Krönika: Situation Ramsey - vad förlorar vi egentligen?

Egentligen är väl karusell fel ord för att beskriva den rådande kontraktssituationen. Nog var det mer karuselliknande när van Persie bara hade ett år kvar på sitt kontrakt? Eller varför inte mer nyligen i form av Alexis och Özil? Tycker i själva verket Wilsheres situation var mer Gröna Lund-lämpad än Ramseys. Där svängde det öppet fram och tillbaka ett tag och man visste inte säkert förrän in i det sista hur det skulle bli. Denna gång har det till skillnad från tidigare varit ganska tyst och lite att rapportera om på området ända fram tills för ungefär en månad sedan där den tystnaden bröts av uppgifter om att Arsenal och Ramsey var överens, men att den förstnämnde sedan dragit tillbaka sitt förslag. Nu verkar walesarens sorti till sommaren istället vara oundviklig, och mer med det är det inte riktigt.
Den största besvikelsen här i mina ögon är att vi inte sålde honom redan nu i somras för att kunna få in en någorlunda stor summa pengar, som vi nu istället förmodligen inte kommer få se röken av. Men utöver det, finns det verkligen så mycket att sörja? Jag tycker inte det.

Ramsey har varit i Arsenal i lite över 10 år nu och är, av de etablerade A-lagsspelarna, den spelare som varit där längst. Egentligen brukar jag var den som tycker sådant är värt att värna om. Jag tyckte exempelvis det var väldigt sorgligt att tappa en personlig favorit i form av Jack Wilshere i somras, en spelare som verkligen andas Arsenal. Det var även känslosamt att se exempelvis Theo Walcott lämna ett halvår tidigare. Men i de stunderna var jag även tvungen att försöka se det i ett annat ljus. Walcott hade kört fast och det fanns ett tydligt behov av generationsskifte och nytt blod. Wilsheres framtid i klubben var sedan länge osäker och med hans skadehistorik och svårigheter med att finna kontinuitet i sitt spel så var det helt klart rätt läge att släppa honom.

Men det försvinner ändå något med dessa typer av spelare. En liten, liten del av klubbidentiteten. Det är den typen av spelare som man brukar säga ”vet vad det innebär att bära klubbens tröja” osv, och jag skulle nog vilja räkna med Ramsey i den skaran. Men om jag även ska se denna situation i ett annat ljus, så kan jag i dagsläget inte se det som att vi förlorar så mycket mer än en just sådan spelare. Missförstå mig rätt här, jag vill inte på något vis klanka ner på Ramseys fotbollskunskaper eller vad han åstadkommit för oss. I sina bästa stunder är det en minst sagt kompetent spelare, vilket han kanske främst visade under säsongen 2013-2014. En säsong som lär gå ner som hans bästa i karriären, samt en säsong som han ibland (i mina ögon) kan leva på lite väl än idag. Vi minns även hans avgörande mål i två FA-cupfinaler med glädje. Han kunde stundtals spela alldeles briljant under Wenger. Men han har alltid haft en viss tendens till diskontinuitet. Strålande insatser blandas med prestationer som får en att börja ifrågasätta vad det egentligen är han är bra på.

I dagens Arsenal så verkar det svårt att placera denna Aaron Ramsey. I Emerys system så blir någon ständigt marginaliserad offensivt. Under de senaste veckorna så har den spelaren främst varit Ramsey, som suttit mer regelbundet på bänken än han gjort på väldigt länge i Arsenal. Jag backar det valet. Jag tycker att Ramsey är en väldigt svårplacerad spelare. Han har inte de defensiva kunskaperna för att spelas som sittande mittfältare (har ändå svårt att se att han ska konkurrera ut firma Xhaka/Torreira i dagsläget), spelas han som ”tia” så tappar man Özils spetskvaliteter på den positionen och det som då blir över är en plats på kanten, där man inte heller får ut det bästa ur honom. Det känns som att Emery har börjat utforma den elva av spelare han känner stämmer bäst överens med hur han vill spela, och Ramsey hamnar allt längre bort periferin.
Med sina snart 28 år fyllda så borde han vara en redan ”färdig” och etablerad spelare i vår startelva. Här finns det istället enligt mig utrymme för vår nye ’head coach’ att kunna identifiera en yngre ersättare av sin egen smak som han kan jobba med och forma utifrån sina behov. Det finns även flertalet mycket intressanta akademispelare i klubben som trycker på underifrån. Det som är den största besvikelsen i hela soppan är, som nämnt tidigare, att vi nu inte får in de pengarna för Ramsey vi skulle kunnat få om vi agerat annorlunda och tidigare. Pengar som hade kunnat användas just i syfte att ersätta walesaren. Detta är ännu en läxa på att vi bör förändra sättet vi jobbar på kring spelarkontrakt. Vi har inte råd att fortsätta sätta oss själva i den här situationen, där spelare riskerar att gå gratis eller åtminstone få en mycket starkare position i förhandlingsläget (se exemplet Özil som numera lyfter en minst sagt tung lön). Detta är något som vår nytillsatte ”head of football” Raul Sanllehi har uppmärksammat och har ambitioner om att arbeta med.
Summa summarum av allt är att jag i alla fall är övertygad om att vi kommer gå vidare på ett bra sätt efter förlusten av Ramsey. Emery får, ackompanjerad av Sven Mislintat och co, själv börja bygga sitt lag med spelare av eget val. Vi har gått igenom tuffare spelarförluster än denna genom åren och ändå kommit tillbaka.

Jag önskar såklart Ramsey framgång dit han går (vilket förhoppningsvis är utomlands) och han kommer alltid minnas som arkitekt bakom många fina stunder i Arsenal. Kanske får jag käka upp allt jag skrivit, om han går och gör succé vart han nu än slutar upp. Men gör han det inte, så har vi fotbollssupportrar förmågan att ganska lätt glömma och gå vidare. Någon som vet var Alexis Sanchez hållit hus 2018 förresten?