Gazidis, eller snarare Wenger utan Gazidis eller om det nu är tvärtom. För sedan David Dein tvingades bort från klubben, och efter några år ersattes av Ivan Gazidis, så har Wenger inte bara förlorat en bästis på jobbet. Han har också förlorat det oerhört dynamiska samarbete som möjliggjorde alla de supersmarta spelarköp som han/klubben gjorde sig känd/kända för i slutet av 90- och början av 00-talet.

Wenger var då visionären och fotbollsideologen. Dein var den brinnande, men också synnerligen streatsmarta, Arsenalfantasten och dessa två hade ett oerhört tätt samarbete. De spenderade tid på kontoret men umgicks också privat och, enligt uppgifter, kretsade allt kring hur de skulle få klubben att bli bättre, att vinna mer och att drivas framåt. Dein hade sina fingrar i FA’s syltburk och hade inga som helst problem att låta dem dansa för klubbens pipa.

Och här, liksom på många andra sätt, går en tydlig skiljelinje att skönja. Gazidis är förvisso välutbildad och uppvuxen med sporten fotboll. Men han är akademiker och inte businessman och han är fotbollsfantast i allmänhet snarare än Arsenalfan. Platsen i Arsenal är ett jobb, som det på Pepsi, fast med bättre pröjs, med mer fotbollssnack i fikarummet och med mer tid i TV-rutan.

Och vem förhandlar, så bedrövligt dåligt, om spelarnas kontrakt? När vi ger på tok för höga ingångslöner, futtigt sitter och småsnålar vid förlängningarna och sedan erbjuder trotjänare och kulturbärare omklädningsrumsförnedrande korttidskontrakt. Är det smart? Är det långsiktligt? Är det till nytta för klubben?

Summering: Gazidis må vara hur grym som helst på sitt ursprungsjobb och de nya dealarna med Fly Emirates och med Nike/Adidas kan vara hur mycket hans förtjänst som helst. Men förr i världen gjorde vi fynd, vi lurade i förhandlingsvassen och vi högg både vilt och träffsäkert på blivande storbeten. Idag hämtar vi hit spelare med redan skrivna utköpsklausuler, kostnadsfria bosmans eller från klubbar vars shejk börjat sura över uteblivna bygglov och därför bestämt sig för att inte betala klubbens skatteskuld. Vi backar för stora prislappar men handlar reavaror som åker direkt i reservlags- eller frysboxkorgen och som snart visar sig var pengar kastade rakt i sjön. Är det rätt väg att gå? Är det bra affärer i långa loppet?

Till detta saknar Wenger en parhäst, ett bollplank och, framför allt, en jämbördig partner/en jämnvikt som kan tämja och fokusera honom på rätt saker. En gatusmart fixare som får Wengers drömmar att förankras i verkligheten och bli möjliga att genomföra. Det har han inte i Gazidis.

Det var allt för idag. Jag tar här en liten paus men återkommer snart med en uppföljning i form av en ”Wenger och hans vänner del 2”, där inte bara en avslutande summering kommer göras, utan där även Bould, samarbetet med honom samt Wengers mentala styrka kommer tas upp för diskussion och avhandling. Om dagens inlägg kretsat kring vissa strukturella svårigheter som omgärdar Wenger, så kommer nästa inlägg närma sig frågor av mer fotbollsplannära art.

Hoppas ni, trots det kanske inte endast upplyftande innehållet, har haft en berikande stund och hoppas att ni väljer att återkomma till nästa inlägg i ämnet ”Wenger och hans vänner”. På återseende.