Medlemmar: 6509 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Wenger Wonderland

mån 21 okt 2002 kl 17:21

Ni är säkert många som följt Arsenal FC i årtionden. Jag kan inte se längre tillbaka än den 28 september 1996. Det var då Arsene Wenger presenterades som ny tränare. Det är tack vare honom jag har Arsenals senaste matchtröjor. Det är tack vare honom Arsenal i dag pekas ut som Real Madrids främsta utmanare till att lyfta Champions League-bucklan.

Jag kan inte säga exakt varför men jag fick en speciell känsla när Arsène Wenger skrev på för klubben. Redan tidigare hade jag följt Arsenal sporadiskt utan att ha rätten att kalla mig en hängiven supporter.
Det var först den 28 september 1996 som det hände något inom mig. Wengers entré kändes spännande. Det var ett annorlunda grepp att locka hit en fransman som jobbade i Japan. Kanske var det därför jag fick upp ögonen.

Vi vet alla vilket lyckat drag det var. Vi vet alla vilka kap han gjort på marknaden. Oprövade kort som utvecklats till världsstjärnor och världsmästare för rena reapriset.
Jag har aldrig tappat tron på vår tränare och på hans sätt att arbeta men jag vet också att olyckskorparna kraxade efter dubbelsäsongen 1997/1998. Då när vi framstod som den eviga tvåan efter Manchester United. Supportrar hängde ut Wenger och hävdade att han aldrig lyckats upprepa en succé i någon klubb tidigare. Nya tränarnamn började föreslås.

I våras fick alla svar på tal. Wenger förde Arsenal till ytterligare en dubbel och att ha lyckats med det två gånger inom loppet av fem säsonger är en bedrift ingen kan ta ifrån honom.
Och som den här säsongen har börjat - ja, jag vet ärligt talat inte var det slutar. Låt mig bara säga att tanken på att slå ut Manchester United i semifinalen och sedan lyfta Champions League-pokalen på Old Trafford känns rätt schysst.

Det här är inget annat än en hyllning till Arsène Wenger. Han är en stor man - på mer än ett sätt. Han är inte bara stor i rollen som tränare, han är stor i verkligheten också. Jag har inte forskat närmare i saken men han borde befinna sig runt två meter över havet. Det fick jag klart för mig på nära håll för drygt ett år sedan.
Då träffade jag Mr. Wenger på Arsenals träningsanläggning strax norr om London. Jag var där för att göra en intervju med Fredrik Ljungberg men eftersom det var dagen före hemmapremiären mot Leeds dukades det också upp för presskonferens med tränaren.
Jag tog förstås tillfället i akt att haka på och när alla satt sig tillrätta steg han in i rummet. Jag hade ingen aning om att han var så lång. Han hälsade på alla och satte sig på den enda lediga stolen i rummet, den bredvid mig.

Jag ville egentligen bara plocka fram autografblocket och snacka lite utanför protokollet men med tanke på situationen kände jag mig tvungen att ta fram anteckningsblocket, verka intresserad och skriva ner vad han sa.
Min respekt och beundran för Arsène Wenger växte den där dagen.

Rekord sätts på löpande band just nu. Det finns dock en tabell där jag inte vill se Arsenal i toppen. Busligan. Där har Arsene Wenger något att jobba på. Antalet röda kort under hans tid i klubben är allt annat än smickrande läsning.

Fredrik Ljungberg är förresten också en trevlig herre. Mötet med honom i augusti 2001 var ungefär som väntat. Han var försenad eftersom han bestämde sig för att lägga sig på massagebordet efter träningen och när han väl kom var han lika stylad som man kunde tänka sig. Och när vi skildes åt satte han på sig solbrillorna, skruvade upp volymen på stereon och gled iväg i sin sportbil.
Dessförinnan hade han ordnat en taxi åt mig. Egentligen inget konstigt i sig - förutom att det inte är något man förväntar sig av en fotbollsstjärna...

Till sist: Kvällstidningarna har en märklig besatthet av att måla allting i antingen himmel eller helvete. Fotbollslandslaget höjdes till skyarna i somras ? i lördags var allting fel, fel, fel, fel.
Men visst: Lars-Tommy upphör aldrig att förvåna. Jag har å andra sidan börjat vänja mig.
Nu väntar jag bara på att se Gary Sundgren och Daniel Andersson mot Portugal.