Krönika: Kan Xhaka sluta vara Xhaka?

Den här krönikan handlar inte om att puckla på en av våra egna spelare, utan mer att försöka förstå varför Xhaka fortsätter vara Xhaka. Efter tre år i klubben är det nu dags att ställa några frågor.

När Xhaka kom till Arsenal säsongen 2016-17 blev han genast en favorit hos mig som spelare. Med tanke på hans pris på den tiden och Wengers lovord om Graniten som spelare var förväntningarna skyhöga. Var han mittfältsgeneralen som vi länge hade saknat i klubben? Skulle han bli den ledaren på plan som alla vi supportrar väntat på? Eller skulle han tre år senare skapat fler frågetecken än gett oss svaren på?

Jag tvivlar inte en sekund på Xhakas inställning, potential och förmåga som fotbollsspelare att vilja lyckas, det har han bevisat genom att vara både Wengers och Emerys förstaval på mittfältet sedan han kom till klubben. Han är också numera vår lagkapten, vilket visar att båda tränarna ser och har sett nåt som kanske jag har missat. Men i slutändan så handlar fotboll om resultaten man levererar i form av poäng, och nu tycker jag att Xhaka börjar kosta mer än det smakar.

Xhaka kan i sina bästa stunder vara en fantastisk fotbollsspelare, med sin underbara passningsfot kan han fördela bollar över hela planen och även visat att han kan göra mål på både frisparkar och distansskott. Med andra ord så har han fysiken, bollkänslan och med sina sju mål och elva assist bidrar han även framåt. Vad är det då som gör att han leder den mindre smickrande statistiken i Premier League när det kommer till “errors leading to goals” hela sju stycken?

Min första analys av Xhaka när han kom till klubben var att han behövde anpassa sig till tempot i Premier League, han kunde ofta kladda lite extra på bollen och blev av med den i närheten av vårt eget straffområde. Granit Xhaka har en underbar aggressiv spelstil som i sina bästa stunder och när det klaffar kan påminna om Viera. Skillnaden är timingen och att Xhaka inte är tillräckligt snabb, vilket har lett till onödiga frisparkar, 27 gula och 2 röda kort under sina 102 matcher i Premier League. Dock har varken timing eller snabbhet någonting med direkt livsfarliga passningar på egen planhalva och inte heller med hans huvudlösa tacklingar inne i straffområdet att göra. Jag skulle inte heller vilja kalla honom en “ointelligent spelare” då Xhaka med sina passningar och spelintelligens kan lösa många problem när Arsenal är under hårt press.

Jag har sett Xhaka spela landslagsfotboll ett antal matcher och ibland tyckt att han har dominerat i det schweiziska landslaget.
För att försöka bli klok på den gode Xhaka började jag jämföra hans statistik från hans spel i landslaget de senaste tre åren mot hans statistik i Arsenal. Antal passningar, gula kort, brytningar etc. En timme senare kunde jag konstatera att det skiljer marginellt lite när det kommer till statistik som jag nämner här ovan. Enda skillnaden är “errors leading to goal” vilket endast är ett. Den enkla förklaringen till det kan vara att det spelas betydligt mindre landslagsfotboll.

Granit Xhaka är en uppskattad spelare som värderas högt hos både Unai Emery och i det schweiziska landslaget, för fotboll är mer än bara statistik över “errors leading to goal” eller videoklipp på Xhakas misstag som avlöser varandra på sociala medier. Min slutsats är att Granit Xhaka är en spelare som gör väldigt många bra saker under en match som man inte tänker på dock så blir det svårt att se mellan fingrarna när han väl gör sina misstag och det är faktiskt misstagen som i slutändan kostar poäng. Med andra ord Xhaka kommer alltid att vara Xhaka. Själv tycker jag att han har haft sin chans i Arsenal och efter tre säsonger kan jag inte se att han kommer att göra mindre misstag, det verkar ligga i hans natur. Han är helt enkelt inte bra nog för oss om vi ska vara med och slåss om titlar i framtiden där varenda poäng är viktiga. Kanske börjar det bli dags för Emery att kolla på andra alternativ till sommarens transferfönster.

Som arkitekten Frank Lloyd Wright skrev, så är det lättare för en “arkitekt att dölja sina misstag bakom stenvägg”, den förmånen har man inte som fotbollsspelare.