Medlemmar: 3706 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Hertin med Kristoffer Olsson och Sebastian Ring på NLD.

Krönika: Så mycket mer än bara en match

fre 26 sep 2014 kl 18:05

Den första matchen jag tittar efter när spelschemat kommer ut, Tottenham hemma.

Den enda matchen jag har ångest för en vecka innan den spelats, Tottenham hemma. Jag skulle kunna fortsätta en hel dag men vill inte bli för långrandig. Matchen har en ofantligt stor betydelse och när det på lördag vankas ett nytt North London Derby hemma mot Spurs finns det all anledning med en tillbakablick på de senaste hemmaderbyna. Även om gästerna från Seven Sisters har kommit närmare och spelat jämnare med oss under det senaste årtiondet har de senaste resultaten på hemmaplan varit övertygande. Personligen är jag på plats på lördag i mitt femte raka hemmaderby och hoppas då på ytterligare en klassiker.

Stämningen är alltid speciell just på dessa derbydagar. När du pratar med folk på puben innan matchen så märker du att det inte bara är en vanlig match. Minns senaste hemmaderbyt, hemma i tredje omgången utav FA-cupen. På puben innan matchen pratade jag med en god vän som sade att Gooners som normalt inte har råd eller tid att längre knappt gå på någon match, lägger all energi och sina besparingar för att kunna gå på just matcherna mot Tottenham. Även ute på gatorna kan du märka av när det är derbydags för säkerheten och polisantalet är betydligt större än till en vanlig match. Ändå förvånar det mig att så pass många supportrar till laget från Middlesex tillåts gå fritt bland oss och göra sig hörda på vilket sätt som helst. När Arsenal är på besök kring White Hart Lane är det en helt annan historia vad gäller det men det visar bara på att klassen kring The Gunners är större både på och utanför arenan.

Vart man dock märker störst skillnad på att det är ett North London Derby är just inne på arenan, på läktarna. Stämningen når allt som oftast nya höjder när de vitklädda är på besök och det var det som fick mig frälst till dessa derbydagar. Mitt första hemmaderby gjorde jag som 13-åring och det skulle visa sig bli en klassiker med ett något mindre roligt slut. De flesta borde minnas den 4-4 matchen från 29:e oktober då Spurs lyckades kvittera i den fjärde övertidsminuten. Trots den besvikelsen på sluten fick jag uppleva ett Emirates som var någonting annat än en hemmamatch mot Sunderland exempelvis.

De två kommande derbyna som jag skulle vara på plats på var de båda som slutade 5-2. Ingen kommer någonsin glömma dessa två matcher, att på två år i rad komma från underläge och vinna mot just Tottenham hemma med 5-2. Det första utav de två mötena är det bästa eftersom gästerna hade gått upp i en 2-0 ledning innan man lyckades vända på allting helt och hållet. Två sena mål i första halvlek från Bacary Sagna och Robin van Persie gav ett likaresultat i paus och en enorm boost för Arsenal. Personligen var jag på plats tillsammans med min vän, Kristoffer Olsson, och vi pratar än idag om hur jag hårt råkade trycka en armbåge i huvudet på honom i samband med firandet av kvitteringsmålet. Han låg halvt avsvimmad i några minuter efteråt, dock ovetande om att det var just jag som slagit honom i huvudet. Först två år senare vid en annan match vågade jag berätta att det var just min armbåge som slagit honom.

En annan rolig händelse från den matchen var med Harry Redknapp. Vi hade platser på första raden bakom Tottenhams avbytarbänk och precis dagarna innan matchen hade Redknapp blivit fråntagen sin hund utav den engelska staten på grund utav sitt skattfifflande. Någon Arsenalsupporter bakom oss valde att skrika hånfulla rop till honom angående detta och det skulle visa sig vara ett känsligt ämne. Harry försökte nämligen att ta sig upp på läktaren och fram till den personen som skrek detta till honom. Hans väg dit gick via där jag satt och han var millimeter från att råka slå till mig i huvudet, hade det inte varit för att det flockades med Stewards kring oss då hade jag mer än gärna slagit till honom istället just då.

Att derbyt säsongen efter skulle sluta med exakt samma siffror är helt otroligt! Även denna match tog Tottenham alltså ledningen i men efter att ingen annan än vår mindre gode vän, Emmanuel Adebayor skulle ge oss en hjälp in i matchen. Efter att själv ha gjort ledningsmålet stod han stunderna senare för en vårdslös tackling på Cazorla som gav ett direkt rött kort. Innan första halvlek var färdigspelad hade Arsenal sedan lyckats göra hela tre mål. Efter att putsat till siffrorna i den andra halvleken skulle det alltså sluta 5-2 igen. Det tog mig några eftertankar efter slutsignalen innan jag verkligen förstod vad vi hade gjort och hur mycket folk under många år nu skulle prata om detta. En klassiker vi aldrig glömmer helt enkelt och folk på Twitter använder fortfarande de resultaten när man vill klargöra tydligare om att Spurs verkligen är lillebrodern i norra London.

Förra säsongen hade vi lyckan att få spela två derbyn på hemmaplan. Det första slutade 1-0 efter att Olivier Giroud gjort matchens enda mål. Matchen var långt ifrån lika händelserik som de två tidigare men stämningen var ändå av världsklass i solskenet. Visst är det en viss charm med sena höstmatcher på ett upplyst Emirates men att kunna sitta i shorts och kortärmat är rätt bra det med.

Det andra hemmaderbyt som vi fick bevittna spelades i januari detta år och tillhörde tredje omgången i FA-cupen. Med en sen avsparkstid en lördag bara dagarna efter nyår rådde det mindre kaos på vissa delar i norra London där det rapporterades om bråk mellan olika supportergrupper. Eftersom Spurs hade tilldelats mer än dubbelt så många biljetter än till en vanlig ligamatch fanns det all anledning för Polisen att vara orolig inför denna batalj. Matchen i sig var mycket underhållande och det de flesta minns är att Theo Walcott skadade sig och blev utburen på bår. Han plockades upp på planen nära bortasektionen och på vägen ut valde han med två fingrar upp visa det som skulle bli slutresultatet i matchen. Det regnade in mynt och övrigt mot honom samtidigt som trycket på läktarna nådde nya höjder. För oss alla som var på plats denna kväll var det något magiskt vi sent glömmer.

Imorgon väntar alltså ett nytt hemmaderby mot laget från Middlesex och hos många Gooners är nog redan nerverna på högvarv. Blir det en ny klassiker vi kan lägga till i listan? Ingen vet ännu men låt oss hoppas att Wengers mannar återigen visar vilka det är som härskar i de norra delarna av staden.

North London is Red – and will always be!