Medlemmar: 5539 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Vad finns kvar av den gamle Arsjavin?

Krönika: Det ryska mysteriet

sön 14 apr 2013 kl 13:00

Arsenal Sweden-skribenten Mattias Håman bjuder den här söndagen på en krönika om Andrej Arsjavin som en gång dominerade i hela Premier League, men som idag återfinns i frysboxen.

Han hyllades till skyarna under sin första tid i Arsenal, förde nästan på egen hand samma klubb till Champions League på bara drygt ett halvår och gjorde fyra mål borta mot Liverpool på Anfield. Andrej Arsjavins första år i Arsenal efter flytten från ryska Zenit såg först ut att bli en given succé. Det var världsklass, en satsning från Arsenal och en ryss som ville testa lyckan i ett främmande land. Han var under inledningen given i startelvan och utförde mästerverk efter mästerverk. Den omtalade 4-4-matchen borta mot Liverpool kommer för alltid att vara en klassiker. Sedan var det roliga slut.

Arsjavin hamnade i Wengers frysbox utan att någon direkt förklaring fanns. Som om det inte vore nog hade han i och med de ständiga petningarna inte bara tappat sin plats i det ryska landslaget, utan även sin kaptensbindel. Formkurvan har ända sedan dess pekat spikrakt neråt och han är uppenbart helt under isen, så pass mycket att han ryktats överväga avsluta karriären i förtid. Den senaste tiden har han inte ens synts till på Arsenals avbytarbänk. Även om ”den lille tsaren” uppenbart tappat både fart och kreativitet kan en intressant fråga ställas i det förvirrande sammanhanget: Vem bär det största ansvaret för Andrej Arsjavins förfall?

Det var kaos i London, snöigt i London. Det var sista dagen på transferfönstret som denna sena afton var på väg mot sitt slut. Arsenal befann sig under denna tid i ett avgörande skede av säsongen, där det krävdes en bra avslutning för att få spela i Champions League året efter. Det var just av denna anledning som Arsenal med bara timmar kvar av fönstret kontaktade ryska Zenit St. Petersburg.

Londonklubben var på jakt efter en rysk kreatör med en förmåga att luckra upp de mest täta försvar och som samtidigt befogade över en fantastisk skotteknik. När Arsenals representanter denna sena kväll i januari lyfte mot St. Petersburg var instruktionerna från Arsenals höjdare glasklara: Ta med er Andrej Arsjavin hem till London.

Situationen var i det närmaste bisarr. När bara minuter av transferfönstret återstod fanns det inte någon klarhet i huruvida Arsjavin skrivit på för Arsenal eller inte. Ett tag ryktades det att Tottenham inte bara var med i racet om ryssens underskrift, utan även övertagit initiativet till att ro övergången i hamn. Trots all spekulation och förvirring blev det till sist bekräftat. Andrej Arsjavin var klar för Arsenal. Han fotograferades bara minuter efter midnatt med överlyckliga supportrar, delade ut idol-kort och uppträdde som en världsstjärna. Inom den närmaste framtiden skulle han visa supportrarna att han var en spelare utöver det vanliga.

Ryssens första tid i Arsenal blev en succé. Det var direkt uppenbart vilka kvalitéer den ryske playmakern befogade över. Den låga tyngdpunkten, skottekniken och avigheten blev omgående några av nyförvärvets direkt utmärkande egenskaper. Arsenal hade värvat en stjärna, en spelare som från ingenstans kunde vända på en matchbild. I den oförglömliga tillställningen mot Liverpool på Anfield lyckades Arsjavin göra samtliga fyra mål, trots att han under långa perioder varit helt osynlig.

Arsenals nya stjärnskott var i form, trivdes i sin nya miljö och var framförallt sig själv. Med fingret mot munnen i en hyschande gest, utövade han en målgest som andades självförtroende. Han hade funnit sig tillrätta i London och gjort sig ett namn i Arsenal. När säsongen summerades hade han tagit Arsenal till Champions League. Han trivdes i sin framträdande roll som en av lagets nyckelspelare tillsammans med gode vännen Cesc Fabregas. De blev en magisk duo som skulle uppleva många fina stunder tillsammans på planen.

Vad som däremot skulle inträffa i ryssens framtid var det ingen som i de mest vilda fantasier kunde förutspå. Den första tidens framgångar skulle nämligen visa sig få en oväntad och direkt oförstående vändning till den inledande succén. Den genomgående oron bland supportrarna skulle visa sig överensstämma med framtidens verklighet. Någonting var på väg att hända med ”den lilla tsaren”.

När vi tar oss tillbaka till nutid är det inte längre samma spelare jag skriver om. Det är istället en Arsjavin som tappat både fart och kreativitet, samt förlorat sin förmåga att både luckra upp täta försvar och skjuta distansskott på de mest fantastiska vis. Under sina få inhopp denna säsong har insatserna inte bara lyst med sin frånvaro, utan även varit raka motsatsen till vad han åren tidigare mäktade med.

När Arsjavin tog sitt Ryssland till semifinal under EM 2008 gjorde han det i en central och fri roll från det offensiva mittfältet. Det har alltid varit uppenbart att han känt sig mest hemma i den utgångspositionen. Där kommer hans egenskaper bäst till användning och där får han den frihet han behöver för att känna sig själv som en av lagets mest tongivande spelare. Han har dessvärre varken fått denna frihet eller utgångsposition i Arsenal.

Arsène Wenger har uppenbarligen sin egen bild av Arsjavin. Att den bilden inte överensstämmer med många andras syn på ryssen är ingen hemlighet, men samtidigt desto mer förvånande när hela situationen med honom blir belyst i ett större perspektiv. Att en spelare förlorar alla sina färdigheter på några år är att betrakta som i det närmaste osannolikt. Ett scenario skulle kunna vara att Arsjavin delat med sig av sina tankar och åsikter kring situationen med Arsenal Football Club, exempelvis försäljningen av sin favoritspelare Cesc Fabregas. En teori är att Arsène Wenger varken delade eller uppskattade ryssens åsikt. Kanske är det en av förklaringarna till varför han inte längre finns med i Wengers planer.

Det var tydligt under Arsjavin storhetstid vilken betydelse Cesc Fabregas hade för honom. I samma veva som Cesc lämnade klubben började mer eller mindre det stora raset för Arsenals nummer 23. Han har aldrig blivit sig lik sedan dess. Självförtroendet är helt borta. Allt det som kännetecknade Arsjavin för bara några år sedan finns inte längre kvar. Utfallet med honom är ett bevis på hur stor inverkan självförtroende har för vissa spelare och hur snabbt det kan brytas ner när förutsättningarna successivt förändras. En spelare som ryssen behöver spela på rätt position för att hitta sig själv igen. Uppenbarligen är inte lösningen ute till vänster. Vad han behöver göra är att hitta en ny klubb där han upplever förtroende, får den speltid han förtjänar och där han samtidigt kan titulera sig som en av lagets nyckelspelare.

Jag kommer ihåg när han för något år sedan fick en speciell fråga under en intervju. Frågan var varför han valde fotbollen. Svaret från honom var att han inte valde fotbollen, utan att fotbollen valde honom. Svaret satte direkt avtryck på mig. Förhoppningsvis kommer fotbollen hjälpa honom in på banan igen.

Arsjavin har antagligen inte förlorat all sin kunskap på planen. Det fantastiska tillslaget, den sittande spelstilen och förmågan att luckra upp täta försvar. Magin finns fortfarande kvar. Därför skulle det vara en besvikelse att se honom avsluta sin fotbollskarriär i förtid. Min förhoppning är att han hittar en klubb där han får spela på rätt position och återigen livar upp sin stora kärlek för fotbollen.

Kanske är det först då som han får tillbaka sitt väsentliga självförtroende och sin hyschande målgest, redo att för en sista gång i karriären sätta avtryck i de stora sammanhangen. Samtidigt får han under dessa omständigheter chansen att visa fotbollens kritiker att uttrycket: ”form är tillfälligt, klass är permanent”, fortfarande är av samma innebörd i fallet Andrej Arsjavin.