Medlemmar: 5182 st.
Visa menyn

Foto: Arsenal

Kan Aubameyang ta revansch på sig själv efter fjolårets misslyckade säsong?

Krönika: Hoppet

tor 12 aug 2021 kl 12:57

En ny säsong står för dörren. Jacob Ståhl funderar lite omkring hopp och besvikelser.

En målspruta på jakt efter mål. En tränare som behöver pricka rätt. 

En klubb som söker identitet och harmoni.

När Arsenal går in i säsongen 21/22 är lyftet till optimism, stabilitet och tillförsikt lika närvarande som fallet. Fallet till förtvivlan, en satsning i spillror och en klubb som har tappat kompassen. 

Om du bara kunde se det jag ser

Att som 11-åring slå in en frispark som Robert Pires på skolgården var början på ett långt äktenskap.Precis som många andra äktenskap så har även detta haft sina toppar och dalar.

Eller, om man frågar någon opartisk med ett helikopterperspektiv så har det mestadels gått utför sedan 2003/2004 då jag började följa Arsenal. Tårarna på Stade de France 2006, Obafemi Martins volter på Wembley 2011, förnedringen på Old Trafford, supportrar i uppror, en klubb i gungning och en ligatitel som känns allt mer avlägsen för varje år som går.   

Men här är supporterhjärnan otrolig. För när jag ser på mitt Arsenal så är klubben mycket mer än bara misär och lidande. 

Arsenal är Lehmans straffräddning mot Riquelme 2006, Jack Wilshere mot Barcelona 2011 och famnen på en främling under FA-cupfinalen 2014. 

Arsenal är Henry som hittar bortre hörnet i återkomsten 2012 och fjärilarna i magen innan matchstart.

Arsenal är tidsfördrivet, kärleken och hjärtats värk. 

Men framför allt är Arsenal hoppet, hoppet om att det blir bättre, hoppet om att nästa säsong är vår.  

Hoppet som försvann

Slavco Vincic sätter pipan i munnen. Ljudet från visselpipan skär som en kniv i örat när den ekar på ett tomt Emirates och signalerar att Arsenal är ute ur Europa League. Den sista livlinan att ta sig ut i Europas finrum till nästa säsong är nu borta.

Besvikelser är en del av fotbollen men uttåget ur turneringen lämnade en bitter eftersmak.

Besvikelserna under 2000-talet har varit många. Den tappade titeln 07/09, spelarflykten 2011 då Cesc Fabregas, Samir Nasri och Gael Clichy, tre av lagets största stjärnor lämnar klubben, 8-2 förlusten på Old Trafford, för att bara nämna några. 

Men i bakgrunden av mörkret fanns det alltid en ljusglimt. Ett halmstrå att klamra sig fast vid och som skulle ta oss mot ljusare tider. Där fanns en Van Persie med potential, en ung Theo Walcott eller en framtida fanbärare i Jack Wilshere som skulle lyfta Arsenal dit man hörde hemma. Ljuset i tunneln fanns alltid där, hur mörkt det än var.

Under säsongen 20/21 värvade Arsenal in spelare med en medelålder på 27 år. 

Man plockade bl.a. in Willian, Cedric Soares, Pablo Mari och Thomas Partey, spelare med rutin som, om man tittar på deras ålder just då befann sig i, eller hade passerat toppen av sina karriärer. Det här var spelare som skulle göra skillnad direkt och ta klubben tillbaka till Champions League. 

Så vad händer när utfallet inte blir som planerat och värvningarna som skulle lyfta klubben här och nu inte gör det? Efter uttåget ur Europa League stod Arsenal med ett spel som inte fungerade, en ljusglimt som tycktes vara försvunnen och en trupp som behövde byggas om.

Vägen tillbaka

Firma Arteta/Edu har fått vad som måste betecknas som en sista chans att sätta Arsenal på rätt spår igen. Och med gårdagens erfarenheter i ryggen verkar man ha hittat kompassen som ska leda klubben in i framtiden. 

Man började sommaren med att säkra framtiden för säsongens spelare 20/21 och numera hela Englands kelgris, Bukayo Saka 19år.  Sedan var Kieran Tierney (24år) näst på tur att förlänga sitt kontrakt. Tierney som trots sin unga ålder gjort sig till en tongivande spelare både i Arsenal och i det Skotska landslaget. Framtida kapten. 

Efter spekulationer som pågått större delen av sommaren så blev också 21-åriga Emile Smith-Rowes kontraktsförlängning även den presenterad. Arsenals nummer 10 som fick sitt stora genombrott under förra säsongen och förhoppningsvis kan växa ännu mer under nästa säsong. 

I skrivande stund har Arsenal hittills värvat Albert Sambi Lokonga (21år) från Anderlecht, Nuno Tavares (21år) från Benfica och Ben White (23år) från Brighton. I Ben White får Arteta den bollskicklige mittback han länge suktat efter.

Artetas vilja att gång efter gång ha med David Luiz i laget trots de återkommande misstagen visar hur högt Arteta värderar rollen.

Whites bolldistribution blir en viktig faktor för att få igång Arsenals haltande offensiv, både i form av sitt passningsspel men också förmågan han har att på egen han transportera upp bollen och bryta linjer.

Aubameyangs revansch. Nicolas Pepes säsong. Och Bukayo Saka och Emile Smith-Rowes så nödvändiga nästa steg för att lyfta Arsenal till nästa nivå. Även om frågorna är många och svaren få så blåser hoppfulla vindar över Emirates igen. Arsenals sommar indikerar på att firma Edu/Arteta har utstakat hur vägen som ska ta klubben tillbaka in i finrummet ska se ut. Frågan är bara om de hinner komma fram innan marken under dem försvinner.