London calling - igen

Det var knappt någon mening med att packa ur väskan, för nu tar jag sikte på London på nytt.  I morgon lyfter planet från ARN vid niotiden, och klockan 19.45 lokal tid får jag återigen höra den gåshudska CL-fanfaren. Visserligen kommer det att vara ganska avslagen stämning i morgon jämfört med förra onsdagen, men det är trots allt något speciellt med Champions League-matcher.

Resesällskapet den här gången blir min far som gärna nämner att han - så här i Stoke-tider - såg sin första Arsenalmatch på Highbury 1967: Arsenal-Stoke. Tilläggas bör dock, eftersom att man alltid måste tävla i exakt allting, att jag numera har varit på fler matcher än honom. United på lördag blir min trettionde Arsenalmatch. Den första bjöd farsan på 1996 så nu är det bara att bjuda igen.

Det känns skönt att återvända till Emiraten så snabbt och sticka hål på den overkliga känslan efter Sp*rsmatchen. Det gjorde ont i Arsenalsjälen att se de få bortafans som faktiskt stannade matchen ut go mental, samtidigt som *könsord*-David Bentley gjorde en totalt respektlös segerdans på innerplanen. Dessa bilder får gärna ersättas med 2,3-0 mot Fenerbache och ett sent 3-2-mål mot Man United. 

Tror det blir Tollington's som egen arena före fighten i morgon, och Gunners Bar på lördag. Ni som ska över, vi ses då. Ni som inte ska över, vi ses någon annan gång.