Medlemmar: 5528 st.
Visa menyn

Mitt möte med Arsenal

mån 3 dec 2001 kl 08:14

En småmulen dag i oktober 1999 sätter vi oss på pendeltåget vid Paddington Station. Vi har just börjat smälta 0-1-förlusten i Champions Leauge mot Batigol och co i Fiorentina som vi sett live på Wembley. Jag och min pappa ska ut till St Albans, 30 minuter norr om London, där han ska intervjua Fredrik Ljungberg.

Vi har fått anvisningar om att infinna oss på Sopwell House Hotel, där Arsenal tränar i väntan på att den nya träningsanläggningen ska bli klar. Vi sätter oss och väntar i en liten restaurang. På väggarna i korridoren utanför hänger inglasade signerade matchtröjor från alla världens landslag. Brasiliens med Ronaldos, Cafus och Taffarels autografer, Hollands med van Basten och Dennis, och till och med Sveriges tröja som sitter gömd under en trappa. På en annan tröja har Maradona plitat ner sin namntäckning. Men det största är nog Ian Wrighs legendariska linne från det att han slog målrekordet i Arsenal (179 Just done it) med autografen och en hälsning till de anställda på hotellet.

Snart upptäcker vi Ray Parlour vid baren i restaurangen. Och han beställer mot alla odds juice. Jag går bort och tar autografen och frågar om han ska spela i morgondagens match mot Newcastle. Han är dock småskadad så det ska han inte. Sedan kommer en glad David Seaman spankulerande. Han kånkar på några bollar, vilket han också informerar en annan autografjägare om då han inte sträcker fram sitt block långt nog:
"Lift it up boy. Caan't ya see I'm holding two balls in me hand?" säger han skämtsamt på den bredaste cockney jag någonsin hört.

Sedan kommer Thierry Henry, som är så trött att han knappt kan stå på benen, tätt följd av captain Tony som skrattar rått åt fransmannens vekhet. Henry hade de grymmaste Nikeskor jag sett. Adams var schysst och jag önskade honom lycka till i fortsättningen av ligan. Sedan dröjer det ett tag tills nästa spelare kommer så jag roar mig med att samtala med en kille i trettonårsåldern om Gunners och fotboll i största allmänhet. Vi avbryter bryskt våran diskussion när guldskovinnaren från VM 98, Davor Suker, kommer in. Han har visserligen ingen stor Arsenal-karriär, men han är ju ändå skyttekung i VM så han får äran att skriva i mitt block. För övrigt så talade han riktigt krasslig engelska.

Efter kroaten kommer den trevligaste av alla spelarna vandrande, Nigel Winterburn, backlegendaren till vänster i "The famous four". Han tar god tid på sig att stanna och prata med oss fans och poserar för flera kort. Nigel skrev också den snyggaste autografen av alla. Sedan kommer en något disträ jätte in i hallen. Vår näste kapten Patrick Vieira har precis fått reda på att han är avstängd åtta matcher efter en onödig spottloska så han är lite småtjurig och känner inte för att stanna någon längre stund. Sedan kommer några onödiga spelare som Malz, Grimandi, Luzhny och Manninger.

Därefter kommer Marc Overmars småspringande, så snabbt att han knappt hinner skriva autografen. Jag frågar om han har tid att ta ett kort med mig men han bara skakar på huvudet.

Sedan kommer Freddie inglidande med badskor och bar överkropp. Jag hälsar på honom och han säger att han ska skynda sig på. Efter honom kommer Lee Dixon som var mycket mindre än vad jag hade trott. Han är, som alla de andra äldre spelarna, hur trevlig som helst och stannar ganska länge och snackar med oss. Sist av alla kommer le boss, Mr Wenger. Han ska hålla presskonferens och har lite bråttom. Jag måste springa ifatt honom och ropa "Mr Wenger, Mr Wenger can I please have your autograph?". Han stannar naturligtvis och skriver och hastar sedan vidare.

Tyvärr så var några spelare skadade och medverkade inte på träningen. Det kändes trist att missa spelare som Petit, Keown, Bergkamp, Kanu och Silvinho.

Sedan kommer Freddie tillbaka. Han är klädd i sneakers, utsvängda jeans, en stickad tröja och på armen bär han en skinnjacka som ser ut att vara svindyr. Håret står naturligtvis åt alla håll. Under intervjun lägger jag märke till att han egentligen bara vill åka hem och att han tycker det är ganska tråkigt att bli intervjuad. Han svarar dock mycket proffsigt på alla frågorna och sedan signerar han mitt program från Fiorentinamatchen. Efter intervjun drar han fortare än kvickt. Jag hann knappt säga ett ord till honom.

Därefter känns det som att det roliga är slut och vi åker tillbaka till London och Paddington för att ladda inför morgondagens match mot Newcastle på Highbury.