När orden inte räcker till

Ett nytt kapitel i klubbens historia är skrivet. Det är stort. Det är ofattbart. Det är sant.

När Herbert Fandel blåste för sista gången i sin pipa på Stadio delle Alpi fylldes ögonen av tårar hos Janne. Vi satt i hans soffa. Vi har god statistik där. Det blev inga vilda glädjevrål. Det blev bara tystnad. Vi var lika mållösa som den match vi just bevittnat.
Vi hittade inga ord. Till slut sa Janne: "Förstår du?"

Jag tror att jag börjar göra det. Men det kommer att ta sin tid att så sakteliga få smälta in i hjärnbarken. Likt en ny behaglig smakupplevelse där hjärnan måste få arbeta för att registrera vad smaklökar och gomsegel precis upplevt.

Vi är en av de fyra. En av de som är kvar.
Som fortfarande har allt att vinna.
Äntligen.
Vi ska nu ta steget att bli en av de två.
Och är vi väl där så...

Mycket vill ha mer säger ordstävet och gammal vana. Och snart föds sannolikt nya drömmar. Nya förhoppningar. När hjärnan verkligen förstått. Först Villareal, och sedan?

Våren kom sent i år. Men vilken vår det kan bli nu när den vintern, kylan och mörkret lämnar plats för en tid av ljus och värme.

Jag skulle kunna hamra ihop en uppsats om taktik, lagarbete, individuella prestationer och avgörande situationer. Men orden räcker inte till.

Efter en säsong som lämnat så mycket smärta, besvikelse och nedstämdhet så får glädjen plötsligt nästan löjligt ofantliga proportioner när Arsenal lyckats i europaspelet. Ingen Arsenalsupporter har någonsin tidigare fått uppleva det som inträffade den 5 april 2006.

Laget är i semifinal. I Champions League!

Om någon frågat mig för några månader sedan hur laget skulle klara sig i Champions League om de ställdes mot Real Madrid eller Juventus med en backlinje bestående av Eboué, Toure, Senderos och Flamini (!) så hade jag i ärlighetens namn svarat uppgivet med två ord:
"Inte långt".
Kanske med tre:
"Räcker Kolo Toure?"

Det smärtar inte det minsta att vara överbevisad.

Rutinerade världsspelare som Zidane och Nedved har båda, inom loppet av en månad, fått lära känna en ny bekantskap som nu bör fylla dem med mindre behagliga känslor. Emmanuel Eboué är hans namn.

Samtidigt har fjolårets stora överrakning, Phillipe Senderos visat att spöken som Didier Drogba går att skaka av sig.

Det lovar gott.

Att Jens Lehmann nu revanscherat fjolårets insatser med råge genom att skriva in sig i fotbollens rullor som den målvakt som hållit nollan längst i Champions League lovar inte sämre.

Låt detta fortsätta i ligan lyder min bön. Gärna redan i helgen. Då är det dags för den årliga bortamatchen på Old Trafford.

Ett tillfälle så gott som något, att med ett nyvunnet europeiskt självförtroende, lyckas med två goda gärningar hemma i England.

Att slå de röda och på allvar börja den inhemska jaktsäsongen på grannarna "up the road".

Text: Peter Weyde