Medlemmar: 8910 st.
Visa menyn

Foto: Arsenal

Ur arkivet: Walcott och skadorna

tis 21 feb 2017 kl 18:09

Inför cupfinalen 2014 fick Arsenal Sweden träffa Theo Walcott för en intervju med på klubbens träningsanläggning. Här kommer Jocke Landers samtal med anfallaren:

Walcotts alla skador

2006/2007 Walcott blev jätteöverraskande uttagen i Sven-Göran Erikssons engelska VM-trupp utan att ha spelat en enda Premier League-match. Den första axelskadan kom hösten 2006 och det blev bara 13 starter och 19 inhopp första riktiga säsongen och Arsene Wenger har efteråt sagt att anfallaren ”spelade på 50 procent av sin kapacitet efter skadan”.

2007/2008 En relativ problemfri säsong för Walcott. Mest smågrejer, men inga längre uppehåll. Han startade i 20 matcher och gjorde 19 inhopp. Sju mål mäktade han med.

2008/2009 Walcott skadade återigen axeln. Den här gången på höger sida när han spelade landskamp med England i november. Det dröjde nästan fem månader innan han var tillbaka i spel. Därför blev det bara 27 starter och 8 inhopp den säsongen.

2009/2010 Ännu en säsong där skador gjorde sig påminda och Walcott hade problem till och från och fick inget flyt i sina prestationer. Skadeproblemen påverkade. Han missade försäsongen på sommaren 2009 och därför blev det bara 15+15 matcher. Det var rygg- knä- och lårproblem som spökade.

2010/2011 Walcotts näst bästa säsong. Bara ett par mindre ankelskador, 25 starter och 13 inhopp. Målmässigt nätade anfallaren 13 gånger.

2011/2012 Skademässigt var detta Walcotts bästa säsong. Bara ett par matchers frånvaro på grund av en ankelskada. Han startade 41 matcher och gjorde fem inhopp. Elva fullträffar.

2012/2013 Walcott firade sin bästa säsong med att skriva ett nytt kontrakt med Arsenal i början av 2013. Det blev visserligen bara 31 starter, men med ytterligare 12 inhopp stannade antalet matcher på 43. Målmässigt var det superbt. Walcott sköt 21 mål och blev Arsenals bäste målskytt.

2013/2014 Mardrömssäsong. Först en operation under hösten – sedan korsbandsskadan i början av januari mot Tottenham. Han gjorde dock sex mål – men det blev bara 13 starter och fem inhopp. Om sommarrehabiliteringen går bra kan Walcott kanske vara aktuell för spel när den nya säsongen startar.

Källor: Arsenal.com, Physioroom, BBC.

Theo Walcott har drömt om att få vinna en titel med Arsenal ända sedan han kom till klubben för snart nio år sedan. Den 17 maj var väntan äntligen över. Men speedkulan fran Southampton fick inte vara med – varken på planen eller på läktaren. Den svåra knäskadan höll honom borta från spel och när hans nyfödde son blev sjuk kunde han inte ta sig till Wembley heller. Finalen fick anfallaren se på tv – och firandet följde 25-åringen genom Carl Jenkinsons telefon.

December var en bra månad.
Theo Walcott hade återigen kommit tillbaka starkt efter sin operation och började få igång målproduktionen – och samarbetet med nyförvärvet Mesut Özil.
Efter nyår väntade ett sprakande cupderby mot Tottenham. Arsenal var i ledning 2-0 och styrde
mot fjärde omgången. Men något hade hänt med Walcott långt ner på offensiv planhalva.
– Jag visste direkt att det var något som var fel. Första 20-30 sekunderna gjorde väldigt ont, men sedan var det inte så farligt. Det var lite konstigt, men
jag tror att det beror på att jag var uppe i varv, adrenalinet pumpade och vi var på väg att vinna matchen. Plus att jag fick höra rätt så mycket från Spursfansen, vilket var roligt, säger han och skrattar.

Från båren hånade han grannarna från N17 med att visa upp två fingrar på ena handen och noll på den andra.
– Jag har fått höra rätt så mycket genom åren när vi spelat mot Spurs så jag tänkte ge igen så får man se hur de tar det. En del tog det bra, efteråt. Andra inte.
Han hoppades att kunna vara tillbaka lagen skulle mötas igen i ligan.
Så blev det inte.
– Jag försöker sätta upp mål, vecka för vecka. Och inte börja tänka på när man kommer tillbaka, för det är det folk snackar om. Det är sex månader, nio månader och så vidare. Det gäller att inte bli för nedstämd när man tränar på. Jag tänker alltid på att det finns så många människor där ute i världen som har det sämre, säger han när vi möts på träningsanläggningen.

Det främre korsbandet var av. En svår skada som kräver operation samt hård och lång rehabilitering.
Det blir många timmar av ensamträning när de andra spelarna spelar matcher och tränar ihop.
– Mestadels av tiden är jag här först och går sist. De andra tränar ihop, reser och spelar matcher, men jag kör själv. Det är sex dagar i veckan. Söndag tar jag ledigt, vilket är skönt. Jag brukar komma vid nio på morgonen och åker hem vid fyra.

Walcott har ett digert skaderegister och det är inte första gången han åker på en jobbig skada som håller honom borta från spel länge. Vanan från tråkig
och monoton rehabträning är stor.
– När jag skadade axeln första gången var jag väldigt nedstämd. Det var min första stora skada och jag var nedstämt väldigt länge. När jag skadade andra
axeln så var det enklare att hantera besvikelsen. Jag brukar tänka på Rosicky som var borta i 18 månader, men som alltid kom till träningsanläggningen
med ett leende på läpparna och alltid jobbade stenhårt, säger han.
Och fortsätter:
– Det har varit tufft att missa så många matcher och det är jobbigt att inte kunna vara med. Jag har ju blivit pappa också så det får upp humöret när jag
jobbar på med att komma tillbaka. Operationen gick bra. Sedan dess har jag haft regelbundna kontroller och de har gått bra. Det bästa är att doktorn är i London så jag slipper åka jorden runt. Just nu handlar det om att bygga upp styrkan i knät. Jag kan inte vrida det så bra, men inom kort ska jag kunna börja springa igen. Men jag mår bra. Rehabiliteringen går bra och jag är före schemat.

Theo Walcott är väldigt trevlig när vi sitter där och snackar. Han vet vad frågorna kommer att handla om, det är skador, skador och åter skador. Trots att
han gjort snart 70 mål för klubben sedan han kom från Southampton 2006 så handlar det mesta om tråkigheter.
Långa avbrott.
Och missade matcher.
Som VM i sommar.
– Jag har försökt att inte tänka på det, men det är så klart väldigt tråkigt. Jag är fortfarande ung och har en lång karriär framför mig. Om jag skulle pusha
för hårt så kan jag skada mig ännu mer. Jag hoppas kunna spela åtta-tio år till och det kommer fler mästerskap.

Arsene Wenger har ju under våren sagt att Arsenal ska se över varför laget är så skade drabbat hela tiden, tror du det finns förklaringar till det? – Jag vet inte riktigt hur jag ser på det. Många av skadorna har ju varit olyckshändelser och den skadan som jag åkte på är svår att skydda sig emot. Ibland kanske man spelar för mycket matcher, jag vet inte. Man kanske pushar sig själv lite mer idag. Jag tror dock inte att det skulle ha med något mönster att göra, eller hur vi tränar. Jag tror att det handlar om otur. Ett sätt att komma bort från det lite grann är att spelare kanske får vila lite mer, säger han.

Theo Walcott följ de Arsenals resa mot cupfinalen från läktarplats. Men när allt skulle avgöras den 17 maj på Wembley saknades han.
Efter den förlösande 3-2-segern mot Hull firade Arsenalspelarna cupguldet – och att den nio år långa titelväntan äntligen var över.
Men inte Walcott.
Ingenstans dök han upp i bild och folk undrade vad som hänt. Det fanns en förklaring.
Dagen efter när Islington fylldes till bredden av segerrusiga Gooners fanns han med.
På huvudet en grotesk rödvit hatt.
Och på läpparna ett jätteleende.
– Det är helt otroligt. Vi har väntat så länge, sa Walcott på busstaket där i solskenet.
– Det har varit ett par tuffa veckor för oss när vår lille son har varit tvungen att vara på sjukhus. Jag missade matchen och fick köra facetime med Carl (Jenkinson) efteråt för att ta del av firandet. Jag såg på tv:n att han tog upp telefonen och skulle ringa mig, det var kul. Otroligt skönt att vi kunde vinna cupen och en pokal.

Intervjun med Walcott publicerades i Arsenal Swedens medlemstidning Kanonmagasinet nummer 58 som kom ut i juli 2014.