Medlemmar: 5431 st.
Visa menyn

Nyhetsarkiv

Arsenal-Everton

Peter Sundlöv – ons 31 jul 2002 kl 00:00

Jag har inte varit speciellt aktiv i den här supporterklubben. Trots att jag varit medlem i snart ett år så har jag knappt haft ett inlägg på forumet eller varit med i era diskussioner detta främst pga av att jag diskuterat på lite andra sidor så det är inte konstigt om ni inte känner igen mig. Men hur som helst tänkte berätta lite om min fantastiska Londonresa de magiska dagarna 8-12 maj i år. Det var egentligen mest tur att jag befann mig i London dessa dagar. Det var väl ungefär i April/Maj 2001 jag och fyra klasskamrater bestämde oss för att ansöka om ett bidrag från vår skola för att göra en studieresa till London. Det är så på den gymnasieskola vi gick på att alla som går sista året har möjlighet att ansöka om ett bidrag till en studieresa. Vi fick våra pengar och bestämde oss först för att åka över under påsken då vi kunde se två matcher eftersom Arsenal först spelade hemma mot Sunderland på lördag och sedan borta mot Charlton på måndag. Läraren som skulle följa med oss fick dock förhinder och vi fick skjuta fram resan. Eftersom vi ville se fotboll (Arsenal för mig personligen) när vi var där fick vi kolla igenom spelschemat och det som passade bäst var sista omgången då Arsenal mötte Everton på Highbury och Chelsea- Bolton på Stamford Bridge. Jag började direkt efter att vi spikat denna helg att febrilt försöka få tag på biljetter till Highbury och från början skulle de ha 70 pund för dem. Vi tvekade dock (dumma som vi var) och tänkte att vi skulle vänta och se. Priset för en biljett steg och steg och till slut blev det lite panik och det var bara jag som var beredd att betala priset för biljetten till Highbury. Jag bestämde träff med en kille utanför Highbury på lördagen, men han meddelade dagarna innan jag skulle åka att han kanske inte skulle ha några biljetter kvar. Jag fick hoppas på att hitta någon haj utanför tänkte jag, men vår lärare som följde med visste en butik i London där jag eventuellt skulle kunna få tag på en biljett. Vi åkte ditt på torsdagen och de skaffade fram en biljett åt mig. Kunde knappt tro det när jag fick den i handen.Jag tror aldrig att jag haft så mycket tur som jag hade under denna resa. Vi flög från Västerås på onsdag eftermiddag. Jag var orolig hela veckan för att vi inte skulle hinna fram i tid för att se matchen med stort M på Old Trafford på någon pub. Skulle kännas rätt bedrövligt att missa en av de största matcherna i Arsenals historia pga att jag var på väg till London. Vi kom dock in till London typ 15 minuter innan avspark och vi sprang direkt upp till närmaste pub. Puben var full av folk med kostymer men i alla fall 80 procent engagerade sig i matchen och höll på Arsenal. Det var en enorm upplevelse att vara där och jag kan bara föreställa mig hur det skulle varit att vara i Islington den kvällen.Som jag tidigare skrev fick jag tag på biljett till Arsenal – Everton dagen efter United matchen. Den var dyr men värd varenda pund och jag kan inte tänka mig att man kan spendera pengarna på ett bättre sätt. Hörde även att priset stigit ytterligare på lördagen. Efter två dagar av studiebesök och resande fram och tillbaka med tunnelbanan till olika delar av London för utforskande av den underbara staden var det äntligen lördag. Jag skildes från mina kamrater ganska tidigt på morgonen eftersom de skulle åka till Stamford Bridge och även åka till Notting Hill en sväng innan matchen.Jag var framme vid Highbury runt 12.30. Jag strosade omkring och sög i mig av stämningen fram tills typ en halv timme innan avspark då jag gick in på THOF för att få en av de mäktigaste upplevelserna jag någonsin haft. Jag har varit på Highbury två gånger tidigare (Newcastle 97/98 och ManU 00/01) och även om de har varit bättre matcher då kan inget jämföras med detta. Det var som att befinna sig på en helt annan planet. Man glömde helt bort både tid och rum och inte ens Stepanovs kunde rubba någons humör denna dag. Det var en ren njutning att se Henry, Bergkamp, Edu mfl briljera och det var även underbart att se hur laget spelade för varandra. Först hur alla ville hjälpa Henry att vinna skytteligan och sedan hur de gick in för att låta Jeffers få göra ett mål.När de delade ut medaljerna och pokalen var självklart också det en höjdare. Ljungberg, Campbell, Wenger och självfallet Adams fick stora och mäktiga hyllningar när de lyfte pokalen men när Pires tog emot pokalen var enormt. Spelarna som ni alla säkert såg knäböjde och hela highbury skanderade SUPER BOB! Fantastiskt! Efter matchen fick jag uppleva en fest utan dess like. Det spelade ingen roll att jag inte kände en ända själ där. Var man än gick så kom folk och drog med en i sånger om att WE WON THE LEAGUE IN MANCHESTER och att THE SCUM FROM THE LANE WON F#CK ALL AGAIN och allmänt firande. Tyvärr så var supporterklubbens officiella pub så packad efter matchen att det inte gick att komma in där och The Gunners kom endast de som hade en speciell biljett in på. Men vad gjorde det en kväll som denna? Typ lika mycket roll som det spelar om Spurs kommer på tolfte eller tionde plats om du frågar mig! Vi åkte hem på söndag morgonen och så tyvärr missade jag både paraden och Tony Adams testimonal game. Hade plånboken tillåtit hade jag troligtvis stannat kvar, Den gjorde ju dock inte det men jag anser mig inte ha rätt att klaga ändå efter dessa upplevelser!

0

Segerfest på Highbury

Peter Sundlöv – ons 31 jul 2002 kl 00:00

Fotbolls-VM i all ära.Jag var på en fest i London som slår ut allt annat.Att vara fotbollssupporter kan vara enormt.Att vara Arsenal-supporter i början av maj 2002 var enormt.Det är nästan så att det inte går att beskriva. Måste upplevas.Men jag kan försöka berätta om en oförglömlig fest. Fotboll förbrödrar. Jag var visserligen redan fylld av glädje, värme och trygghet eftersom alla runt omkring mig var där av samma anledning - att vara med när Arsenal säkrade titeln. Men plötsligt förvandlades The Twelve Pins till något ännu mer, något som jag inte riktigt kan sätta i ord.Jag var där, mitt i smeten, och jag ville inte vara någon annanstans just då. 57 minuter. Ljungberg tvingar Barthez att lämna retur. Wiltord smäller dit den. Puben exploderar. Vi duschar i öl och faller  som dominobrickor. Svetten rinner och blandas med glädjetårar. Det finns inga gränser för glädjeuttrycken. Jag upptäcker efter ett tag att jag är i full färd med att krama och kyssa människor som jag aldrig sett förut. Samtidigt visas den lysande banderollen "Old Trafford - Champions section" på TV-duken. Ännu större jubel.Och detta var bara början. Början på en fest som fortsatte, och fortsatte. Inom mig pågår den fortfarande. "We win the league in Manchester", sången som vi sjöng flitigast den här underbara onsdagskvällen, blev genast "We won the league in Manchester" och så där höll det på hela natten. På gatorna var det rena karnevalstämningen. Bilarna fixade en egen symfoniorkester och det sägs att ett gäng Arsenal-fans kapade en buss som sedan en TV-fotograf hoppade på för att få de bästa bilderna. Flaggorna viftade stolt. The Double var säkrad - och vi gjorde det i Sir Alex trädgård. I centrum av allting - en svensk med röd tuppkam. Ni vet hur den går men den tål att upprepas igen och igen:"We love you Freddie, because you´ve got red hair We love you Freddie, because you´re everywhereWe love you Freddie, because you´re Arsenal through and through."Säg så här: Fredrik Ljungberg är enorm bland supportrarna.Säg så här: Det var inte helt fel att som svensk komma till London dagen efter FA-cupfinalen. Efter en enastående vårsäsong står Freddie mycket högt i kurs. Vart man än vände sig fanns det där - det där röda inslaget i håret. På små barn, vuxna karlar, tjejer - ja, till och med på personer utan hår...I glädjeyran efter pricken över i:et, 4-3 mot Everton, lyckades jag själv också få lite rött i håret. Fråga mig inte hur det gick till, det var inte min idé, men jag upptäckte att det var helt okej att bli kallad Freddie i ett par dagar.Jag hade ingen biljett till Everton men ville förstås vara på plats och se grabbarna lyfta bucklan. Stack till Highbury ett par timmar före avspark och försökte få tag på en biljett. "200 pund" fick jag höra. "Du kan få 100 pund" sa jag. Jag fick ingen biljett, bara ett hånfullt skratt. Det var tydligen inte tillräckligt med 1500 spänn för en biljett.Därför bar det av till The Twelve Pins igen. Jag var lite rädd för att det skulle bli lite avslaget, att onsdagens seger mot United och stämningen efteråt inte skulle gå att överträffa. Så fel man kan ha.Det var en helt enorm stämning. Samma förlösande reaktion när Arsenal snabbt tog ledningen, ännu en öl-dusch och ännu en härlig fest före, under och efter matchen. Dagen efter var det dags för den officiella paraden. Hundratusentals människor samlades längs en bestämd slinga från Highbury till Islington Town Hall. Det var ett enda stort hav i Arsenals färger. Från i princip varje fönster tittade ett huvud ut och många hade klättrat upp på tak eller i träd för att få bästa tänkbara utsikt. Alla ville vara där och alla ville åtminstone få en liten skymt av fotbollshjältarna. Jag kan inte påstå att det var lätt att komma fram men till slut kom jag till Town Hall och fick se när Arsene Wenger och några spelare tog emot folkets jubel. Skyttekungen Thierry Henry ropades ut ännu en gång - och sedan:"We want Freddie, we want Freddie!"Han kom ut på terrassen i sin karaktäristiska Beppe-mössa och sina solbrillor, skickade iväg ett par slängkyssar och gav tummen upp. Sedan tog han och de andra plats på bussen igen och fortsatte samma väg tillbaka till Highbury. Festen i London började närma sig sitt slut för min del. Men en höjdpunkt återstod - Tony Adams testimonial mot Celtic. Jag lyckades fixa två biljetter så jag och en kompis stack dit. En skön hyllning till en av de största genom tiderna och helt underbart att se de goda gubbarna i backlinjen vinka offside tillsammans ännu en gång. Nu är det fotbolls-VM som gäller. Sverige är vidare och har en på papperet gynnsam lottning. Härligt, så klart, men jag längtar redan till den 17 augusti. Premiär på Highbury mot Birmingham. Jag åker gärna på en ny fest i London i maj nästa år.   {gallery}arsenal_sweden/reserapporter/2002_segerfest_highbury{/gallery}  

0

Arsenal hyr fransman?

Jocke Lander – fre 26 jul 2002 kl 14:12

Johan Micoud från italienska Parma till Arsenal. Ja, i alla fall om man vågar tro på The Sun.

0

Österriketruppen klar

Jocke Lander – fre 26 jul 2002 kl 11:01

Arsenal åker på träningsläger till Österrike. Här kommer de spelare som är uttagna.

0

En resa till mästarnas land

Mats Willner – fre 26 jul 2002 kl 00:00

Med dryga tre veckor kvar arbetar klubben för högtryck. Vi kommer inom kort presentera en rad nyheter på vår NYA hemsida inför den kommande säsongen, där VI är regerande mästare.

0

En rätt konstig försäljning

Jocke Lander – tor 25 jul 2002 kl 00:00

Idag kom beskedet; Richard Wright säljs till Everton efter bara en säsong i The Gunners. Som rubriken lyder en Rätt konstig försäljning.

0

Wright klar för Everton

Uffe Jansson – ons 24 jul 2002 kl 12:00

Efter en säsong hos Arsenal lämnar Richard Wright Highbury för vidare spel på Goodison Park.

0

Sidor