Medlemmar: 5290 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Jens Lehmann visas ut i Champions League-finalen.

Paris 2006 - den bittraste av förluster

ons 29 maj 2019 kl 09:42

För första gången i klubbens historia spelade Arsenal final i Champions League. Förlusten blev knapp, bitter och mycket, mycket tung.

Fakta

Barcelona-Arsenal 2-1
Turnering: Champions League
Plats: Stade de France, Paris
Datum: 17 maj 2006
Mål: 0-1 (37) Campbell, 1-1 (76) Eto’o, 2-1 (80) Belletti
Manager: Arsene Wenger
Arsenals laguppställning:
1. Lehmann (utvisad 18)
27. Eboue
28. Toure
23. Campbell
3. Cole
7. Pires (Ut 18)
19. Gilberto Silva
15. Fabregas (Ut 74)
13. Hleb (Ut 85)
8. Ljungberg
14. Henry
Avbytare:
24. Almunia (In 18)
20 Senderos
22. Clichy
16. Flamini (In 74)
9. Reyes (In 85)
10. Bergkamp
11. Van Persie

Som passionerad supporter drabbas man varje säsong av bittra förluster, men i regel går smärtan över efter någon dag eller så. Men så finns det Förluster med stort F. Matchen i Paris den 17 maj 2006 var en sådan. Den enda förlorade match som jag fortfarande, tretton år senare, inte har kommit över.

Arsenal hade en svajig ligasäsong det här året. Invincibles-laget hade börjat krackelera samtidigt som vi sade farväl till Highbury. Champions League-platsen som bara ett par säsonger tidigare tagits som självklar blir klar så sent som i sista omgången och då krävdes det samtidigt att Tottenham skulle förlora. I Europaspelet gick det dock mycket bra.

Arsenal tog sig enkelt vidare från gruppspelet där Thun, Ajax och Sparta Prag avfärdades då The Gunners gick igenom gruppen obesegrat och bara tappade poäng i den sista betydelselösa gruppspelsmatchen. Efter Markus Rosenbergs mål i den andra gruppspelsomgången mot Ajax på Amsterdam Arena, som den hette då, höll Arsenal nollan. En svit som höll ända fram till finalen.

I åttondelsfinalen fick Arsenal en av de svårast tänkbara lottningarna. Real Madrid med spelare som Zidane, Raul, Ronaldo och Beckham. Arsenal var svårt nederlagstippade inför den första matchen på Santiago Bernabeu i Madrid, men lyckades trots en backlinje med Eboue, Senderos, Toure och Flamini vinna matchen efter Henrys berömda solomål i början av andra halvlek. I returen kämpade Arsenal till sig 0-0, och det är nog fler än jag som minns Jens Lehmanns superräddning på ett Raul-avslut i den matchen.

Det blev inte mycket lättare i kvartsfinalen där Arsenal ställdes mot Juventus. I den första matchen på ett kokande Highbury öppnade Fabregas målskyttet sedan Pires med en glidtackling stulit bollen av självaste Vieira på Juvemittfältet och initierat en kontring som den unge spanjoren avslutade bakom Buffon. Henry ökade på till 2-0 i andra halvlek. I Turin en vecka senare gjorde Arsenals orutinerade backlinje en ny stormatch och Arsenal var klart för semifinal.

Väl där blev Arsenal plötsligt favorit, då Villarreal hade skrällt sig fram till semifinalen och nu lottades mot Arsenal. Det blev en tight match på Highbury där Toure gjorde 1-0 strax före halvtid men där Lehmann noterades för en ny nolla. I returen stod sig 0-0 ända fram till att det bara återstod några minuter av matchen, då José Mari föll enkelt i en duell med Clichy och hemmalaget tilldömdes straff. Bilderna på en mycket skärrad Riquelme innan han skulle ta hand om straffen är klassiska, och hade man inte varit Arsenalsupporter i det läget hade man tyckt synd om Villarreal-stjärnan. Straffen sköts mot Lehmanns vänstra stolpe och tysken gick rätt. Returen gick rakt upp i luften innan desperata Arsenalförsvarare fick undan bollen - och Arsenal blev klart för finalen på Stade de France.

Inför matchen präglades mycket av snacket i Arsenalkretsar om hur svårt det var att få tag på biljetter, men många var förhoppningsfulla inför finalen. Barcelona var kanske knappt favorit - trots det andades Arsenalfansen optimism.

I Sverige är det många som gärna uppmärksammar Henke Larssons inhopp och två assist i den andra halvleken, men bland Arsenalfans är snarare namnet Terje Hauge mer värdeladdat. Den norske domaren förstörde i mångas ögon matchen när han i den 18:e minuten frilägesutvisade Lehmann sedan han hade dragit ner Eto’o utanför straffområdet. Trots att Giuly i momentet efteråt rullade bollen i nät bedömdes tysken ha hindrat en klar målchans och fick lämna planen. Det fick även Pires, som byttes ut till förmån för andrakeppern Almunia. Ett ovärdigt slut på en fantastisk Arsenalkarriär.

Trots en man mindre tog Arsenal ledningen drygt fem minuter före halvtid. Eboue fixade fram en något tveksam frispark på högerkanten som Henry tog hand om. Hans inlägg hittade Campbells panna och engelsmannen nickade kraftfullt in ledningsmålet.

Arsenals ledning stod sig länge, så länge att man på allvar trodde att det skulle bli en bragdartad seger. Istället gjorde Eto’o 1-1 med kvarten kvar sedan han frispelats i straffområdet och bara fyra minuter senare gjorde Belletti 2-1 via Almunias ben. Detta är kanske vaga beskrivningar av målen, men jag har faktiskt ingen lust att se om dem - något jag knappt har gjort sedan första gången de visades.

Arsenal orkade aldrig göra en riktig slutforcering och de fina chanserna som Ljungberg, Hleb och Henry hade missat tidigare under halvleken blev ju närmare slutsignalen vi kom ännu mer betydelsefulla. När Hauge blåste av matchen fanns bara tomhet kvar. En tomhet som åtminstone delvis kan fyllas den 29 maj i Baku, Azerbajdzjan.